Nummer 17......

Så sjukt trött.......

Marathon medalj nummer 17 skulle springas in till palatset i Jockarp. Det var planen men jag fattade ju att det inte gör sej själv. Och det blev jag varse bums efter start. Det saftades till med en uppförsbacke. Jag hade missat att kolla på banprofilen och fattade nog inte riktigt vad som väntade mej.
Solen sken, höstluften var hög, men det var branta lut både upp och nerför. Jag förstod att matchen skulle bli hård. Men jag älskar att slå i underläge, jag tuffade på och jag log.

Ett väldigt vackert lopp i en vacker stad. Vackra byggnader byttes ut mot småbåtshamnar med vackra segelbåtar. Jag passerade hamnen där den stora kryssaren Color Line låg och vilade inför nästa tur på öppet hav.
Jag tänkte på Tv-serien Rederiet och flinade rakt ut.

Vid 41 km stod Mollie och vinkade på mej. Hon skrek att jag skulle köra hårt. Jag log igen och jag korsade mållinjen med håret på armarna i givakt. Det är en fantastisk känsla.
Obeskrivbart, det måste upplevas. Kroppen totalt slutkörd, huvudet rensat och tomt och alla vackra människor.
Medaljen om min nacke och jag gick för att möta upp mitt mys.

Jag mådde bra, en lite stund i alla fall sen kom illamåendet och det slog till brutalt.
Siktet på ett stort träd, där lutade jag mej med ena armen och tömde magen. Svetten öste av mej och ögonen tårades. När innehållet var tömt lyfte jag blicken och jag möttes av ett busslast av japaner med sina kameror. Men va fan, kan man inte få spy i fred tänkte jag.
Jag kunde inte låta bli att börja flina åt hela situationen.

Hem till hotellet och Mollie ville bada i poolen, jag var måttligt sugen men jag är faktiskt mamma också och hon har sina behov. Vi busade i plurret en stund sen värmde jag min trötta kropp i bastun innan det blev en dunderskön dusch.

Jag välte i mej ett par resorb sen väntade en stor och svindyr pizza på en trivsam uteservering på Karl Johan.
Jag tittade på människorna som passerade och jag kände en enorm lycka.

Jockarp.