Skört.....

Jag hade lyckats få en återbudstid till mammografin och onsdag förmiddag var det så dags.
Det fanns en oro och en rädsla i mej.
Ibland känns det som om jag upplevt så mycket i livet och att jag är nöjd med det, men när jag stod inför faktumet att jag faktiskt kunde vara sjuk så fick jag en känsla av att jag bara precis nuddat lite vid livet.
Jag är helt klart inte klar med detta, jag är inte klar med att se dom första snöflingorna för året singla ner, inte klar med att låta doften av vildkaprifol kittla mitt luktsinne, jag är inte klar med kramarna från min dotters armar. Jag är inte klar med att skratta, inte klar med soluppgångarna över fälten, jag är inte klar med att kyssa min tjej. När jag är verkligen inte klar med livet.

Jag välte ner ett par koppar kaffe och jag fixade frukost till Mollie. Medan jag gjorde det så tänkte jag på vilken lyx det var att få göra frukost till henne. Det ska inte tas för givet, livet är skört.

Jag pussade på henne och klappade Kennet innan jag lämnade byn för att ta mej till lasarettet.
Det var värre än fortnox på hospitalet, vakter och slussar överallt. Allt är upp och nervänt på grund av Corona viruset.

Jag kom in omgående och sköterska berättade att vi först skulle fotografera och sen skulle läkaren ultraljuda mej. Jag gladdes över att jag skulle få ta del av resultatet när jag var på plats och slippa gå och våndas i flera dagar på resultatet.
Bilderna blev bra och även ultraljudet såg väldigt bra ut.

Jag skuttade ut lycklig som en lärka över mina friska perfekta bröst.
Jag ringde till fröken särbo och berättade den glädjande nyheten. Jag var frisk. Den känslan.
Det regnade hela vägen hem, det regnade resten av dagen med, men dagsregnet kändes som den minsta lilla pytteskur. Livet var fint.

Jag skulle hämta mysets cykel hos hennes kompis. Jag fick med mej både cykeln och kompisen till Jockarp vilket var skoj.
Tjejerna lekte bra och jag störde så lite som möjligt. Men en promenad i regnet med hundarna fick dom allt följa med på. Det var helt okej.
Jag fortsatte från promenaden i mina löparskor. En väldigt behövlig mil blev det. Jag var dyngsur när jag kom hem så kläderna åkte raskt av.
Middagen lagades och vi åt alla lass efter lass.

Efter att vi löst ett gigantiskt stopp i köksvasken så chillade vi några minuter i soffan innan det var dags att gå och knyta sej.
Jag var trött och det berodde nog främst på oron innan läkarbesöket. För resten av dagen kändes det som jag mest skuttade runt på rosa moln och var tacksam över livet.

Lycklig....

Jockarp.