Psykolog...

Ja man kan ju tycka att jag inte skulle behöva gå till psykologen och det behöver jag nog egentligen inte heller, men jag tycker att de är trevligt och intressant att utbyta tankar och funderingar med en person som har utbildat sej för att försöka begripa sej på vad som händer i huvudet på folk i vissa situationer.
Vi har diskuterat fram och tillbaka om vad som egentligen hände när min sk fru lämnade mej så plötsligt utan någon vettig förklaring.
Tyvärr verkar det finnas en förklaring långt bak i tiden, långt före mej och långt före hon någonsin haft ett förhållande, trisst bara att det var jag som skulle få uppleva problemen efter hennes barndom.
Jag har alltid hävdat att man gör sina egna val och att man ska stå för dom, men ju mer jag pratar med min psykolog ju mer förstår jag att barndomen faktiskt kan ha spelat ett större roll än vad jag trott.

Tydligen är det så att dom första levnadsåren man har, det är där grunden för ens framtida trygghet finns, hur man blir som person. Klart är ju att det är mycket som hänger på generna men just att ha en trygghet dom första åren i ens liv har tydligen i studier visat sej vara jätte viktigt.
Och jag som trott att de inte hade så stor betydelse vad som händer då, man kommer ju inte ihåg någonting av sina första år.
Men alltså tydligen har det de och som min sk fru alltid har viljat ge sken av är ju att hon har haft en fruktansvärd barndom med skilda föräldrar.
Jag funderar.....Hon har ju ett par systrar till som också har haft skilda föräldrar, samma uppväxt, behöver inte dom då heller ta något ansvar?  kan man verkligen glida igenom livet med att gömma sej bakom sin barndom, eller är det så att deras värderingar är helt uppåt väggarna gentemot mina och att dom är det just på grund av den svåra barndommen?

Jag har tänkt mycket på en sak sen jag var hos psykologen i går och det är om mitt lilla mys också kommer att gå igenom livet och säga att hon hade en så fruktansvärd barndom.
Jag hoppas ju verkligen att det aldrig händer och att det inte kommer att komma på tal att det är synd om henne för att hon växt upp med enbart en förälder som det nu ser ut att bli.
För som jag ser henne nu så går det verkligen ingen nöd på henne.
Men jag kommer att ta upp frågan nästa gång jag träffar psykologen om den risken är överhängande att Mollie kommer att bli ett offer på grund av denna bisarra situation som uppkommit.
Vi pratade om just offerrollen i går och att antingen i kläder man den rollen.
Eller också blir man stenhård, man lär sej helt enkelt att leva med sin usla barndom och biter ihop och går vidare i livet och gör en massa kreativa saker istället för att tycka synd om sej själv, detta tyckte jag var väldigt intressant så det blir nog vidare samtal om just den frågan.

Och en annan fråga är då hur man som min sk fru i så fall kan vara så egoistisk att bara lämna ett barn i sticket när hon vet hur besvärligt det varit för henne själv, hennes grymma barndom baseras ju på att hennes föräldrar inte lyckades lösa sina problem.
Så varför ska då Mollie behöva lida för att jag träffade på en fegis, looser, elak och genuint egoistisk person. Hmm.
Hon borde ju vänt sin usla barndom till att vilja se till att de lilla barn hon skapat skulle få andra förutsättningar än hon själv, eller är det det hon gjort???? 

Det är just av dessa frågor och funderingar som jag fortfarande går hos psykologen, jag söker svar, jag söker efter någon som helst förståelse till att man kan göra som hon gjorde, vi jobbar på det och det går framåt, men det är stora frågor och väldigt invecklat.
Allt tyder på flykt, men varför fly.
En ide hon hade i går var att min sk fru levde i om och snart tiden, hon levde omkring allt som hände, om vi blir gravida, snart blir vi gravida, om vi gifter oss, snart gifter vi oss....inte nu är vi gravida, nu gifter vi oss.
Så när det ljuset gick upp för henne att hon faktiskt gjort allt detta och att jakten var slut, så blev det kaos i lilla hjärnan och allt kom i fatt.

Allt ansvar som tillkommer, hon hann inte med för hon levde i en dröm, en dröm om förlovning, giftemål, resor, jobb, barn, ungefär så som livet höll på att bli.
Drömmar besannas ibland, men då måste man vara med på det och det verkar det som hon inte var. Man ska vara försiktig med att drömma och önska.
Vilket uppvaknande hon fick, ja och jag med på grund av hennes uppvak, men snacka om steg tillbaka i hennes liv, noll utveckling.
Hon befinner sej längre bak än vad hon gjorde när vi träffades, då hade hon ju iallafall någon form av utbildning, men de känns ju som att den är ganska förlegad.
Men nu drömmer hon nog andra drömma.

Enligt min psykolog ska jag fortsätta att spekulera vända och vrida på allt detta, det är hälsosamt och de måste få ta tid.
Sorgearbetet går vidare.
Och på vägen fram är myset min ständiga följeslagare, vilket jag uppskattar väldigt mycket.

Jockarp.