Kollisionskurs.

Danshatt på <3

Jag har befunnit mej i en konferenssal dom senaste två dagarna. Det har varit intressant, ointressant, roligt och ibland drygt. Jag har varit fokuserad och jag har varit ofokuserad. Ja en blandad kompott alltså.
Att jag har haft bekymmer med att fokuserar bottnar sej i damer. Dessa damer säger jag bara. Så underbara och så besvärliga ;) humf ja ungefär som jag själv. Vilken spegling.

Jag ogillar skarpt när jag inte kan lösa saker, när logistiken sätter gränser, jag ser ofta bortanför gränserna men ibland är gränserna för markerade, för höga och för breda. Jag klarar liksom inte spränga dom, inte välta dom med min annars så skrapa hjärna. Ett misslyckande alltså.
Det retar mej enormt.
Det finns en kvinna i mitt liv just nu som jag gärna vill träffa, som jag är nyfiken på, som jag vill ha mer av. Kanske är det hon som jag ska leva mitt liv med, kanske är det de inte. Men jag vill utforska det och jag vill helst göra det i går. Att vänta och begrunda är inte riktigt min paradgren.

När jag spatserade ut från konferenssalen betydde det 10 dagars helledighet från arbete. Jag behöver alltså inte göra ett skvatt på 10 dagar för att tjäna ihop till mitt dagliga bröd. Jag kan om jag vill, men nää jag vill inte.
Tyvärr började mitt firande av ledigheten med ett bråk med min dotter. Men i bland är det ofrånkomligt. Hon tryckte på ett par knappar som var rödmarkerade, det ihop med pms gjorde att vi hamnade på kollisionskurs.
Vi satte oss ner under hundpromenaden på en mossbeklädd sten och jag frågade hur vi skulle lösa konflikten. Hon sa att det var bättre innan. Jag sa att det var bättre nu. Vi utvecklade våra tankar en stund, surade lite på varsitt håll. Pratade och kramades. Vänner igen.

Hon kom fram med min danshatt, satte den på mitt huvud, satte på sej sin egen så sa hon, nu kör vi mamma. Okej Mollie, nu kör vi sa jag. På med musiken sen dansade så svetten öste av oss, det var ett tag sen minsann. Så härligt.

När vi ätit middag och vi satt i soffan så frågar hon mej plötsligt om jag var nöjd med livet. Jag svarade ja och ställde samma fråga till henne. Hennes svar var också ja. Den ungen säger jag bara, hon är speciell. Väldigt speciell. Och det allra bästa det är att hon är min dotter, bara min ;)

Hundvaktaren....

Jockarp.