Mollie var lite motsträvig när vi kom upp till skolan, hon dröjde sej kvar i bilen och jag förstod att det var en tuff dag för henne. Men när ett välkänt ansikte log mot oss hoppade hon ut ur kärran. Vi vinkade hejdå sen gick hon.
Jag for hem till tvätt och lakansbyte i sängen. Hundpromenad på berget. En bil skulle levereras till stan, jag körde in den och sprang hem. Varmt men skönt.
Jag fick ett samtal om att Mollie inte klarat gå på någon av dom tre lektionerna vi planerat att hon skulle på. Attan, några steg tillbaka alltså. Vi pratar om kommande planer och om hur vi kan hjälpa henne. Jag hämtade hem henne innan skoldagen var slut.
Jag pratade även med hennes läkare om hennes mående och han skrev ut ett intyg till mej så att jag förhoppningsvis kan får ekonomisk hjälp i detta. Hon är över tolv och då får man tydligen inte vabba. Trots att detta är typ första gången i hennes liv som jag behöver vara hemma från jobbet för att hjälpa henne.
Kvällen stod det fysträning på Mollies schema. Vi tog en promenad under tiden. Någon i församlingen var sugna på glass så vi gjorde ett kort stopp och investerade i en varsin mjukglass.
Detta stopp ledde senare till ett skrattanfall. Den känslan att få skratta hejdlöst var fantastiskt. Jag behövde skratta.
Ja sammanfattningen var att Mollie mådde bra hemma men mindre bra i skolan. Jag ser ändå positivt på det, att hon kan släppa ledsamheterna från skolan när hon är hemma.
Ett steg i rätt riktning alltså.
Jockarp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar