Motstånd....

Humf, ja att vara enarmad ställer minsann till det något i vardagen. Det kan nog vara bra för mej att få lite motstånd och med det även förståelse för andra människor som inte alltid har det så lätt.
Jag fixar det mesta själv det märker jag, skillnaden är bara att allt tar så vansinnigt lång tid. Jag är inte van vid det, mitt liv snurrar oftast på i ett högt tempo. Nu tvingas jag till nersaktning. Vilket inte är lätt.
Men ja det mesta fixade jag under gårdagen, men en sak som jag såg som omöjlig det var att sätta upp mitt eget hår. Jag kämpade på en stund men med en vänsterarm som endast kan förflyttas några få centimeter så var det minsann tvärstopp.
Jag fick gå upp till undantaget och leta upp min far. Han satte upp håret på mej, jag tackade för hjälpen och påtalade även att jag inte tyckte att han skulle skola om sej till något inom hårvård.

Jag tål mycket smärta och jag avskyr våld men efter att jag varit på sjukgymnastik förstod jag att smärta kan provocera fram våld. Gaah jag hade nåt så fruktansvärt ont så jag hade behövt slå på något väldigt länge och väldigt hårt. Men med just den skadan så är lämpligheten för det noll. Istället gick jag snabbt i en cirkel. Det händer ibland när jag är väldigt glad att jag springer runt i en cirkel och ler. Att jag hanterar min glädje så gjorde att jag alltså testade att hantera även smärtan på det viset. Det gick sådär.
Jag fick med mej lite övningar hem och det handlade enbart om att öka blodflödet och håla stelheten nere. Hon förklarade att smärta kunde hålla i sej upp till ett halvår, att jag inte var gipsade påverkade självklart smärtan men samtidigt är vägen tillbaka till full rörlighet oftast snabbare utan gips. Så ja, trots smärtan så såg ja på besöket ganska ljust. Mitellan ska sitta på 100% i minst 14 dagar sen får jag ta av den ibland. Men order löd, noll belastning på armen de första 14 dagarna. Jag flinade lite och informerade henne om att det är absolut ingen risk, smärtan stoppar mej där :)

Mollie var på inskolning på sitt kommande fritids, det hade gått bra. Jag hämtade henne och det var bestämt att en kompis skull följa med oss hem, men väl på plats så fick jag med mej ännu en kompis.
Trissen gick bananas på studsmattan och jag passade på att Chilla.

När vännerna åkt hem landade vi i soffan. Hon är väldigt fin min lilla dotter, hon kröp upp nära intill mej, la försiktigt sin lilla hand på min arm, tittade på mej och frågade om jag hade ont. Jag log åt henne och svarade att just nu kändes det fint. Hon log mot mej och sa.
Vad skönt mamma....

Jockarp.