WOW…..

Jag har smygfottat….

Det finns bara ett enda ord som kan beskriva och sammanfatta mina dygn mellan lördag och måndag. Det är tre små bokstäver det och dom stavas WOW.

Jag körde till stationen i Lund med en enkel röd ros i min hand. Tåget rullade in på perongen och jag stoppade min sista godisbit i munnen och förberedde mej på att möta en kvinna för första gången. En kvinna jag haft kontakt med i en vecka. En kvinna som jag visste väldigt lite om. Men jag visste att vi hade kommunicerat väldigt fint, enkel och med massa glimtar i ögonen. Jag tyckte väldigt mycket om det yttre jag sett på bilderna. Men jag vet sen gammalt att det inte behöver betyda något. Det är ju faktiskt så att hela bilden måste ju vara bra för att allt ska funka och klicka.

Men det var som i en film när hon kom där gåendes med sin väska dragandes bakom sej. Allt blev stilla runt omkring. Jag la inte märke till något annat än den vackra kvinnan som kom emot mej. Hon fångade mej, hela min uppmärksamhet. 

När hon såg mej log hon och vilket leende. Gode värld jag blev helt knäsvag. Själv log jag också och jag har inte slutat le sen dess. Vi kramades, en lång mysig varm kram. Jag tittade på henne, hon hade solglasögon på sej, lite mysigt och spännande, det lämnade liksom lite åt fantasin. 

Från att vi möttes tills hon åkte i går har vi haft så fina samtal. I bilen hem hoppade vi dock en aning mellan allt, men jag tror att det berodde på situationen. Två kvinnor som var främmande för varandra i en bil väldigt nära varandra. En aning icke vanligt. 

Vi kom hem till byn och hon verkade uppskatta mitt hem. Vi lagade middag tillsammans och hon var väldigt fin mot hela min familj, så respektfull och inkluderande mot Mollie och så gosig med Kennet. 

Det var också extremt laddat att laga mat ihop. Vi snuddade vid varandra, tittade på varandra, vi stod nära varandra och jag hade fruktansvärt svårt för att hålla mej i skinnet. Jag ville ha mer av henne, vara henne helt nära. 

Efter maten på kvällen satte vi oss ute under en filt och tittade på stjärnhimlen. Månen var stor och den lyste skarpt ner på oss. Hon uppskattade det väldigt, just på grund av att i storstan är det så mycket ljus som stör natthimlen. I Jockarp stör inget, där är det mörkt. Det blev en aning kyligt så ingång igen. 

Natten bjöds endast på ett par timmars sömn. Sista gången jag kollade klockan var hon fem på morgonen. Jag bara flinade. Det spelade mej ingen roll vad klockan var. Klockan sju skulle Kennet upp och ha mat, då flinade jag dock inte lika mycket ;)

En balja kaffe startade dagen. När Mollie hasat sej upp runt tio snåret åt vi frukost sen väntade det en dag med sitseseenig i den stora metropolen Sölvesborg. Vi körde till stranden och gick en sväng med Kennet. Vi satt vid brofästet och blickade ut mot vatten och åt nötter och pratade om våra liv. Det fanns ingenstans jag hellre skulle vilja varit än just där med henne. Fina stunder.

Hon liksom jag har ett stort behov av närhet och det märktes tydligt att vi hade fullständig samklang och samsyn gällande det. Vi var väldigt nära, hela tiden och det var fint.

Vi åkte hem och tog en kaffe på altanen sen fick Kennet ännu en sväng, denna gången på berget. Det var fint att få visa upp stället som betyder så mycket för mej. Hon uppskattade det.

Kvällen blev det hämtmat i form av Sushi. Efter maten slog vi ihop på soffan en stund. Vi var väldigt trötta båda två. Även natt två bjöd på snålt med sömn. Jag vaknade klockan tre efter ett par timmars vila. Då hittade jag en tavla som jag började måla på. Jag tror inte att hon märkte när jag låg där och målade det ena vackra konstverket efter det andra på hennes rygg. Men jag var kristallklar i huvudet och det kändes som om mina fingrar glödde när dom nuddade hennes bara hud. Herregud vad jag har saknat den känslan och dom vackra tavlorna som radas upp framför mina ögon. Jag var enormt lycklig i den känslan.

Måndag. Det betydde skoldag för Mollie. Jag försökte ta mej upp ur sängen klockan sju med det tog ända till halv åtta och då fick jag minsann sätta raketfart under galoscherna. Mollie åkte till skolan och jag kröp tillbaka ner i sängen med en kopp kaffe. Jag gick inte upp förrän klockan ett. Det har inte hänt på bra länge det. Men så hade jag vackert sällskap också. 

Eftermiddagen kom och det var dags att skiljas åt. Min dejt lämnade mej med ett hopp och även en enorm längtan mot framtiden. När jag lufsade från perongen mot bilen funderade jag över hur lugn och trygg jag kände mej i hennes närvaro. Det kändes som om vi träffats så mycket längre än dom futtiga få dagarna. Jag vet inte men det kändes som om jag träffat henne innan på något märkligt sätt. Jag tänkte på vad min väglederska sa till mej för ett tag sedan. Du kommer känna direkt när du träffar henne om det är hon. Jag vet nu.

Jag hade kunnat skriva kilometerlånga rader med ord idag gällande min upplevelse och alla min känslor för denna underbara kvinna som korsat min väg. Men jag tror att ord som kan beskriva min upplevelse och min känsla för henne just nu är ordet Perfekt. Jag tror jag nöjer mej vid det ordet. Perfekt.

Om vi ska ses igen? Ja, Jag tror faktiskt att jag hade haft större möjlighet att ändra naturlagarna än att jag skulle klara hålla mej borta från henne.

Jockarp.