Flytta fokus....

Natten spenderade mestadels vaken, jag kunde inte låta bli att titta på den sovande kvinnan som låg där så tryggt och avslappnat bredvid mej.
Det är något magiskt över det. En varm mjuk kropp, lugna andetag, doften och så det svaga ljuset.
Min skörhet under dom tidiga morgontimmarna förstärker säkert ögonblicken som blir så starka för mej, men jag älskar att känna det. Det blir så brutalt vackert. Svårhanterligt men ljuvligt.
Just i det sköra ögonblicket brydde jag mej inte om framtiden. Även om tanken på framtiden gnager och smärtar i mej. Så var jag precis där, i vackerheten och inget skulle kunna förstöra det, inte då.
Jag la mej nära, min arm runt hennes midja, mitt ansikte nuddade hennes bara rygg. Jag log. Jag kunde inte låta bli.

I ett gårdskök satt vi mitt emot varandra och intog morgonkaffet. Hennes blåa ögon blev ännu blåare mot kaffemuggen av samma färg. Jag kunde inte sluta se på henne, hennes ögon förtrollar mej och jag släpper taget och låter det ske.

Men det där med avsked är inte min starka sida. Att behöva lämna någon som väcker liv i sovande rum i mitt inre är direkt plågsamt. Men för att kunna känna starkt vackert måste man också kunna känna starkt i motsatsen. Så någonstans i det där är jag tacksam.
Jag kände redan när jag passerat gårdens långa allén att jag saknade henne.

Att fylla dagarna är en bra medicin mot jobbiga saker. Jag är bäst på det.
När jag kom hem till mitt mys efter min utfärd så drog vi igång bums, lunch lagades och efter det tog vi kamphundarna med oss till sjön på berget. Där gick vi och småpratade och filosoferade. Hon är grym på att hjälpa mej flytta fokus.

Nu väntar ännu en utfärd mot västkusten, jag ska bara få hem min dotter från skolan sen lättar vi mot Östra stranden men fina vänner.
Jag ser en bra helg i spåkulan :)

Jockarp.