Hjärna och hjärta....

Sömn fyra timmar, väldigt snålt men jag litar på min kropp. Jag tog en löptur, kroppen var pigg. Det sprutade grus runt urkraften från Jockarp när gympadojorna mötte grusad väg. Mördabacken och jag såg henne för dagen som mesig. Jag vet att jag får äta upp det andra dagar men just då var jag ruskigt stark. Jag kände mej lätt inombords, den starka rädslan jag känt dagen innan låg som en nyans i mitt inre, jag kände att jag känt det starka men nu var jag ett kliv längre fram, den första rädslan hade hanterats, jobbigt men skönt.

Jag tänkte på hur stort det är när nya människor kliver på in i mitt inre och rör runt. Det är så mycket som väcks. Så lätt för att missförstås. Både inåt och utåt. Det finns inget facit på hur man ska gå tillväga i nya möten, men det finns hjälpmedel. Kommunikation och ärlighet. Jag har haft mycket gratis genom åren gällande det, jag är öppen och berättat gärna om mitt mående och helst analyseras det tills jag förstår varför det är si eller så.

Men när jag möter en annan människa som är lika öppen, som vågar berätta om rädslor och om känslor får jag genast något annat som jag ska hantera. En annans människas känslor, hur landar dom ihop med mina. 

Tydligheten och frågorna blir med ens ännu viktigare, när man vill förstå och förstås.

När man vill våga kasta sej ut, öppna upp sitt innersta och bara ge. Och samtidigt att vara skräckslagen över just dom känslorna.

Och mitt i allt det så vill man bara skrika ut för hela världen att man är världens lyckligaste kvinna. Det är mycket inom Leonora Vilhelmsson just nu. Så mycket vackerhet och så mycket framtidstro.

Avsaknad av sömn och de enormt kraftfulla känslor som just nu virvlar runt i mej blev nog en aning för mycket. Huvudvärk från helvetet. 12 h i vedsvängen skulle avverkas och jag mådde illa av smärtan. 

Ett litet piller fick bli min väg ur smärtan och en timme efter intaget var jag mitt vanliga jag igen. Arbetet skedde till den fösta snön som la sej på vår väg. Det var vackert. Ljuset.....

Jockarp.