Guldskeden....

Det rasslar in närmare 600 tusen loppor, ledighet var tredje vecka. Plus 9 veckors ledighet som spenderades med min dotter när hon hade sommarlov.
Princip gratis och bedårande vackert boende. Jag tänker på kaffet som avnjuts till magiska soluppgångar på palatsets trappa. Jag tänker på ljumma sommarnätter när vi somnar på soffan på altanen under naken himmel räknandes av stjärnorna.

Möjligheten att resa och se världen, träffa nya människor. Uppleva och utvecklas.
En stadig familj och kärleksfulla vänner.
Fri telefon, fritt drivmedel till kärran som för oss vart vi vill i vårt land.
Att sjukdagarna på både mej och lilla fröken Vilhelmsson är extremt få under året gör att när jag läser detta skrivna måste jag le och skaka på huvudet av tacksamhet.
Kanske borde jag skämmas över att guldskeden just träffade min mun men nä, jag väljer att stolt njuta över vad jag har och vad jag lyckats åstadkomma i livet.
Jag vet att det kan vända snabbt.

Jag var på besök hos en gammal vän. Vår vänskap är gammal och även hon är äldre än mej, närmare 20 år faktiskt. Men det har absolut ingen betydelse. Vi är jämlika och jag älskar att träffa och samtala med henne.
Vårt samtal handlade bland annat om lycka, mående och att saker faktiskt kan förändras väldigt snabbt. Jag tycker om att prata med människor som ser det och tänker som jag i dom lägena. Varför onda och se bedrövelsen som inte finns, den kommer nog förr eller senare ändå ;)
I över tre timmar pratade vi, det var inte tyst en sekund och när jag lämnade hennes dörr var jag fylld av energi och glädje.
I bilen hem satt jag och sjöng med till musiken, jag log över tanken på vilka fina människor som berikar mitt liv.

Jag hann även med en liten lagom löptur på morgonen, det var sex minus men jag kände mej het som en pistol. Jag funderade en del när jag sprang, det gör jag typ alltid, det är liksom själva grejen med löpningen.
När jag springer på frusna vägar och kylan och den snåla blåsten sliter och drar i mej, så blir allt ändå så enkelt, så klart. Jag ser saker med ljus och lätthet.
Det känns som Löpningen förlöser världens mest svårförlösta barn.
Jag förstår läkare som ordinerar rörelse och frisk luft, jag ser ju själv vilka resultat det ger för kropp och knopp.

Ja det var morgonen det, kvällen bestod av mat på vår favvorestaurang. För dagen hade dom buffé, Mollie välte i sej av typ allt från sjögräs till sushi. Jag älskar att hon våga testa.
På vägen hem var himlen klar, månen lyste starkt och plötsligt kom den. En stjärna som i full fart kom mot oss, den lyste starkt för att i nästa sekund slockna. Det var mäktigt och Mollie och jag pratade om det hela vägen hem.
Och ja, självklart önskade vi oss något i tystnad.

Semeltider....

Jockarp.