Känna utan att känna......

Det är väldigt sällan jag träffar människor som får mej att känna väldigt mycket utan att egentligen känna personen. När det inträffar blir det extremt och det finns något bortom, stängda dörrar öppnas upp och tron på det vackra väcks.

Måndag och för mej betydde det dejt men en kvinna som genom samtal, text och även ett fysiskt möte fått mej nyfiken. Visst att jag är nyfiken på det mesta men när det gäller dejter så är jag väldigt svårflörtad, jag skulle idag aldrig gå på en dejt som jag inte tro skulle kunna leda till något mer. Jag gillar möten med nya människor men när det gäller att träffa min livskärlek så vill jag liksom ha mer kött på benen innan jag hoppar upp i sadeln.

Hon kom till palatset och middagen stod i princip på bordet, Mollie styrde upp med husesyn medan jag la den sista handen på såsen. Vi satte oss till bord och som den utomordentligt grymma värdinna jag är så skålade vi i vatten och rött vin och jag hälsade dejten välkommen till vår boning.

Lite kortspel och studsande på studsmattan innan efterrätten. Efter det tackade Mollie för sej och kröp till kojs.

Vi parkerade oss i soffan och halvliggandes samtalades det i timmar, en fantastiskt vacker kväll. Det var så enkelt, varmt och glädjefullt.

Vår natt varade fram till halv sex på morgonen och Mollie skulle upp sju. Jag var inte helt pigg just då ;)

Jag la mej igen, hennes kropp var bar. Naken hud under mina målande fingrar. Bland det vackraste jag vet är att måla bilder över naken hud. Ingen kan se vad jag målar men för mej är bilden glasklar. Jag målade och målade där i morgonljuset, bild efter bild. Jag log när jag insåg hur lyckligt lottade jag var.

Vi masade oss upp och kaffet intogs på palatsets trappa. Solen sken och höstluften var hög. Fåglarna kvittrade, en häst gnäggade. I allt det vackra satt jag bredvid en kvinna i en vit skjorta med hennes huvud lutad mot min axel. 

Det var så vackert så om någon skulle sett oss ovanifrån så skulle dom blivit väldigt avundsjuka, det var en vacker bild som talade trygghet, närhet och glädje.

Under eftermiddagen var det dags för hej då och jag blev väldigt sorgsen över att vi inte kan få en framtid ihop, men ibland käppar omständigheterna hjulen för mej.
Ja jag var faktiskt ledsen när hon körde genom allén och försvann i från mej.

Jag tillät mej vara frustrerar och ledsen en stund. Men efter en kvällspromenad med hundarna och samtal med en vän så kände jag att jag måste förändra bilden.

Att se på vårt möte som något fint och vackert. För det var precis de det var.
Så när jag gick till sängs ensam på kvällen log jag tacksamt över att jag får möjligheten att träffa vackra människor, människor som får mej att känna trots att jag inte känner dom.

Jockarp.