Tretton.....

Vi lämnade palatset för att ta oss till Berlin. Resan gick fint och humöret var på topp.
Jag är alltid lite försiktig med kosten innan ett långlopp så jag fick hålla igen på godsakerna. Men det gjorde minsann inte resesällskapet :)

När vi landat tog vi oss bums till Expot för att hämta ut min nummerlapp till mitt trettonde Marathon. Vidare åkte vi till hotellet och tog det väldigt chill. En pasta middag på det sen var det god natt.

Upp tidigt och frukostbuffén lät sej väl smakas. Vi var redo för en tur i staden. Tunnelbanan till East Side Gallery. Ett ställe jag besökt förr men jag gillar stället. En tragisk plats, en fin plats.
En plats som består av 160 olika målningar av konstnärer som skildrar sin politiskasyn på Tyskland under 90-talet. Jag försökte förklara för Mollie om varför den nästan 44 mil långa muren byggdes. Att den byggdes av Östtyskland för att stoppa människor att fly över till väst. Jag vet inte hur väl jag lyckades men jag sjöng även Ebba gröns låt Die Mauer i ett annat försök om att få henne att förstå hur det kan upplevas att dela ett folk, ett land.
Hon flinade lite när jag drog vers efter vers på låten, slutar den aldrig mamma blev frågan. Nää svarade jag och flinade och sjöng vidare. En fin låt med ett ledsamt innehåll.

Vi tog en vända till Alexanderplatz, ett historiskt betydelsefullt torg där även Berlins berömda TV-torn står. Där avnjöts det glass i stora lass.
En cykeltaxi vidare till Brandenburger Tor även kallad fredsporten. Det var på denna plats Öst och Väst möttes efter Berlin murens fall 1989.

Men jag hade ett lite annat uppdrag än att turista i Belin, min trettonde mara skulle genomföras.
Min tänkta sista mara.
Jag lämnade hotellet tidigt på söndagsmorgonen efter en bamse kram av min dotter. Buss till starten. 40 000 löpare ställde upp sej i startfållorna. Jag hade en tanke i huvudet när jag stod och väntade på startskottet och det var att ha roligt, att njuta. Jag hade bestämt mej tidigt för att köra utan klocka och enbart gå på känsla. Den brutna armen ställde till det tidigt på året och jag räknade med att med det inte hinna komma i form för att slå mitt världsrekord ;) Nä nu skulle jag springa och må bra helt enkelt.
Starten gick och jag tuffade på, km efter km. Jag var så inne i mina positiva och mysiga tankar så jag höll på att missa dom så trevliga och viktiga vätskestationerna, det tror jag aldrig hänt förut.
Banan var lätt och eftersom mitt huvud hela tiden fokuserade på fina tankar så märkte jag knappt när jag passerade tre mils linjen. Jag rullade på och njöt, log och tittade på människor. 40 000 löpare och över en miljon åskådare. Tja det fanns en och annan att titta på alltså :)

Cirka 500 meter innan mål passerade jag fredsporten. Och jag vet inte vad det var men jag började gråta. Jag var trött, självklart men jag var glad, men ja hela upplevelsen var väl så stark för mej helt enkelt så det brast totalt.
Jag samlade mej något och tog mej i mål på en topp tre tid. Självklart var jag stolt och faktiskt lite förvånad över hur lätt loppet gick.

Jag möttes upp av myset som köpt en ballong för att fira att jag åter nått mitt mål. Hon ville dock inte krama mej för hela kroppen var täckt av salt.
Medaljen firades med en bamse pizza och en kopp kaffe på det.

Ännu ett fint Marathon och en fin resa. Tack för det.

Jockarp.