Att känna....

En löptur som inte var som dom vanliga turerna. Min dotter fyllde år och jag lämnade henne i skolan, sen gav jag mej upp på berget. Jag var nog inte riktigt beredd på vad som skulle hända men jag vet att det var bra.

Jag trummade på och jag började fundera över hur min dag såg ut för exakt åtta år sedan.
När jag avmagrad med min gravida magen befann mej på Kristianstad lasarett.
Jag började tänka på när jag låg i sängen och Tant N la sej bakom mej som den stora skeden, när hon la sin hand på min mage. När jag behövde närheten och invaggas i tryggheten om att hon inte skulle lämna mej. Då när jag kände inget, då när jag kände allt.

Jag sprang på och kände hur ångesten bet sej fast i mej, den rev och slet i mitt inre. Jag lät den göra det, jag kände att jag var stark ,att jag skulle kunna hantera det, jag lät det komma. All smärta.

Jag tänkte på när jag skrev dom sista raderna till min fru. Raderna: Jag är på BB nu och du är saknad. Att jag levde på ett hopp som jag visste inte fanns, men jag vill inte släppa det. Jag saknade henne och jag ville ha henne hos mej när jag skulle föda vårt barn.

Jag sprang och bilder for förbi mej när personalen berättade för mej att mitt barn inte mådde bra och att dom var tvungna att sätta igång förlossningen, när jag spydde rakt ut i korridoren. När jag svettades och baddades med kalla handdukar av tant N och min mamma.
När jag kämpade mot smärtan och utmattningen i timmar.
Jag var helt orädd samtidigt som jag var livrädd, jag balanserades på den tunnaste tråden någonsin.
Då när jag inte brydde mej om mitt eget liv samtidigt som det var det viktigaste av allt för att det skulle ge ett nytt liv. Likgiltigheten och betydelsefullheten två motsatser som slet och drog i mej.

Jag upplevde åter den söndertrasade känslan av mitt inre, när jag var som allra svagast i mitt liv och samtidig behövde jag vara som starkast.
Jag mådde illa av känslan men jag lät den komma. Jag fortsatte att släppa på tankarna från den 22/11-10 jag lät det komma.
Tårarna kom av den inre smärtan. Det gjorde inget. Jag fick svårt att andas men det gjorde inget, jag ökade på farten. Jag snorgrät och sprang som en idiot uppe på berget. Jag var glad över att kunna känna den vidriga känslan, att jag kunde komma tillbaka, jag har inte gjort det på så länge och jag tror att jag behövde det. Rensa ut smärtan.
Jag sprang, jag var svag och jag var starkare än nånsin, urkraften från Jockarp dundrade på i rörelse framåt och jag kände.
Jag lät hela bilden komma, ensamheten, sårbarheten och övergivenheten. Allt det sköra fick utrymme under ett par timmars löpning.

När jag passerade bilderna av när min mamma kom in i rummet på BB och såg sitt lilla barnbarn liggande på sin dotters mage, när hon klippte navelsträngen så log jag.
Jag log även åt tanken att Tant N hade varit ock köpt lussebullar som vi firade mysets födelse med. Det var skönt att kunna blanda ett leende ihop med snoret och tårarna.

När jag var hemma efter rundan, så kände jag mej lätt. Det var som om jag stod och väntade på ett fluffigt moln som skulle passera och jag skulle hoppa på och guppa vidare mot ljuset. Jag var så lätt, och så ren i hjärtat.
Det var som att se mörkret, känna av det, men ändå ha styrkan att välja ljuset.

Jag gillade min känslomässiga återblick och jag tror att det med denna upplevelse nu är historia. Jag vet att jag bestigit det högsta berget och just nu står jag där uppe och njuter av utsikten. Jag vet att det kommet rulla nerför. Jag vet att det värsta är över. Jag vet det, för det har en klok kvinna berättat för mej.
Det värsta är över......

Jockarp.