Synskadad?

Efter gårdagen inlägg har jag fått ta emot så många meddelande i olika forum med andras upplevelser och berättelse så nu har jag tappat räkningen. (Och inte har jag prioriterat att svara på alla meddelande heller än, men det kommer) Likheterna är slående. 

Det sker förändringar när man är i relationer. Och nä det är inget konstigt med det, men man önskar ju att det är en förändring till det bättre.

När jag satt och sippade på mitt kaffe i söderläge med solen skinande i mitt ansikte och den något för dagen för vilda vinden som virvlande runt med mitt hår så kom jag till klarhet.

Min uppgift i relationer har varit att få den andra parten att må bra. Detta har gjort att mina egna behov satts åt sidan på flera plan. Det heter ju att det ska vara ett tagande och givande i en relation. Att bådas behov måste tillfredställande i en sund relation. 

Ett exempel är den enkla sak som fysik närhet och sex. Det är superviktigt för mej i en relation, det är liksom bland annat det som skiljer relationen från en kärleksrelation och vänskap.

Jag pratade med en killkompis om det. Varför är det alltid den parten som inte vill ha sex som ska bestämma. Om jag vill ha sex och min partner inte vill så funderar jag på varför är det just den andres behov som ska tillfredsställas? 

Mina behov om närhet och sex då, är inte dom viktiga? 

Min killkompis informerade mej om att om han som man skulle sagt de jag precis sagt så skulle han fått en mansgrisstämpel utav guds nåde placerad mitt i pannan. Men han förstod mitt tänk och han gillade att jag vågade ta upp det till diskussion.

Jag tänker att är det så viktigt för mej att försaka saker för min partners skull så borde det rimligen även vara viktigt för min partner att vilja att jag ska må bra i en relation och kanske försaka vissa saker. Eller tänker jag fel nu?

Det är lite samma känsla jag får över mitt barn. Jag vill henne det allra bäst i livet och gör allt som jag tror är rätt för att hon ska ha det bra. Då borde ju rimligtvis mina föräldrar vilja det samma för mej för jag är ju deras barn. Enklaste matematiken I välden tänker jag. Men det mattetalet blir inte alltid rätt ändå.

Men det gläder mej att andra människor tar på sej precis dom kläderna dom vill ha. Att dom dricker sitt morgonkaffe i en blommig kopp. Kör vilken bil dom vill, pratar med vilka människor dom vill och lagar precis den maten dom vill utan att fundera över att bli ifrågasatta.

Det jag också kom till klarhet med var att när jag var mitt uppe i detta så kändes det inte som nån stor sak, jag skakade bara av mej kommentarerna och himlandet med ögonen och dom ibland djupa suckarna. Jag var ju förälskad, kär och senare i relationen träffades jag av en djup kärlek. 

Men nu när jag tittar i backspegeln så är det en gigantisk sak som skett. En annan människa som sägs älska mej för den jag är ville förändra mej på så många plan. Det är fan inte okej det. 

Det var ju aldrig Leonora hon ville ha. Hon ville ha mitt skal, min kropp men med ett annat innehåll. Hon ville helt enkelt ha någon annan. 

Varför såg jag inte det?

Jockarp.