Tomhetens tårar....

Jag är frisk men inte tillräckligt frisk för löpning så när jag lämnat myset i skolan tog jag kamphundarna med mej till havet.

Det var tomt på folk vilket gladde mej, jag orkade inte med människor, jag orkade knappt med mej själv. Jag var ensam och ensamt var bra. Just då.

Det var knappt så solen orkade genom molnen och det blåste friskt. Sommaren är historia och vi är inne i hösten, det märktes tydligt.
Jag kände en tomhet och en sorg när jag gick på stranden, över vad vet jag inte. Men jag förstod ju att jag behövde renas. Jag var gråtfärdig men jag kunde inte gråta, allt var i ett låst läge.

Jag satte mej på bryggan och lät stänket från vågorna träffa mina gympaskor. Havet var vilt och kallt, jag behövde det vilda, där utanpå, inuti behövde jag lugnet och jag sökte det.
Stilla satt jag och såg vågorna möta land, vinden busade med mitt hår, jag drog bort ett par strån som retade mitt öga.
Jag tog upp mina dinglande fötter och lät dom genom bryggan ta fast mark igen.
Jag var åter i rörelse, motvinden var kraftfull och den rev i min jacka, solens strålar mötte min kind för ett ögonblick och dom värmde. Jag såg ut mot havet och så äntligen kom dom, där i den kraftiga motiga blåsten men solens värmande strålar så kom dom äntligen, tårarna.
Jag välkommande dom, en tanke for förbi, varför gråter jag? jag fångade tanke och jag släppte den lika snabbt.
Jag behövd inget svar.

Jockarp.