Is-glass.....

Typ så....

Tre timmars sömn, det var allt det bjöds på. Mollie skulle hämtas. Jag var lite seg men att se den lilla nyvakna solstrålen förändrade det sega till en ilning av tacksamhet.
Efter frukosten tog vi en lugn promenad på berget med kamphundarna. Det är så sprött och skört. Bokbladen är ätvänliga. Jag tog ett par blad och tuggade i mej. Den känslan.

Gräset behövdes tuffsas till en aning, den första klippningen var alltså ett faktum. Det nyklippta gräset luktade himmelskt. Så enkelt att leva, när allt är ljust runt om kring. Att se dom små sakerna, eller inte bara att se, men att känna och dofta, det är magiskt.

Mollie fick besök av en väninna, tjejerna hade det toppen och dom skötte sej själva så jag chillt kunde sitta i en brassestol i söderläge. Jag behövde det. Kaffeintaget var högt för dagen.

Jag hade lovat Mollie en tur till glassbåten och löften ska hållas trots att solen under eftermiddagen skymdes av ett massivit molntäcke och det blåset isande kallt från havet.
Barnen fick välja fritt och glassarna blev stora och för att slippa frysa häcken av oss så satte vi oss i bilen med utsikt ut mot horisonten. Vid kajen var amatörfiskarna igång med att fiska sill. Noll napp så länge vi var på plats.
Vi lämnade av väninnan hemma i hennes hus i stan medans vi ändå var i dom hoodsen.

Hem till byn igen och middagen lagades och intogs. Kyckling potatis och sås. En klar tiopoängare. Det var bara ben kvar av fågel när myset och jag var klara med den.

Nattningen skedde tidigt, dags för skola igen och hon var trött. Ja det var jag med av förståeliga skäl, men på frågan om det var värt att köra 120 mil på dejt så blir svaret JA.
Jag ångrade bara en sak med dejten och det berättade jag för vederbörande. Så för att styra upp min ånger så är dejt två ett faktum ;)

Jockarp.