Tara....

Jag började måndagen med en löptur på berget, det är något jag inte har prioriterat allt för väl den sista veckan. Det har helt enkelt inte funnits utrymme för sådan lyx. Det gjorde det hela än mer magiskt när jag väl fick ge mej ut och få grusade vägar under löpardojorna.

Altanbygget fortsatte och vi gjorde staket på de dela som gick. Allt för att underlätta dagarna med Kennet.
Vi slet på till fyra snåret sen var vi ganska möra både jag och min far. En snabb dusch och bilen tankades och packades med förnödenheter.
Vi lämnade byn och åkte västerut, mot Varberg. Vi parkerade på en vacker plats och där skulle vi stanna över natten. Det lagades mat över öppen eld. Det är något visst med det.
Jag fick spendera natten tillsammans med fröken särbo vilket jag ser som lyxigt. Det är liksom inte självklart i våra liv.

Tisdagen startade upp med ett cafehäng mitt ute i obygden, Mollie åt en liter jordgubbar. Hon är tokig i bär.
Vidare tog vi oss mot havet och vågorna. Fröken särbo skulle surfa och självklart vill vi vara med och se hur det gick till. Det var mysigt att få vara delaktig och det blåste väldigt friskt vilket gjorde hela upplevelsen ännu starkare. Jag måste verkligen testa det en gång. Att surfa alltså ;)
Vi åt en sen lunch sen tuffade vi hemåt igen.

När jag var nio år fick jag min fösta egna häst, nu är jag snart 44. Det betyder att jag haft egen häst i ungefär 35 år. Det är en lång tid i mitt liv det.
Sen Mollie blev till har jag inte suttit på en häst, det av lite olika anledningar. Men min gamla tävlingshäst har alltid förgyllt mina mornar när jag stått i badrummet och borstat tänderna. Jag har sett henne ute i hagen och det har känts så fint att ha henne nära trots att hon blivit pensionerad.
I 23 år har hon bott på gården och det har varit 23 bra år.
Men nu är det slut. Tara som hon heter eller hette tog sina sista mumstuggor av gräs igår. Hon 27 år och hennes följeslagare Kalle 29 år fick avsluta sina liv tillsammans på gården.
Jag är tacksam över att jag inte var hemma och var tvungen att vara delaktig i det hela och än tacksammare är jag över dom som faktiskt såg till att deras avslut blev värdigt och fint.

Jockarp.