Malaga marathon...

Där satt den....

Vi lämnade byn för färd till Kastrup och vidare till Malaga. Det slog kärleksgnistor till staden bums. Vilken fantastisk stadskärna. Små smala gränder med bedårande vackra hus, balkongerna var små och blomlådorna fyllda med blommande blommor. Ett lugn bland ett myller av människor.
En sån där perfekt balans. Vi strosade runt bland caféer och barer och vi njöt i det vackra vädret.

Att Malaga är Pablo Picassos födelsestad är knappast någon nyhet för någon. Så inte heller för oss. Men vad jag inte visste förrän ett par dagar innan avfärd var att det fanns ett Picasso museum i staden, ja jag borde ju kanske fattat det men nä det var för mej okänt.
Men självklart gjorde vi ett besök där. Mollie intresserade sej inte så mycket över konsten utan det var mest audioguiden som intresserade henne, hon gick och lyssnade på den engelska beskrivningen över konstverken ;)

Vi tog det chill och besökte lite lekplatser och vi strosade på strandpromenaden.
Mitt resesällskap välte ner mängde med glass, jag lät bli. Jag var tvungen att sköta kosten inför mitt lopp.

Mkt glass blir det...

Ja loppet ja. Ett fantastiskt vackert lopp men ganska svårsprunget på grund av de gamla kullerstensgatorna.
Men för mej blev det ett historiskt lopp. Mollie var med mej vid starten. Hon vinkade av mej och skickade slängpussar när jag passerade starten.
Jag hade svårt med andningen den första milen vilket jag analyserade en del men jag kom faktiskt inte fram till någon anledning till bekymret. Pulsen var för hög och jag svettades enormt första halvan av loppet. Något var inte hundra rätt.

Vid 22 km stod hon plötsligt framför mej och formade sina händer till ett hjärta mot mej. Jag höll på att spricka av glädje och stolthet. Mollie Vilhelmsson den lilla, den stora. Jag hjärta fylldes av kärlek. Jag kramade henne, hon blev sur för att jag var svett men jag bara log. Jag kunde inte göra något annat.

Jag hade en skön stund efter 25 km fram till ca 38 km. Där träffade jag väggen stenhårt. Det var tvärstopp i hela kroppen och jag kände en liten förvarning till kramp, vilket jag aldrig känt på ett lopp innan. Några funktionärer på cykel stoppade och sprayade kyla på baksidan på mina ben, det hjälpte något. Men jag var enormt trött.
I det läget ställde jag mej frågan:
- Varför gör du detta, tycker du att det är kul?
Nja jag tyckte inte det var superkul just då men jag visste så väl vad som väntade, smaken av medaljen fick mej att le och fortsätta framåt.

När jag kommer upp på målrakan ser jag henne igen. Hon som de senaste åtta åren av mitt liv gett en mening som ingen förut gjort. Hon kommer med flippflopp springandes mot mej. Jag tar hennes lilla hand i min och vi springer sida vid sida in över mållinjen på mitt 14:e maraton och där brister det för mej. Tårarna kommer. Jag var så trött, jag var så lycklig och jag var så otroligt stolt, stolt över oss. Den bilden jag precis upplevt var något som jag drömt om sen jag sprang mitt första Marathon. Drömmen besannades, drömmen om att springa i mål på ett Marathon ihop med min dotter.

Medaljen runt halsen och målområdet lämnades. Vi lufsade hemåt mot hotellet och efter att jag tagit ett kräkstopp i en vackert blommande hibiskusbuske så mådde jag faktisk ganska bra. En dusch sen väntade det ett rejält skrovmål.

Ett fantastiskt lopp där för dagen huvudet var extremt mycket starkare än kroppen och vilket avslut. Ja det var värt varenda meter av smärta.
Så tack för den magiska upplevelsen, den kommer att bäras med i mitt hjärta för alltid.

Trött men väldigt nöjd.....

Jockarp.