Den där känslan av ostoppbarhet i kroppen infann sej och jag bara öste på. En sväng till miljöstationen med lite saker som inte platsar i vårt liv längre lämnades. Mollie avskyr miljöstationen så hon fick faktiskt vara hemma själv i 10 minuter. Hon satt på exakt samma ställe när jag kom hem som när jag lämnade henne. I mitt huvud hade det snurrat tusen tankar om vad som skulle kunna hänt henne men i hennes värld fanns bara Pokémon ;)
Frukost till lilla fröken i form av korv och makaroner. Flow:et fortsatte och hela palatset dammsögs och delar av golven torkades. Disken tömdes, tvätten viktes och förflyttades in i garderoberna, förberedelserna för dagens middag startade.
Lite paus i dagen med att blurra om livet med min allra äldsta vän. Vi har känt varandra i 36 år nu jag och Tant N och det är helt sjukt när jag ser den siffran, 36 år och ja jag ler. Herregud vad vi har varit med om under dessa åren och jag ser ju att framtiden ser inte ett dugg annorlunda ut ;) Vi pratade som vanligt om dåtid, nutid och framtid. Jag är helt trygg i hennes sällskap och jag börjar nästan gråta av tanken på hur viktigt det är i mitt liv. Hon vet precis allt om mej och hon har stått vid min sida i vått och tort, det finns så mycket kärlek emellan oss. Så mycket som inte behövs att sägas men som känns. Shit vad jag är lyckligt lottad.
Vi pratade om bra dagar om att se dom och njuta av dom för hux flux kommer det sämre dagar och för att orka mota dom så behöver man samla på sej av dom bra.
Jag är bra på det, Jag har varit i mörkret och jag vet hur kallt, hårt och hemskt det är. Dit vill jag aldrig igen.
Jag tog ett löppass på två timmar på berget och jag funderade mycket över det vi pratat om. Att välja det ljusa. Jag tror att ju oftare man aktivt väljer att se saker positivt ju lättare är det att komma i de situationerna.
Jag hade ont i insidan när jag sprang iväg, men jag vet vilka verktyg jag ska använda emot den smärtan och faktiskt hade jag ett av mina bästa, starkaste löppass på länge. Jag tänkte att det är väl fan att jag måste må obra på insidan för att leverera oxstarkt i löpningen. Men jag valde att se det som något positivt i stället. Se på det som det bästa fysiska pass på länge.
När jag kom i den sista vidriga backen på passet så var jag trött och jag kände ett motstånd. I det läget tänkte jag på min vän andra sidan berget som låg däckad i magsjuka. Jag log lite åt att jag sprang och tjurade, svor och förbannade det kalla regnet som mötte mitt ansikte att jag gnällde över det totala mörkret, mina dyngsura fötter och leran som stänkt upp till mina knä. Hon kunde inte springa, det kunde jag. De tankarna gjorde att den där backen kändes som det mesigste på hela rundan. Att jag såg en stor vildgris och en älg på turen var även det saker som gjorde att det ljusa tryckte undan det mörka.
Efter det kunde jag inte sluta le. Jag var äckligt positiv när jag kom hem och att ställa sej och laga mat med min dotter som var iförd en ny fin kockmössa som hon fått av Tant N, stoltare än nånsin gjorde att det högg till av stolthet i bröstet och tårarna brände bakom ögonlocken på mej. Jag sa högt att det är ju sanslöst vad livet är vackert, bara man låter sej se det.
Mollie vände sej mot mej med kniven i högsta hugg och undrade vad jag syftade på. Jag log och sa. Jag syftar på dej fröken ;)
Jockarp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar