Mina jag….

Min väglederska informerade mej väldigt tidigt efter min livsförändring att jag hade förändrats, att delar av mej hade kapats. Bra delar. Denna förändringen har kommit smygande men Ju mer jag pratar med människor ju mer märker jag av att jag varit förändrad. 

Jag kommer mer och mer tillbaka till den Leonora jag faktiskt är, den Leonora jag mår bra av. Den Leonora som jag absolut inte ska ge avkall på. Jag är jag. Och ingen är som jag.

Det känns som en frihet och jag kommer vara mycket mer observant på dessa otydliga svängningar när jag går in i min kommande relation.

Reflektionen jag gjort hittills är att att nu finns det ingen som vill förändra den jag är.

Jag kan sjunga när helst jag vill, ingen som himlar med ögonen eller pustar eller säger att det är som att leva i en musikal när man lever med mej.

Jag kan prata med folk på Ica utan att mitt sällskap går iväg och startar en skuldprocess i mej för att jag är för social. Jag kan lägga upp precis vad jag vill på insta utan att det gnälls. Jag kan ha en rosa jacka på mej, köra en Volvo V90 och äta på vilka blommiga tallrikar jag vill. Jag kan prata om vädret utan att få nån syrlig kommentar om att jag är 100 år. Jag kan svarva, träna, jobba och ha sex när jag vill. Jag äter vilken mat jag vill. Till och med falukorv kan avnjutas nu utan att någon tycker något om det. Jag gör vad jag vill när jag vill och jag behöver inte stå till svars till någon, inte heller försaka en massa saker för någon annans skull (även om det nu ingår i en relation)  Och det är hur sjukt skönt som helst.

Men……

Det kommer ju oftast det där men:et.

Att vakna, somna omslingrad med en kvinna jag älskar, att ha hett, eldigt och passionerat sex. Att kunna måla hennes ryggtavla av vackra ting när hon sover. Att få en smekning vid en passering. Att skratta, att faktiskt gråta en skvätt i min favoritkvinnas famn. Att hitta på saker, att utvecklas, att bygga på sin framtid tillsammans. Att tillhöra någon, Ja det är en enorm saknad. Och det gör ont ibland.

Frågan är nu.

Är det värt det? 

Vem är Värd det?

Mm just nu har jag inte bestämt mej vilken riktning jag ska välja. Men känner jag mej rätt så vet jag det snart. Mycket snart ;)

Mellan dessa funderingar så gjorde jag lite kastanjergubbar. Jag helälskar det och kanske framförallt för att jag numera tänker på den brutala danska serien Kastanjemannen. Det är liksom lite likt livet i största allmänhet. Hopp och förtvivlan. Glädje och elände. Liv och död.

Jockarp.