I väntans tider……

Jag aktiverar mej vilket är bra, löpning och promenader på berget. Och sen jobb. Mycket jobb. 
Men vi har hunnit med en hel del annat med. Bland annat har vi fira min far på farsdag med ett restaurang besök. Mollie älskar att fira, typ allt. Jag är lite mer tillbakadragen när det gäller det just nu. 

Jag väntar fortfarande på den där Remissen, att det ska dimpa ner ett brev i lådan med mer information. Posten kommer bara varannan dag här ute på landet nu för tiden och innan har jag brytt mej noll gällande det. Jag kan låta bli att kolla lådan veckor i sträck. Nu är det dock ett helt annat fokus. Jag har fullständig koll på vilka dagar brevbäraren kör förbi. 

Jag har suttit i verkstan och täljt, jag känner mej lite som Emil i Lönneberga nu förtiden. Jag har inte börjat tälja trägubbar än men det kommer kanske ;) Jag har även inventerat lite vedhögar som kommit hem, färsk björk, bär träd och ett träd vid namn Akacia. Jag blev lite extra intresserad av trädet när jag googlade det och det stod att det tillhör familjen ärtväxter. Hur långsökt är inte det liksom. Hur det är att tälja och svarva i det får framtiden utvisa.

En vän kom på besök och vi tog en löptur. Jag älskar att umgås och att röra mej. Vi tog mördabacken och när vi kom upp kände vi att vi hade så mycket mer att prata om så vi fortsatte att springa och prata. Jag blev uppdaterad på hennes familjeliv och på hennes nya jobb. Det händer en del i livet och när man ses för sällan så krävs det en längre uppdatering ;) 

Jockarp.

Nya kläder…..

Design by Mollie

Det var längesen, väldigt längesen men igår när jag vaknade kände jag igen den där vidriga känslan. Ångest, det var bara en liten uns av smaken men det gör mej väldigt illa till mods. Jag vet vilken medicin jag ska ta. Det har jag lärt mej. Så jag klev upp, hoppade i kläderna och begav mej ut. Ut på berget. En timme strosade jag omkring i höstens färger, jag höll mej på stigarna där träden stod tätt. Jag omfamnades av det stora. Det var en skön känsla och när jag stod hemma på gården igen var jag fri från obehaget som startar upp min dag.

Vi gjorde inte så mycket mer under förmiddagen utan vi var tillsammans och fixade och donade i vårt hem. Det stod handbollsmatch på schemat för Mollie och jag skulle sitta i sekretariatet. Det gick sådär så vi fick ringa in experthjälp. Jag är så tacksam för den hjälpande handen. Matchen förlorades men jag tycker dom var duktiga ändå. 

När vi kom hem lagade vi middag och åt. Efter det så pysslade Mollie med en present till en av kamphundarna som snart ska fylla år. Hon gjorde en tröja av gamla kläder och på den klistrades det på reflexer. Att hon orkar ;)

Själv parkerade jag mej i soffan och var på det stora hela helt orörlig under kvällen.

Jockarp.

Håruppsättning……

Efter en tuff dag blev det om än tuffare. Mollie kom hem från skolan, hon var pigg och vi satte igång och baka lussebullar. Inget konstigt med det. Baket gick fint.

Efteråt gick hon upp på sitt rum och nästa gång hon kom ner var hon blek och såg allmänt hängig ut. Hon kom fram till mej och kramade mej. Jag frågade vad det var men hon kunde inte sätta ord på det. En sväng på toa sen beordrade jag henne till vila i soffan tills middagen stod klar.

Hon såg en aning piggare ut och hon åt bra. Antagligen vara det väl bara nån magknip men det är ändå jobbigt när hon inte är helt hundra.

Efter maten blev hon bara piggare och piggare och hon utsatte lille Kennet för den ena håruppsättningen efter den andra. Han verkade tycka det var okej som väl var.

Vi satt i soffan alla tre och vi pratade, vi pratade om Mollies dag, om hur det gått i skolan, hon hade haft redovisning av artisten Laleh och det hade känts bra för henne vilket var glädjande. Hon frågade hur min dag varit, jag sa att den inte varit så bra men utlämnade detaljerna. Jag kände hur tårarna brände men jag stod emot. Det var inte läge att släppa på trycket, det hade blivit för många frågor och jag är inte redo, och jag vet ju faktiskt inget säkert ännu. Men Det jag vet är att skrämma min dotter är det sista jag vill.

Jockarp.

Vänner…

Jag sprang en sväng med Kennet på berget. Jag lipade lite, sprang och lipade lite till. Försökte hålla fokus på musiken i mina lurar i öron men det funkade sådär, den ena sorgliga låten efter det andra kom. Musik träffar jämt helt perfekt brutalt mitt i hjärtat när man är känslig och skör.

Jag tänkte på en vän jag inte träffat på ett tag. Jag stannade och messade henne, min fråga var om hon var kaffesugen. Svar kom bums och det var hon. En timme senare stod hon hemma på gården med fika och en fin blomma till mej. Herregud vad tacksam jag är över mina vänner. Vi samtalade i timmar om sånt som var viktigt för oss. En fin stund, en behövlig stund. 

Det behövdes fyllas på i kylen så jag fick lift till stan. In i affären, Mollie hjälpte mej med kassarna både i affären och hemma i palatset. Hon kan mycket nu men inte allt. Något hon kan är att göra ischoklad, det pysslade hon med en stund när varorna var på plats.

En annan behövlig vän kom efter hon avslutat dagens arbetspass. Vi låg i soffan och åt clementiner och pratade om saker som var viktiga i våra liv. Även vissa oviktiga saker tog vi upp och det var väldigt skönt. Skönt att allt inte behöver vara så allvarligt. När hon lämnade mej kände jag att dagen faktiskt varit väldigt bra. Jag hade prioriterat bort alla måsten, alla onödiga måsten och faktiskt varit i nuet, prioriterat människor, vänner. Människor jag tycker om. Dom som är så viktiga.

Jockarp.

Gråter…..

Ibland behöver man gråta. Ibland av sorg, ibland av smärta, ibland av glädje. Ibland helt utan anledning, ibland bara för att lätta på trycket en aning. Jag har gråtit mycket nu, jag har gråtit av rädsla.

Rädsla för framtiden. När det händer saker i livet som är oförutsedda, saker man själv just nu inte kan påverka, saker man helt enkelt bara får förlita sej på andra människors kunskap och välvilja att hjälpa.

Ett samtal från en läkare fick mej att stelna till. Jag lyssnade, tog in. Var tyst. Lyssnade noga men jag hörde inte. Inte helt. Förstod inte riktigt. Försökte framkalla känslan av tacksamhet över att vi har läkare som kanske kan hjälpa. Men kunde inte, inte just då. Rädslan tog överhand. Blockerade. 

Jag tänkte på Mollie. Min Mollie hur ska allt bli för henne? Hon är snart elva år. Hon är för ung, för liten. Detta får jag bära själv, försöka lösa själv, försöka att hålla henne utanför mitt mående, min rädsla över att jag inte är odödlig. Men just nu är jag livrädd. Skräckslagen över hur livet kan bli i värsta tänkbara fall.. Hon behöver sin mamma.

Fan målades på väggen efter samtalet med läkaren. Men jag vet att det inte är nattsvart. Jag ska försöka tänka bort min rädsla i vänta på remissen och vidare provtagning, men ibland är det tungt, ibland tar rädslan överhand och då gråter jag. 

Jockarp.

Skåltillverkning…..

Skålar av körsbär…

Hemma från Danmark och vi har hängt mycket i verkstan med vår svarv. Efter lugna frukostar med nybakat scones och kaffe har vi gått ut. Så fantastiskt att få vara där ute och pula från morgon till kväll. Ingen stress eller press. Absolut inga måsten.

Mollie har fixat med middagen i form av sushi. Hon imponerade stort på oss. Efter middagen tog vi oss ut en vända till i verkstan innan vi parkerade oss nyduschade med en tallrik glass i famnen.  Lagom trötta och väldigt nöjda.

Så vad har vi gjort då. Jo jag har fixat två skålar. Fröken särbo har hjälpt mej, visat mej och hejat på mej. Hon själv har levererat vackerhet i form av en skål av rötad bok. Galet fin.

Mollie och jag tog med oss Kennet på promenad, det är tokmycket  vatten i skogen nu och vi gick och rensade i bäcken.. barndomsminnen växer sej stora när vi gör sånt tillsammans. En mysig stund på ett höstligt Ryssberg.

Rötad bok……

Jockarp. 

Två hav…..

Där två hav möts. Platsen ville jag inte missa. Vi tog bilen och körde ett par timmar upp till Skagen. Kattegatt och Skagerrak möts på platsen och det var häftigt och mäktigt att se det. Precis ute på udden så låg det ett gäng sälar vilket samlade nyfikna människor. Även vi så klart. 

Vi gick på stranden och det blåste friskt. Men det var det verkligen värt. Vackerheten var storslagen. Vi lämnade Danmarks nordligaste spets och körde till ett bryggeri och avnjöt en formidabelt god måltid. Vi var med det redo för mer.

Stc Lawrence Kyrka var mellan 1300 talet och 1700 talet Skagens kyrka. Men alla sandstormar på platsen gjorde det svår bett. Många gånger fick kyrkan grävas fram innan gudstjänsterna kunde hållas. Slutligen gav dom upp grävandet och idag är kyrkkroppen begravd i sand och det är endast tornet man ser. 

Vi lämnade kyrkan och tog oss till Skagen museet för att se konst från Skagenmålarna. Och nog kan man se i tavlorna att det är ett speciellt ljus över Skagen. Jag uppskattade besöket väldigt mycket. Kidsen var inte riktigt lika entusiastisk dock :)

Hemmet mot stugan igen och det blev en väldigt lugn kväll.

Jockarp.

Danmark….

Höstlovet levererat verkligen på topp.

Vi lastade bilen med diverse saker. Mollie har bjudit med en kompis så hon hämtades upp. Eftersom mitt körkort är tillfångatagit så hade vi privatchaufför i form av fröken särbo.

Vi tuffade söder ut och vi tog bron över till Danmark. Första stoppet blev Lalandia i Billund. Vi har aldrig varit där men det kändes kalas att vara där när kidsen var så pass stora så man slapp att vakta dom. Vi åkte en hel del med roligheter, det bastades och det chillades i bubbelpoolen. Så himla mysigt.

Vi lämnade Billund och fortsatte vår färd västerut. Det gick fint och ett par timmar senare var vi framme vid vår hyrda stuga. Vi lagade taco och bäddade sängarna. Efter maten var det godnatt. Dagen hade varit aktivare än vi trodde.

Morgonen startade upp med frukost sen tog vi på ordentliga kläder och gav oss ut. Några hundra meter från stugan låg stranden. Gosse så vackert det var. Vi gick på stranden och spanade efter bärnsten. Vi hittade inga men det fanns gott om andra vackra stenar. En och annan krabba och musselskal i massor.

Fröken särbo tog surfbrädan och hoppade i plurret medans jag tog en Springtur. Kidsen pysslade med sitt.

Jockarp.

Kramas…..

Redo för maskerad…

Det skulle visa sej på kursdag två att jag ger en hel del positivitet bara genom att vara jag. Det var paus och jag satte mej i en fotölj och läste lite Mail. Det kommer fram en kvinna till mej och lägger sin hand på min axel och säger. Får jag ge dej en kram.

Jag blev förvånad över frågan men sa att det får du absolut göra, jag älskar att kramas. 

Hon fortsatte med orden om att hon tyckte att jag gav så mycket på kursen. Lite generat sa jag tack.

Men när detta landade i mej och under kvällen när jag hade ett samtal med fröken särbo och berättade om händelsen för henne så kände jag en enorm stolthet. Jag hade givit en annan människa något utan att vara medveten om det själv.

Jag kände också att kvinnan som ville krama mej var väldigt väldigt modig. Hon kunde ju absolut inte veta hur en sån fråga skulle mottas. Jag älskar modiga människor.

Mollie skulle på handboll och jag passade på att åka med till stan för att gå på ICA. Det krävs en del planering nu efter rådande omständigheter men jag tycker att vi löser det fint tillsammans.

Vi åt middag vid tv bordet och kollade på big Bang. Mollie var duktig på frågorna och hon fixade minsann en del frågor som inte dom tävlande hade en aning om. Väldigt skoj.

Jockarp. 

Kurs och matte…..

Dags för fortbildning. En kurs på fyra dagar ska avverkas och förhoppningsvis ge mej lite mer kött på benen och lite mer mod och styrka att hantera mötet mellan människor. Jag var sjukt trött efter första skoldagen, förmodligen för att det i vissa övningar blev väldigt personligt. Det tröttar.

Mollie hade kommit hem själv från skolan och faktiskt fixat varm mat. Jag kände att det luktade stekos när jag kom innanför dörren och jag blev imponerad av henne.

Jag växlade några ord med henne sen la jag mej på

Soffan en stund. Jag behövde lugnet och jag behövde vilan.

Efter pausen gick jag ut och började köra lite ved, min sociala ådra får mej ibland till att komma efter i arbetet. Jag är som en kardborre och fastna både här och där med människor som passera. Jag mår bra av det men jobbet tar lite väl lång tid ibland ;)

Kvällsmat skulle lagas och Mollie ville ha vitlöksbröd till maten. Självklart sa jag men du får hjälpa till. Javisst, så gärna så.

Vi pysslade i köket och maten åts. Efter det var det matte på schemat och jag kan bli smått Tokig. För dagen handlade det om bråk. Vem räknar ens med det? Eller gör kanske jag med det utan att veta det? Tja inte vet jag men jag blev väldigt trött när jag försökte förstå något som sägs vara logiskt men som jag ser som totalt ologiskt.

Vi avslutade matten och gick och tog ett bad, det behövde vi båda två.

Mollie simmande runt och pratade med mej. Jag låg helt stilla och lysande på hennes berättelse. Jag älskar det. Det där med att lyssna på min dotter. 

Vi blev lagom mossiga i huvudet av det varma vattnet så sängen väntade mej bums när jag åter var inne. Godnatt typ.

Jockarp.

Mål och nyskapande…..

Nya alster….

Ett väldigt pusslande. Men hittills har det funkat fint att leva utan körkort. Mollie hade match i handboll i helgen och fröken särbo var gullig att göra oss dit.

Matchen förlorades men mollie tryckte in ett av målen vilket var skoj. Hennes första mål på match och jag var med och fick se det. Galet stolt var jag.

Efter matchen svängde vi inom IKEA och käkade köttbullar. Vi tog ett varv i butiken och jag slog till med att köpa ett nytt soffbord till vardagsrummet. Det gamla har hängt på dinkadonken ett tag nu.

Innan vi kom hem svängde vi även inom ett par butiker för att investera i utklädnadskläder till min dotter. Två nya dräkter finns numera i det Månsagårdska palatset.

Vi har även hunnit hänga lite i verkstan under helgen och det levereras på löpande band. Fröken särbo är fenomenal på att testa nya grejer och oftast blir dom väldigt vackra. Jag gläds av trädet som används. Jag gillar att det finns en historia i det.

Själv har jag pillat med att göra ett par nya skedar. Jag blir harmonisk vid skedtillverkningen.

Mollie och en kompis bakade äppelkaka som var ren skär magi. Även middagarna har varit magnifika. Smaker som är galet goda. Smaker som kittlar, överraskar och ger mersmak.

En bra helg till ända men nu är det vardag och längtan efter fröken särbor startar om på nytt. Särbolivet ter sej en aning brutalt.

Jockarp.

Asfaltsliv……

Livet utan körkort är lite påfrestande gällande logistiken. Men herregud vilka fina människor jag har i min omgivning. Alla försöker hjälpa mej, jag blir erbjuden skjuts både här och där vilket underlättar livet. Jag har världens gulligaste människor runt mej. Och snart kommer även fröken särbo vilket underlättar mitt liv på många plan. Så det ser jag framemot väldigt mycket. Jag längtar tokmycket efter henne och det är jämt det.

Mollie och jag har varit ute på en cykeltur med jultidningarna. Hon har nått sitt mål och hon har passerat sitt mål. Vi är så glada båda två. Att v även fick med oss lite godsaker från jultidningsköparen i form av äpple och egenodlade citroner gjorde utfärden ännu bättre.

Hon har även haft handbollsträning vilket mormor fixat med logistiken fram och tillbaka. Jag satt i soffan under tiden. Konstig känsla.

En löptur med Kennet på berget. Det är så vackert nu så det känns som att springa i en tavla. Vilka färger naturen visar upp. Och så finns det fortfarande en hel del svamp kvar vilket vi ruskade av på en kvällspromenad en dag.

Tja och lite vardagslunk i form av städa huset, byta sängkläder och vika tvätt. Klök på det. Ibland (ofta) önskar jag verkligen att jag var sambo.

Jag har fått en dos TBE vaccin så nu har både Mollie och jag skydd i fem år. Och jag vet att det behövs för det är ofta vi hittar dom små blodsugande ligisterna på våra kroppar. Antingen får man vaccinera sej eller får man leva asfaltslivet. Jag väljer det första.

Jockarp.

Körkortslös……

Händelsernas helg. Ja minst sagt. Jag har lyckats bli av med mina stygn vilket känns betydligt bättre även om klådan består. Min käre vän som är sjuksyrra fick fixa med att klippa bort trådarna. Det var bra sytt och stygnen satt väldigt nära huden vilket ställde till det en del, men slutligen fick hon bort eländet.

Mollie och jag har pysslar, det var hennes idé och jag brukar ogilla det, men faktiskt uppskattade jag det väldigt denna gången. Hon gjorde en lykta och jag gjorde kastanjefigurer. En mysig stund ihop. 

Jag har även lyckats bli av med mitt körkort under helgen vilket inte var lika kul. Men jag vet att jag har förtjänat det under alla mina år på vägarna. Jag är en buse så är det. Så böter på 4600 och indraget kort. 

Jag var hos fröken särbo och jag hade ett tufft dygn. Jag var glad att jag var i hennes våld. Jag tycker att efter jag fått corona vaccinet så har mitt minne blivit väldigt dåligt. Det skrämmer mej och jag gillar inte att bli rädd. Så med för lite sömn, indraget körkort och ett minne som sviktar brakade jag ihop ett litet tag. Jag blev väldigt ledsen och kunde inte riktigt förstå varför. 

Fröken särbo tog mej i sin famn och tröstade. Jag berättade om min rädsla över minnet. Eller minnet jag inte har. -Om du blir senil gifter vi oss och så flyttar jag in med dej och tar hand om dej sa hon. Det kan ha varit det finaste någon nånsin sagt till mej. Jag var skör och behövde tröst och kärlek och det fick jag. 

Vissa dagar är väldigt jobbiga att hantera och då är det skönt att veta att det finns någon som kan lyfta en. Jag har helt klart hittat min lyftkran.

Jockarp.

Klåda…..

Jag har åtta stygn som ger mej en ordentlig match i att hålla mej på mattan. Under läkningsprocessen har det uppkommit en enorm och brutalt jobbig klåda. Jag håller på att bli tokig. Att jag inte bryr mej om rekommendationerna om att hålla mej lugn kanske kan påverka men jag vet inte helt säkert. Hur som helst har jag varit ute på berget och smygtränat ett par dagar. Det har känts väldigt bra i kroppen efter marathonet. Enormt stark och benen känns kraftfulla. Ja, jag är sugen på mer.

Jag har hängt i snickarboden en hel del. Jag trivs där ute, trivs med att elda i kaminen, att tälja och att svarva. Att allt inte alltid går som man vill är något jag tror är bra för den kreativa ådran i mej. Men visst känns det ibland som man vill elda upp hela verkstan när saker misslyckas. Jag befann mej vid svarven i fyra timmar en dag och allt var ett enda misslyckande. Inte en enda grej lyckades. Men jag tänker att man lär sej väl :)

Mollie har varit på handbollsmatch i helgen och i går var det träning. Jag ser att hon är glad när hon spelar och jag ser att hon mer och mer kommer in i laget. Detta gläder mej väldigt. Jag hoppas det håller i sej.

Kan bli något ;)

Jockarp.

Åtta stygn…..

Pigg och glad….

Jag är så galet grymt imponerad av min kropp. Jag sprang 42 195 meter och jag kände mej precis som vanligt. Helt galet. Dagen efter kände jag att det stramade lite i benen men det var helt klart överkomligt och jag var vid väldigt gott mod. Jag åt som en liten ponnyhäst vilket jag tillät mej själv att göra. Kroppen behöver näring för att reparera muskelfibrerna.

Jag har inte tagit något löppass sen loppet men jag känner ett härligt sug men jag måste hålla mej i skinnet. Jag har nämligen sytt åtta stygn på min kropp och dom behöver läkas i lugn och ro. Bekymret är att dom Inte ska plockas bort förrän om 10 dagar och jag vet faktiskt inte om jag får springa innan dess. 

Istället för löpning har jag staplar pinnar i några dagar och fröken särbo och jag har hängt i verkstan och testat diverse experiment. Kul.

Mollie skulle ha utvecklingssamtal och det gick åt pipsvängen som så många år före detta. Jag fattar inte vad problemet är men även denna gången började hon gråta. Efter samtalet tog vi en promenad i skogen och pratade om händelsen. Jag bad henne försöka sätta ord på dom känslorna hon får när vi har utvecklingssamtalet. Hon hade svårt med det tyvärr. Men kanske det kommer en dag. Jag hoppas det.

Jockarp.

London marathon…..

Fröken särbo och jag tog oss till London efter diverse testtagning. Det blev en hel resdag innan nummerlappen hämtats upp och vi checkade in på hotellet.

Vi tog en pasta carbonara på en krog i kvarteret. Vi ville inte på långutflykt.

Lördagen började i sakta mak med en långfrukost sen begrav vi oss ut. London bjöd på regn men ljumt väder. Vi strosade runt, satt på café och åt galet god japansk ramen.

Tidigt i säng för att få så många timmars sömn som möjligt. Det gick sådär. Jag vaknade klockan tre sen var det liksom kört.

Fröken särbo sällskapade mej vid frukosten sen hoppade jag på bussen för att ta mej till starten. 

Loppet då. Det var fantastiskt. Det var så längesen jag sprang och jag hade glömt den galet, varma och glädjefulla känslan av att springa och bli påhejad på storstadsgatorna.

Sol, 17 grader och 42000 springandes människor på Londons gator. Wow….

Eftersom det var så längesen jag sprang distansen tog jag det lugnt. Och detta kan har varit det mest lättsprugna lopp jag nånsin gjort. Jag höll mej springandes hela distansen och jag mådde förträffligt bra hela vägen till mål. När jag passerade Buckinghampalas så började jag lipa av stolthet. Att bli påhejad hela vägen in i mål är en så mäktig känsla så det går inte beskriva i ord. I mål på en tid an 04:11:20 ingen rekordtiden men känslan var magisk.

Jag fick min medalj om halsen och gick för att möta fröken särbo.

Hon stod väntandes vid ett monument men en bukett rosor till mej. Vilket välkomnande.

Vi tog oss hem, en dusch och sen var väldigt redo för mat. En mexikans resturang och det var makalöst gott. Vilken dag och vilken resa…..

Jockarp.

Studiedag……

Min morgon…

Alltså hallå vad det har regnat här i byn den senaste veckan och det ser inte ut som om det blir någon hejd på det framöver heller. Jag vaknade redan vid fem men allt var svart så jag låg kvar i sängen och chillade till det ljusnade. När det väl gjorde det tog Kennet och jag en sväng på berget. Det var en vacker morgon och den var en aning frisk, i alla fall när man bara hade småbyar på sej.

En dusch och en snabb kaffe och lite snack med min dotter som hade studiedag sen var det iväg igen. Cellprovsdags. In till barnmorskan i stan och efter tio minuter var jag åter ute på den regnblöta trottoaren.

Hem och hämta upp Mollie  för vidare färd till Kristianstad. Vi köpte lite nya kläder till Mollie, hon växer så det knakar. Vi han med ett besök på ett café innan jag skulle infinna mej på ett pcr-test. 1950 spänn kostade det och det gör mej en aning ilsk. Jag har verkligen skött mej, varken fått covid och även vaccinerat mej. Jag ser det som horribelt att jag ska behöva pröjs dessa pengar. Hade jag inte vaccinerat mej hade jag kunnat köpa det men nu. Nääää.

Skit samma jag svalde min ilska och betalade lopporna. Allt för att jag i morgon ska kunna bege mej för att förhoppningsvis kunna hämta hem marathon medalj  nummer 19 till byn.

Jockarp.

Lasse……

Dagen då jag åkte till Danmark för att göra inseminationsförsök nummer sex, den gången då jag faktiskt lyckades att bli gravid fick jag också ett samtal om att en liten hundvalp fötts. Den lille hunden skulle få bära namnet Lasse efter Lasse Winnerbäck. Självklar blev den 13 Mars 2010 en väldig speciell dag för mej och en dag jag minns med glädje.

Lasse har alltid funnit i min dotters liv, lite i skuggan av sin storebror Sigge. Men Lasse har alltid varit en snäll och vänlig kille, han har inte tagit så mycket plats utan mer funnits runt oss i dessa år.

Han har haft epilepsi i halva sitt liv men med mediciner har det hållits i schack och han har levet ett fint och lugnt liv här hemma i byn.

Vi har skyldigheter mot våra djur och det är att på ett värdigt och fint sätt låta dom släppa taget när tiden är inne.

För Lasse var den tiden nu.

Mollie blev givetvis väldigt ledsen när jag berättade att Lasse nu åter var tillsammans med Sigge. Vi grät och jag tröstade så gott det gick.

Hon klappade honom och satt och pratade med honom en stund till hon kände sej redo för att ta honom till sista vilan bredvid sin bror.

Försiktigt la morfar ner honom i graven på en bädd av gyllengul halm. Han låg i sin mjuka puff och Mollie la ner ett par av hans favoritleksaker. 

Jag frågade Mollie om hon ville täcka över honom och det ville hon, en handduk och lite mer halm sen la vi försiktigt jord över hans lilla kropp. Mollie och morfar hjälptes åt att täcka graven. De var en sorglig men väldigt fin stund.

Morfar fixad med stenar på graven och nu pryds den med en blommar och en lykta. Mollie ska göra något fint till hans minne som hon ska smycka graven med.

Vänlig, godhjärtad och gosig knackade han på i hundhimlen. Att han blev insläppta där råder det inga tvivel på.

Lasse tack för allt, du var en fin vän.

Jockarp.

Mer skapande.....

Bokskål....

En helg med fröken särbo. Det blir ofta väldigt aktivt och denna helgen var inget undantag. Vi fixade och donade i verkstan och även lite nya alster producerades. Hon är grymt duktig på att göra saker klara. Jag är bättre på att fixa material. Jag blir lycklig av att se olika trädslag och hur olika dom blir i själva torkningsprocessen. Vi hittade en rötad bokbit som fröken särbo gjorde en vacker skål av. Medans hon svarvade gjorde jag en sked i körsbärsträd. Jag blev väldans nöjd med den. 

Vi åkte på en höstmarknad i grannbyn, Mollie hade en kompis med sej, tjejerna gick för sej själva och jag och fröken särbo strosade runt i ett makligt tempo. Mollie köpte en burk honung som hon var mäkta stolt över. Jag bara log åt hennes entusiasms. Kompisen följde med hem och dom hade en heldag tillsammans.

I går var jag hos min vän andra sidan berget, hennes sambo hade precis varit och sågat ner ett plommonträd. Jag vill ha det där trädet. Så nu har vi även bitar av plommon att kunna testa att göra vackerhet med. Bitarna är inte bärgade till Jockarp än men snart :)

Vi tog en långpromenad till Gudaghagen som är ett gravfält från yngre järnåldern. Det är en vacker plats och vi konstaterade på vår vandring att vi har en väldig tur att vi har förmågan att se all vackerhet.

 

Och en ring....

Jockarp.

Långpass….

En helg som handlade om handboll och kneg. En cup för Mollie under hela lördagen men fyra matcher. Jag var funktionär så det blev en lång dag. Från handboll till att stapla pinnar. 12h jobb innan jag fick nån vila. Ett tufft dygn.

Mollie är tillbaka till skolan och det är skönt. Hon gillar plugget och trivs vilket är skönt. Det gör ju också att jag har tid själv. Så efter en morgon promenad med mister Kennet tog jag den sista långa turen på berget. Jag sprang i tre timmar vilket var behövligt och det bäst var att jag kände mej väldigt pigg. Det höjer modet inför det kommande loppet.

Mor min var och röntgade armen en andra gång. Det upptäcktes då två benbrott i axeln.

Operation var ett måste.

Med det står Mollie och jag för middagslagningen åt morfar.

Vi hjälps åt och det går väldigt bra det ;)

Jockarp.