Problem och lösningar.....

Vi var unga då...;)

Att se problem eller att se lösningar?
Med åren som gått och med dom upplevelser och det saker man utsätts för formar en positiv laddning eller en negativ laddning.
Det är väldigt intressant hur man hanterar dessa laddningar och på vilken sida man kommer ut till.

I början av mitt liv såg jag mej själv som en ganska otrevlig person, ingen empati, gnällig och butter och jag såg ofta problem i saker. Men med motgångar och sår i mitt inre har den bilden av mej själv förändrats. Jag skulle vilja påstå att den har skiftat från natt till dag. Idag är jag den människa jag gärna sett att jag var för 25 år sedan. Tyvärr går det inte förändra utan jag får helt enkelt njuta här och nu istället.

Men det där med att välja lösningar och inte se problem har med all sannolikhet växt fram sen jag blev mamma. Och att jag tvingades till att bli ensam mamma vilket inte var tänkt från början. Men det var dom förutsättningarna jag fick.

Jag minns en gång när Mollie var väldigt liten, ett par månader bara. Jag hade fått en kallelse till tandläkaren, min första pessimistiska tanke var. Det går inte jag måste försöka ordna barnvakt.
Så i helvete heller jag ska blev min nästa tanke. Dessa förutsättningar har jag. Lös det på bästa sätt.
Mollie följde med till tandis och sköterskan jiddrade med henne medans jag synades i munnen.
Jag skulle i det läget kunnat avbeställt tiden och låta mitt vackra garnityr förändras till en hålig massa i stället. Men jag vågade se lösningen.

En annan begränsning var att jag trodde att mitt liv skulle stanna upp när jag sattes i situationen ensam mamma. Att jag inte skulle kunna resa, jag skulle inte kunna röra mej fritt. FEL.
När Mollie var tre månader åkte vi till Kanarieöarna, jag ville inte dit egentligen men jag vill se om det gick att resa med henne och det gick fint.
Vi har åkt jorden runt sen dess och visst att ibland har hon blivit dålig och jag har stått ensammast och sårbarast i världen. Men vi har löst det efter rådande omständigheter. Man vet inte alltid förutsättningarna, vad som kommer att hända. Men om man tror på en lösning så löser det sej väldigt bra.

Idag har vi en enorm frihet. Mollie är van vid att vara i rörelse och hon har inga begränsningar. Hon vågar prova och jag tror att det landar i hennes uppväxt. Det är inget som är konstigt för henne.

Ibland stöter jag ihop med människor som inte ser på saker som jag gör och det är ju inte så konstigt, alla är vi olika. Men när jag hör en kvinna säga till mej att hennes man måste lyfta in barnvagnen i bilen för att hon ska kunna kör iväg med sitt barn så håller jag på att svälja tungan. Likadant att man inte kan köra till mataffären om inte partnern är hemma och kan ta hand om barnen. Jag ser inte problemet i detta.
Det finns ingen superhjälte som räddar en. Man får vackert lösa saker efter bästa förmåga.
Jag skulle inte kunna leva med begräsningar om att någon måste ha Mollie för att vi ska få mat på bordet. Inte skulle jag heller sitta hemma för att jag inte får in barnvagnen i bilen. Men alla är vi ju som sagt olika ;)

Frågan är kanske hur kan man se på saker på så olika sätt. Jag kan inte förstå att någon begränsa sitt liv för att hon inte får in barnvagnen i bilen? Säkert enkelt för den personen att förstå men i min värld är det helt obegripbart.

Singapore...

Sidney med minsann...

Jockarp.