Ansvar....

Vissa dagar börjar helt fantastiskt och gårdagen var inget undantag. Jag var lycklig när jag efter en väldigt god natts sömn klev upp. Jag satte på kaffet och gick för att möta min dotters fösta leende. Och ja, det kom.

Att vissa dagar inte kan fortsätta i dur är jag helt införstådd med. Jag tog en sväng på berget och det var magnifikt, oändligt med vackerhet. Jag blev lycklig i hela kroppen.

Men just denna dag skulle det inte fortsätta i dur och det är jobbigt. Att flera ledsamma saker kommer samma dag är extra jobbigt. Självklart ska det hanteras.

Jag började fixa det sista med lekstugan, knutarna i vitt målades och det blev så himla fint.
Mollie kom hem från skolan och av någon anledning var även hon ledsen. Där var liksom mitt mått rågat. Jag blev ännu ledsnare men i vår familj finns en vuxen människa och den är den som har ansvaret för vår familjs mående.

Vi la oss på studsmattan. Mollie sa lite surt.
- Vad är det med dej?
Jag tänkte på mitt ansvar för vår familj och svarade.
Tja du, det har varit en jobbig dag, det har hänt en del saker som gjort mej ledsen men jag tänker ändå på att jag är glad att jag inte fått Corona. Jag log och fortsatte med att jag var glad att fåglarna sjunger, att tvätten hänger på strecket, körsbärsträdens blommor, att vi har en nymålad lekstuga. Att jag är mätt i magen och att vi snart ska få en hund.
Vad är du glad åt frågade jag Mollie?
Hon började snurra på sej lite men sen kom det med en pluttig röst:
-Jag är glad för min hund.

Jag började lipa och det var nog en blandning av allt. Jag var ledsen men samtidigt otroligt glad över att vi faktiskt båda två väljer att se på allt fint vi har.

Jag har ett liv och jag har ett ansvar att leva det.

Jockarp.