När tiden står stilla.....

Hon tar mej över kinden med sin hand, hon säger:
- Dina gladrynkor är fina mamma.
Jag ler och tackar för komplimangen, jag fortsätter med, du vet att jag använder mina tio muskler som krävs för ett leende väldigt ofta. Du får mej att vilja använda dom.
Vi kramas och det är en helt underljuvlig känsla. Inget i universum kan nå mej i det ögonblicket. Inget kan få mej att må dåligt.

Hon hade haft prov om kroppen och jag hade snappat upp det där med dom tio musklerna som krävs för att le. Vi pratade om provet och hon berättade att hon fått ett fel och det var på en fråga om vad man andades in. Hon hade svarat syre men det rätta svaret skulle vara luft. Vi pratade om det en stund och jag tyckte det var hårt bedömt men samtidigt så var 36/37 poäng inte fy skam och Mollie hade släppt det så då fick väl jag med göra det ;)

Vi pratade om att längta och om tiden, att ibland vill man att tiden ska gå rysligt fort och ibland att den helst ska stå stilla. Hon önskade en hög hastighet av tiden fram till måndag sen kunde den fortsätta i normal hastighet. Jag flinade lite och sa, du längtar verkligen till Måndag du.
- Ja du mamma, jag längtar verkligen till måndag. Jag längtar efter min hund.

Jag längtar också och jag tror att det kommer bli så fint för vår familj. Att vi blir fler, nån mer vi ska bry oss om och se till att den har det bra. Nån mer som vi kan överösa med kärlek och få tillbaka detsamma. Vi är helt klart redo. (tror jag) ;)

Jockarp.