Usch. Ibland är saknaden extra svår att hantera. Jag vet att jag måste äta mej igenom det, det är bara jag som kan göra det, det finns ingen hjälp ingen lindring på vägen.
Men igår när jag varit och jobbat kände jag ett enormt sug att testa lite nya möjligheter i min verkstad. Jag har inte hittat helt rätt men har nu ett surrogat till skruven och det verkade bannemej funka. Jag skruvade på en björkvril som jag varit dundersugen på att testa sen drog jag i gång.
Det var då saknaden slog till med full kraft. Jag vara nära lipen av saknaden efter henne. Vi som byggt upp vår lilla gemensamma verkstad, det vi provat, hjälpts åt och utvecklats tillsammans. Det kändes så långt bort och det kändes enormt ensamt. Men jag måste lära mej, måste kunna uppskatta det igen, måste finna det där lugnet i att det är jag nu, att det är min verkstad, där får jag bygga själv och utvecklas, det är min hobby nu, inget jag delar med någon. Men jag vill dela.
Jag bara undrar varför? Vad var det som inte var bra med mej? Varför kunde inte vårt gemensamma liv bara få fortsätta? Varför?
Jag bara önskar att hon kom tillbaka och att hon stod där och uppmuntrande hängde över min axel vid svarven och gav mej matnyttiga och viktiga tips. Usch jag fick damma av både mej själv och tankarna. Det är historia Leonora. Det är historia.
Mollie kom ut och undrade när middagen skulle stå på bordet, jasså jaha jag har ett barn också, det hade jag helt glömt bort när jag ena sidan stod mitt uppe i min sorg och andra sidan njöt av mitt alster jag skapat med mina två bara händer.
Jag lufsade in och maten lagades och vi åt till samtal om skolan, attityder och läxor. Extremt tidig sänggång för mej. Men det fanns en anledning till det.
Jockarp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar