Att vakna upp, inte stark inte skör. Bara helt neutral, lite som ett vacuum, känner inget bara är.
Att klä på sej, ge sej ut på berget i en underbar höstdag. Allt tyst, stilla. Dimman över sjön, konturer av människor som väntar på napp. Så galet vackert. Andas in andas ut, njuter, känner en lycka. Ett rus i ett lugn.
Bilden förändras. En text, spelas upp i mina öron, likt diabilder byts bilderna snabbt framför mina ögon.
Att ta mej tillbaka i tiden gör att jag förstår hur långt jag kommit.
Gud gav mej gåvan att leda ett liv.
Jag hörde musiken, jag hörde texten, jag kände rädslan, jag kände hur sårbar jag varit/är. Jag kände glädjen, jag kände styrkan.
Raden om att ensam blir stark, ja, ensam måste bli stark det finns ingen annan väg.
Att få en kram av sitt barn och orden jag älskar dej mamma. Raden träffade mej likt en pil i bröstet. Så starkt, så ärligt, härligt så på riktigt. Min upplevelse ihop med Ken Rings sång gjorde att jag började gråta. Innan jag var hemma snorgrät jag. Jag behövde det, det var ett måste.
Kommit så långt, ensam och tillsammans.
Livet är en cirkel det här är bara en del av det. Jag har klarat den delen och det ger mej ett stort hopp in i framtiden...
Jockarp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar