Små steg……

Ett steg fram och ett eller två tillbaka, det är så livet känns just nu. Vi fortsätter att jobba på tillsamman med resurspersonalen på skolan. Varje morgon möts Mollie upp av henne och hon ler. Hon håller ihop, kämpar och sliter med sina känslor.

Ännu en dag började det med NO och ännu en gång fick hon lämna lektionerna. Hon fick vara på sin reträttplats och plugga. Det fasas in nya vuxna i hennes liv så hon inte blir så beroende av kvinnan som varit hela hennes trygghet i skolan.

Hon satt kvar hela dagen på sin reträtt plats enda lektionen hon faktiskt fysiskt medverkade i var sist lektionen som var tyska.

Jag mötte henne vid skolslutet. Dagen hade varit tuff sa hon, värre än dagen innan. Men hon berättade att det var bra att hon satt i det där rummet för sej själv för då fick hon ro att plugga även på rasterna. Ja vad bra sa jag bara. Jag visste inte vad jag skulle säga. Ena sidan av mej blev sorgsen över att hon skärmar av sej, den andra sidan av mej blev glad över att hon kände glädje över studierna.

Vi körde och fixade lite grejer till ett kommande 13-års firande. Hon var pigg och glad och jag kände mej lugn. Det är som vi båda två slappnar av när vi är tillsammans efter skoldagens slut.

Vi hade ingen handboll så det blev socialiserande med familjen hela kvällen vilket säkert var bra. Mollie behöver umgås med människor i sin egen ålder. 

Efter middagen som bestod av vildgris så åkte vi in till stan för att gå en tipspromenad. Det var Mollies önskan och jag blir glad över varje initiativ hon tar. Ingen vinst på bingot men chansen på frågorna finns fortfarande kvar.

Väl hemma igen hängde vi lite i tjejernas nya sällskapsrum. Så mysigt att hänga med alla tjejerna i deras territorium.

Tidigt godnatt. Det är noga med mat och sömn just nu. Det för att vi ska orka.

Jockarp.