Förälskad....

Det är ytterst sällsynt men ibland kommer den. Känslan av ensamhet. Det är inte hårt, inte ohanterbart men den ligger som en slags ridå över mitt glada lyckliga jag. Jag ogillar känslan starkt.
Jag är övertygad om att när jag hittar den biten, den perfekta biten som passar perfekt in i mitt liv. Då kommer jag aldrig att känna mej ensam igen, det borde inte vara så i en sund relation i alla fall.
När jag känner känslan att den kommer krypande på mej så hanterar jag den på olika sätt, ibland dansar och sjunger jag, ibland kryper jag ner bredvid min dotter och ibland frågar jag andra människor om dom känner sej ensamma och hur dom hanterar det. Det kan lätta lite på mina egna dystra känslor.
Ibland får jag svar som att jag känner mej ensam varje dag, men hellre det än att leva i en relation där jag inte mår bra. Ibland får jag svaret att jag är ensam men jag tycker om att vara ensam, den känslan kan jag också känna och det är inte ensamt för mej. Bara njutfull egotid med sej själv. Ibland får jag svaret att jag är ensam men inte så mycket ensam.
Jag tycker om att höra andras tankar och känslor, jag vill gärna ha dom utvecklade lite djupare för att försöka förstå om nån annan kan känna exakt det jag känner, den där känslan som är så svår att sätta ord på. Jag tror att två människor kan känna exakt samma känsla men likväl inte kunna beskriva känslan exakt. Det är intressant det där. Inte just ensamheten, men känslorna.

Jag somnade tidigt men vaknade innan midnatt. Ingen go känsla i mej, jag var ensam, en räddare i nöden, ibland kommer det ett mess precis när jag behöver det. Det kom ett klockan 24:00. Konversationen höll i sej ett par timmar och det var skönt, ensamheten dämpades. Jag kunde ändå inte somna så klockan fyra gjorde jag en pippi och la mej tvärt om i sängen. Jag somnade och vaknade en timme senare. Uppstigning och jobb väntade. Gaaaah jag brukar älska att sätta fötterna på golvet och känna livet i mej men denna morgon längtade jag faktiskt bara till jag skulle få gå och lägga mej igen.

Jobb i några timmar sen skulle jag hämta upp myset. På väg till skolan fick jag ett samtal från hennes fröken som berättade om en incident på skolan. Att Mollie blivit ledsen under en teaterföreställning. Tacksamheten är stor gällande återkopplingen gällande min dotter. Jag är så glad över hennes fröknar att dom förstår vad som är viktigt för Mollie och mej.
Vi pratade om det inträffade under färden hem och det var skönt att höra hennes egen upplevelse om det hela. Min önskan är att vi för alltid kommer att ha denna mor och dotter relationen. Att vi berättar om något tynger oss.

Jag hade lovat Mollie att jag skulle medverka i skolan på måndag och jag vill hålla mina löften. Detta löfte höll dock på att behövas brytas och det berättade jag för henne. Vi var ledsna båda två och jag berättade att jag skulle göra allt som stod i min makt för att kunna följa med hela dagen i skolan.
Innan fredagen blev kväll hade jag lyckats lösa det och ja, nu väntar alltså skolan för mej på måndag. Vi är lyckliga båda två. En glad fredag alltså :)

Min paradgren sattes på spisen. Helstekt kyckling, potatis och sås. Gosse vilken fredagsfeeling. Smarrigt värre.

Kvällen ägnade jag åt förälskelse. Jag har fått bilder som jag förälskat mej i. Alla bilder är så olika, så nakna, så vackra, så speciella att jag saknar ord. Jag vet vilken som är modellen/objektet men samtidigt skulle det kunnat varit vem som helst, bilderna lämnar så mycket till fantasin men är ändå så tydliga.
Jag fick en bild på ett par fötter, fotsulan på ena foten syntes, den var mörk av smuts. På kroppen bars en vit klänning och när jag tittade på bilden så såg jag hur klänningen rörde sej när fötterna förflyttades, det var mystiskt magiskt. Jag vill visa hela världen dessa fötter. Mina fötter.

Men inte än ;)

Jockarp.

Magknip.....

Terro i bilen.....

Jag planerar ofta mina lediga dagar en aning och torsdagen var inget undantag. Mollie skulle lämnas vid taxin och jag skulle ut och springa, efter det skulle jag få besök av en vän.
Schemat var uträknat väl. Men så ibland händer det att saker och ting förändras.
Jag gick ut med Mollie till taxin och hon verkade lite låg, hon hoppade in i bilen och jag sa att jag älskade henne. Hon började gråta. Men vad nu då? vad hände? Jag var frågande.
Hon berättade att hon fått ont i magen. Jag bältade av henne och hon fick hoppa ur taxin igen. Vi gick in i källaren och satte oss ner på trappan och pratade en lite stund. Magknipet gick över och jag tog henne i bilen och körde henne till skolan. Hon kvittrade som en lycklig lärka. Snacka om att känslan och humöret kan skifta fort.
I bilen sa jag till henne att det var bra att hon berättade för mej vad det var som tyngde henne och att det viktigaste var att vi pratade med varandra, om allt.

När hon hoppat ur bilen sa jag åter igen till henne att jag älskade henne och att hon var det bästa som hänt mej och jag önskade henne en fin dag. Innan hon slog igen dörren sa hon:
- Jag älskar dej mamma och du får också ha en fin dag.
Ja, hon kunde med dom orden smälta all världens glaciärer i det ögonblicket. Hon är så vacker min lilla dotter..

Jag vände hemåt leende. Ur bilen och löpturen drog igång. 8-10 km stod det på schemat och det i lugnt tempo. Det blev en behaglig tur och jag njöt av väder, vind, musik och min starka kropp. Lättlevt helt enkelt.

En vän kom över med frallebullar. En gemensam frukost, blurrande om allt som hänt den senaste veckan. Det var minsann inte lite det. Vi drog kort och analyserade och blurrade lite om det. Det var en skön avslappnad förmiddag. Det behövdes efter en lite ansträngande vecka.

När myset kom hem brydde hon inte sej om att ta av sej kläderna, nepp vi skulle köpa nya kläder. Jaha jo men då var det bara att ge sej iväg. Vi hade kul ihop i provhytten och hon blev överlycklig över sina inköp. Hon är så tacksam.

Hem en sväng sen laddade vi om, pang. Badhuset och som vi skrattade, vi sköt en badboll emellan oss och den övningen vara nästan en hel timme, till skratt och skvätt.
En helt underljuvlig eftermiddag alltså.

Hem och chill i soffan innan saga i säng väntade.

Supernöjd....

Jockarp.

Dejt = träff.....

I bland är fika extra talande...

Lite mysande på morgonen men Mollie innan jag vinkade av henne för ännu en skoldag.

Jag drog vidare till Ronneby brunn för fortsatt konferens. Jag började med en stadig hotellfrukost, den satt fint den.

Föreläsarna fortsatte att levererar intressanta berättelser. Mycket var likt det som sker i vår värld, men vissa saker skiljer sej, det är spännande. Jag fick ännu mer cred för min presentation och självklart sträckte jag på mej lite extra och sög in alla fina ord. Jag är bra på att suga i mej fina saker just nu, det är min tur nu. Så är det.

Konferensen avslutades och jag vände hem mot byn. På med träningskläderna och iväg.
En Glada cirkulerade över mej en stund under löpturen och jag såg dess vackra färger och jag såg den gigantiska bredden mellan vingspetsarna. Den såg kraftfull ut. Jag funderade på vad den tänkte på när dän flög där över mej där jag sprang. Jag kom inte fram till något, inget mer än att jag flinade, skakade på huvudet och tänkte. Du begriper dej inte på vissa människor hur tror du då att du ska begripa dej på en helt annan art. Ja jag undra de ja. 

Och obegripheten lät inte vänta på sej. Jag fick en kommentar på bloggen i går och jag undrar om vederbörande hade missförstått eller den helt enkelt var totalt blåst i huvudet, kan ju vara att vederbörande bara vill provocera men jag förstår verkligen inte anledningen till det. Hål i huvudet kanske?
Personen undrade varför jag skrev dejt om någon som var gift med en man och har barn (Linda L och nu Tove) kommentarskrivaren tyckte att det var patetiskt.
För mej betyder ordet dejt träff, ett möte mellan människor. Och ja, jag har träffat både en som heter Linda L och en som heter Tove. Men jag har även varit på en dejt med en som heter Anders, det var jag förra tisdagen och idag har jag haft en frukostdejt med en böna vid namn Anna.

Möjligt att vi ser på ordet dejt på olika sätt. Men patetiskt kändes lite väl svårfångat för mej. Jag anser nog att det är patetiskt att skriva sån skit till människor man inte har någon som helst relation till. Ett tips är att försöka se saker lite mer positivt så kanske det finns annat vettigt att fokusera på i livet än mina dejter.

Jag brukar själv försöka fokuserade på det positiva och det gjorde jag även igår. Det var nämligen en annan bloggläsare som delade med sej om varför den läser min blogg. Om personen kände sej lite deppig så gick den in och läste min blogg och då blev personen glad och kände en styrka.
Sånt är ju fantastiskt att få till sej. Inget dömande över hur jag lever mitt liv utan helt enkelt bara finna en styrka.
Jag blir väldigt glad över såna ord, att jag kan förändra någons dag från moll till dur. Så stort tack.

Lilla fröken Vilhelmsson och jag tog en vända till stan för att handla. I hennes korg hamnade blåbär, salamichips, popcorn och en burk nutella. Jag flinade åt henne och frågade om dom gått igenom kostcirkeln i skolan. Hon bara vrålglodde på mej ;)
Vi lagade middag ihop och givetvis åt vi den med. Väldans gott. Lite häng i soffan och jag satt och studerade min dotter när utförde sina ticks som hon nu lagt sej till med. För några veckor sen började hon blinka väldigt mycket, vi tog en vända hos skolsystern och synen kollades. Inget fel där. Hon slutade med blinkandet men nu slänger hon med huvudet i stället.
Det som är lite speciellt i detta är att dom ticksen hon greja med nu, dom hade jag med när jag var liten. Jag känner igen det, jag vet att det går över så jag gör inte så mycket väsen av det, jag tror nämligen inte att det hjälper att påpeka det heller. Det verkar vara vanligt för barn i skolåldern och i dessa fall är ju "vanligt" bra :)

Hjälmtvång i bilen nu ;)

Jockarp.

Rädsla, mod och styrka....

Hon <3

Presentationsdagen var kommen. Jag vet inte men jag brukar sällan vara spänd inför såna uppdrag, jag brukar vara väldigt trygg i situationerna. Men det var något som gjorde mej enormt ödmjuk inför att tala inför denna grupp. Anledningen kan vara att det var mest män på plats och med det oron över att dom inte skulle förstå den sköra känsliga biten i min presentationen. Men jag hade fel. Det gick super och jag fick enormt fin feedback.
- Håret reste sej på min kropp det var så känsligt Leonora.
- Jag blev tagen av din berättelse, så mycket känslor.
- Jag började nästan lipa.
Det var ord jag fick till mej från både kvinnor och män efter mitt anförande.
Ämnet var ju i sej inte så känslomässigt, det var ju inte som att outa sitt liv precis och prata om en period i livet som innefattade sorg och ledsamheter. Nej ämnet handlade om arbetsmiljö och ändå levererade jag en känslig berättelse. Helt otroligt.
Stolt? Ja självklart.

Vi åt lunch och vidare väntade det en guidad tur i vedvärlden. Fantastiskt att visa upp vilken fin anläggning vi har åstadkommit tillsammans.
På tal om att åstadkomma saker så drog jag iväg ett mail till en HR-direktör på en firma jag gillar väldigt mycket. Jag har funderat på detta mail sen i julas så det var inget impulsbeslut direkt.
Det var ett väl utförligt mail, men en förklaring vad jag ville, vad som skulle göras, vad målet skulle bli. Egentligen var mailet så bra skrivet så det skulle vara svårt att inte gå på min linje.
Men jag vet att ibland behöver man hjälp med en extra knuff. Jag tog därför tillfället i akt att lobba lite för min idé när jag gav en intervju under gårdagen. Det gäller att hålla farten uppe och låta dörrarna vara öppna.

När jag satt i bilen på väg hem så tänkte jag och log över vilken idésprutare jag är. Galna, fina, tokiga och fantastiska idéer. Jag tänkte på modet som också behövs ibland för att våga berätta och stå för sina tokiga idéer. Jag är grym på det ;)
Jag hoppas på en snar återkoppling och jag hoppas på att det blir av och att jag ska få dela med mej av händelserna här på bloggen. Jag älskar att dela med mej av roligheter.

På tal om roligheter.....
Idag är den den 14 mars och för åtta år sedan hände det en helt sagolikt, fantastiskt underljuvlig sak i mitt liv.

Det var dagen då jag för sjätte gången hoppade upp naken bland filtar och kuddar på en brits i Köpenhamn. Det var då min dåvarande sambo utförde det vackraste och finaste mirakel som är möjligt. Den var idag för åtta år sedan jag blev gravid med min stora, eviga kärlek.

Mollie Vilhelmsson, du är min rädsla, mitt mod, min styrka.

Min kärlek till dej är oändlig.

Vi tillsammans....

Jockarp.

Ödets väg.....

Modellen är jag, otroligt.....

Ja jag tror mer och mer på ödet, förvisso låter ödet lite negativt i mina öron, varför vet jag inte. Men på det stora hela tror jag på att ödet är det förutbestämda, att det liksom hänger ihop. Många gånger snackar vi om att det var ödet som gjorde si eller gjorde så. Men nä ödet är nog redan bestämt. Så tror jag. Det är kanske så att ödet ibland behöver en liten knuff i rätt riktning för att det ska kunna bli det som var tänkte. Snurrigt? ja förmodligen men i min hjärna är det solklart ;)

Jag fick ett par väldigt fina bilder skickade till mej och jag häpnar. Jag är så otroligt vacker. Jag känner mej kvinnligare än jag någonsin gjort. Jag älskar min kvinnliga sida. Varför har jag inte bejakat den innan? Jag är en stolt kvinna och det skulle ta mej 41 år för att bli, hua vilken fördröjning va.

När jag såg det otroligt vackra i mej själv konstaterade jag att jag haft en väldig tur i livet, kan det vara ödet?
Jag har så mycket fint runt om mej. Jag skrev det till en vän. Jag skrev:
-Fatta vilken röta jag har haft i livet. Hon svarade mej då. Ja du har haft tur fast du har haft en del otur med.
Humf ja så är det men just då kunde jag inte se det där med oturen, jag såg bara det fina med alla nya möten jag gör med människor och allt fint som ramla över mej just nu. Jag undrar om jag knuffat ödet lite i sidan eller om det verkligen var förutbestämt allt detta. Var det kanske detta som varit meningen hela tiden? Att jag ska ha det tufft för att jag ska förflytta mej?

När jag lever i en relation så förflyttar jag mej, men väldigt långsamt, jag har inte det behovet riktigt, behovet av att korsa andras människors vägar.
Men när jag lever utan en vuxen kvinna då rör jag mej som eldknekten, jag är ostoppbar och på den vägen passerar jag mängder av människor, mötena blir ibland korta och avslutas där, ibland blir dom längre och håller i sej år ut och år in. Jag vet aldrig vilken som kommer klicka med mej fullt ut och finnas kvar i mitt liv. Det är spännande och det är otroligt vackert med dessa möten som tycks ske av ödet.

I en annan konversation med en ny bekantskap fick jag frågan om jag hade levt ett tufft liv innan Mollie kom. Det var en intressant fråga och jag fick fundera en sund på svaret. Jag svarade slutligen att jag hade nog levt ett problemfritt liv, med en aning för mycket fest ibland. Det grundade sej nog i att jag inte riktigt visste vem jag var. När jag kom underfund med att jag var gay så blev mitt liv enklare fast även svårare. Jag fortsatte att svara och skrev att jag alltid varit gränslös men jordad, vågat utmana mej själv men på ett kontrollerat sätt. Att jag sällan gjorde några idiotgrejer, inte mer än att jag ibland föll för fel brud ;)
Jag fick till svar rader som Eva Dahlgren sjunger. "oerfaret vild men inte farligt galen" jag gillar textraden väldigt.

Jag ser ju att jag fortsätter att utmana mej själv, puffa ödet lite i sidan, jag tror att det är något som kommer att finnas med mej hela livet. Att modella och att se på sej själv på ett annat sätt det är att växa för mej, jag utmanade mej själv på den där dejten. Även om jag var fullständigt trygg i situationen så var det en utmaning i sej att göra en sak som jag aldrig förut gjort. Men när jag ser bilderna som Tove skickar till mej så kan jag ingen annat göra än att älska mej själv för att jag gör saker som är långt utan för min vanliga värld. Jag ser ju hur vackert resultatet kan bli.

Så kvinnligt, så vackert och det är jag..

Jockarp.

Signalproblem....

Humf, nån slags lek....

Tidig söndag, en liten fröken kom och pockade på min uppmärksamhet redan klockan sex. Hej svejs sa jag är du redan vaken? är det någon annan vaken? ja en till. Ok då går vi ut i soffan med täcke och kudde och fortsätter mysa där. Tv sattes igång, jag tände lite ljus och drog igång kaffehurran.
Det var en mysig morgon där det blev fler och fler i soffan, sist kom min egen lilla prinsessa. Jag njöt när jag såg min nyvakna och något förvirrade dotter, hon kröp upp i min öppna famn.

Frukosten dukades upp, det var underljuvligt att fylla hela bordet med mat och runt det fullt av liv. Det åts och det pratades hej vilt om allt mellan himmel och jord, jag älskar det, deras öppenhet, jag speglar mej själv i det. En liten fröken berättade om en fadäs när hon var sjuk och satt i soffan och plötsligt råkade göra ner sej. Så ärligt, naket och ogenerat berättade hon om det för alla runt bordet. Sånt gillar jag, det är väl inte hela världen och det är väl inte så konstigt. Jag berättade att det händer även mej ibland att jag gör i brallan och det utan att jag är sjuk. Att det beror på att jag springer väldigt långt och ibland händer det en olycka. Dom flinade gott åt mej och jag flinade jag med ;) En speciell morgon alltså.

Vi lekte en massa lekar som jag inte riktigt förstod, det är 2018-tals lekar, jag är nog kvar i det ljuva 70 och 80-talet jag. Men jag försökte i alla fall.
Ett lite spontan bak hann vi med, det vi bakades åts upp, så var det med det.

Ut och klappning av hästar stod på schemat, efter det blev det bus på studsmattan till föräldrarna kom och hämtade upp sina för dagen små hjältar, dom hade fixat sin första övernattningen hos en kompis, det är stort det.

Myset och jag satte oss i soffan en stund och pratade om festen, hon verkade trött, trött på att ha fest. Men ja, ett stort MEN där för jag missförstod hennes signalerna totalt för redan under eftermiddagen drog hon igång igen  med sina planer för nästa fest. Gahh jag sa bara Nepp.

Jag aktiverade mej under eftermiddagen med att sanera palatset från spåren efter småfolkets framfart. Och den frågan jag ställde mej var. Varför är elsladden på en dammsugare så sjukt kort. Jag kommer liksom ingenstans förrän jag fick koppla om elkällan, jag höll på att få fnatt. Konstaterandet blev, längre sladd eller mindre hus.

Mollie ville ha taco till mat, det ville verkligen inte jag, men jag fick vackert stå till sidan för prinsessans önskemål. Vi åt och samtalade om helgen och om den kommande veckan, det var en mysig stund.

Ett härligt bad avslutade vår söndag och det är skönt att går in i en ny vecka med vetskapen om att kommunens renaste rumpa sitter på min dotter ;)

Jockarp.

Pyjamas party episod 2...

Någon form av kaos ;)

Vi hade fixat till Mollies pyjamasparty redan dagen innan och hon ville så gärna sova på madrassen på golvet. Helt okej för mej. När hon vaknade på morgonen och ropade på mej så kröp även jag ner under täcket på madrassen på golvet. Jag och en hög med gosedjur.
Så himla mysigt.
Vi åt en gemensam frukost och Mollie hängde vid tv en stund, jag tog på mej blåbyxorna och gick ut för att köra ved. Det var en underljuvlig dag, helt snöfritt nere på låglandet, värre var det på berget vilket jag fick erfara. Jag tog en löptur i halvmaraton längden. Det var flera centimeter snö på vissa ställen och på andra ställen hade tjälen släppt. Ja det var tungsprungit. Men dagen fortsatte att leverera vårkänslor så humöret var på topp.

Hem och upphämtning av mitt mys. Hon var i fin form inför eftermiddagen/kvällen och nattens begivenheter. Hon är fantastisk när hon är så förväntansfull, det riktigt kryper och pirrar i hela hennes lilla kropp. Jag älskar att se det.

Middag med ett toppengäng ;)

Barnen började ramla in och alla var förväntansfull och lite pirriga. Vi dansade, lekte lekar. Jag lagade en superdelikat middag till dom i form av strips och nuggets ;) Att sitta till bords med ett gäng 7-8 åringar är verkligen en upplevelse. Supermysigt att lyssna på dom och hur dom löser sina konversationer, med vem som ska prata och vem som ska vara tyst.
Jag dukade av och dom gick in på mysets rum. Jag satte mej i soffan efter att jag röjt upp efter middagen och återigen lyssnade jag på deras lek och samtal. Det var fina glada små barn.
En tjej kom ut till mej och berättade att det var första gången hon skulle sova över hos en kompis och hon var lite nervös över det.
Jag pratade lite med henne och vi pratade om att det är ju en första gång för allt och att nästa gång så är det ju andra gången du sover över hos någon kompis osv. Hon hoppade glatt in till dom andra så ja där var det liksom utagerat. Underbara.

En smäll av sockret från godiset kom ju och dom höll på att välta hela huset. Jag lät dom hållas en stund, men när det började bli lite väl livat fick jag avbryta, jag ville inte ha någon skada.
Vi gjorde oss redo för natten, jag borstade tänderna ihop med fyra små filurer och bara det var en upplevelse.
Sen väntade samtal till föräldrarna för att säga godnatt. Det blev lite känsligt och så klart slår ju längtan till lite extra när man hör mammas röst.
In i Campen, och en lite film, men någon klagade över att hon inte kunde somna när filmen var igång, vi bytte taktik. Sagostund. Att ligga tätt ihop och läsa saga för fyra små sagolyssnare det slår det mesta det, deras små kroppar slappnade av mer och mer och andningen blev lugnare, 2/4 slog ihop sina små under den stunden.
Lite oro i lägret så jag la mej närmare dom små som var oroliga, lugnet la sej och klockan 24 var minsann alla ner för räkning. En sen afton alltså, men en väldigt fin.

Mysigaste...

Jockarp.

Annorlunda dejt....

Naturellt...

Det har bjudits på trevligheter mellan alla måsten. Pizza, mys och skidåkning med vänner, supermysigt och viktigt. Dock är det många som dragit i mej från olika håll.
Jag fick frågan om jag kunde ställa upp och jobba ett extra pass i vedsvängen. Jag brukar verkligen vilja ställa upp men nu sa jag nej. Jag har jobbat alldeles för mycket på min lediga vecka.
Jag svarade att dagen har jag vigt åt mej själv, jag skulle inte vara arbetare, inte mamma, inte löpare. Jag skulle vara egoberta Leonora. Jag hade en dejt inbokad och jag behövde verkligen bara vara kvinnan Leonora.

Det var dejt nummer två, jag har alltså träffat kvinnan innan. Jag känner att jag verkligen ville ha henne i mitt liv, på ett eller annat sätt. Vissa människor känns det bara så med. Nu är känslan ömsesidig vilket jag är väldigt glad över.
Hon är designer, fotograf, konstnär och mycket mycket mer. Men framförallt är hon en människa en kvinna.
När hon ställde frågan om jag hade en fin ryggtavla och om jag kunde tänka mej att dela med mej av min kropp fanns inget annat svar att ge än ett stort rungande Ja. En sån chans skulle aldrig Leonora Vilhelmsson missa.
Det är så långt i från mitt vanliga liv och jag var väldigt nyfiken på hennes jobb, hur hon jobbar.

Vi möttes och jag fick en mjuk, skön härlig stor kram. Jag älskar det. Vi fikade och snurrade om livet. Jag funderade över hur det kan vara så otroligt lätt med vissa människor. Hur kan ett samtal kännas så fint och så enkelt. Känslan av att man aldrig vill att det ska ta slut. Men sluta fick vi göra för att bli lite kreativa.

Rörelse är vackert....

Jag är ingen modell, jag har bara tagit bilder mitt i plytet då jag stått leende, vilket är ganska enkelt för mej ;)
Men hon förklarade att för att hitta spänningen, livet i bilden så krävs rörelse. Det var vackert. En vacker förklaring och jag fattade det bums, det är ju helt självklart egentligen.
Vi tog bilder i olika miljöer och med olika rekvisita. Hatt, trosor, klänning, naket, Jeans, skjorta, kängor och barfota.
Jag rörde mej, blundande och rörde mej till musiken, jag tänkte inte på något jag bara fanns där och jag var fullständigt trygg. Jag litade helt och fullt på men dejt och hon var fantastisk.

Bilderna blev fina, men jag vet att bilderna inte kommer att se ut som dom gör just nu, det ska läggas en konstnärlig tusch på dom.
Men jag vet en bild som jag tror hon har en speciell plan för (utifrån hur jag fick agera) jag vet inte hur bilden kommer att se ut men jag förstod planen och jag är redan spänd på hur jag kommer att se på mej själv i bilden. Och jag är så sjukt nyfiken på vad hon kan göra med bilderna. Det jag också vet är att det är något konstnärligt vilket betyder att man inte kan forcera fram verket, det behöver kanske mogna och växa fram. Men när hon är nöjd så är jag redo att se och få det jag inte förstår förklarat för mej.

När jag såg bilderna som togs såg jag hur otroligt vacker en kvinnlig kropp kan vara i rörelse. Jag såg hur vacker min kropp var, jag såg på mej själv utifrån så som jag aldrig sej mej själv, jag gillade det jag såg. Det var vackert.
Vi knäppte några kort med mobilen som jag delar med mej av här, men jag kommer att få lite andra bilder också. Kan vara så att jag bjussar på en och annan här framöver. Jag är nämligen väldigt stolt över vad vi åstadkom under vår andra dejt ;)

Stort tack för dagen fröken T <3

Mm det var kallt, men kul ;)

Jockarp.

Biffen och Tummen....

Salamiälskaren...

Jag vaknade upp stressig, jag ogillar det men jag vet anledningen, den är enkel. När jag inte har full koll och full kontroll på vad som ska ske då mår jag inte helt bra. Det som tynger mej just nu är det där föredraget jag ska hålla. Jag tror inte att jag har några problem med att stå inför församlingen på 120 personer som jag inte känner, problemet är att vi ska ha ett genrep på måndag och det är det som tynger mej något tror jag. Att stå inför högsta chefen och fem personer till. Att bli synad och bedömd för min presentation. Humf lite prestationsångest kanske? Jag vet inte var den kommer i från jag brukar nämligen vara väldigt trygg i dessa situationer men nu är jag alltså inte helt tillfreds. Hårt.

Jag lämnade i alla fall sängen och hade morgonmys med min dotter. Frukost till henne och avvinkning vid taxin.
Löpturen för dagen var behövlig, jag behövde släppa pressen lite. Dagens pass var 3 gånger 3 km i 5 minuters tempo. Vilan mellan intervallerna var jogg i 6 minuters tempo. Sammanlagt 11 km. Det var tufft att hålla tiden, uppförslut och motvind på dom sista tre gjorde det än värre. Men jag behövde det, det kände jag när jag väl var hemma. Jag behövde sträcka ut och pressa kroppen en aning.

Fortsatta förberedelser med den där presentationen, mötet bjöd på diskussioner, tips och trix.
Än är jag inte nöjd så arbetet kommer att fortskrida några timmar till. Pust.
Från ett möte till ett annat, ett något mer avslappnat och inte så mycket press. Skönt.

Hem till mitt mys och vidare till affären, hennes party går mej något på nerverna och inhandlingen av partymat och snacks blev en dyr affär. Men ja, jag har ett barn och det får väl kosta en slant. Hon envisades med att köpa salamichips igen och dom började hon mumsa på i bilen hem. Klök det är verkligen kräkvarning på det. Hon bara skrattar åt mej när jag säger att det luktar illa.

Att kräva motprestation av sin lilla sambo kan väl vara på sin plats ibland. Ska man ha party så kan man minsann hjälpa till och städa.
Mollie är just nu inne i ett stadie då hon är så enormt fokuserad på det hon pysslar med just för stunden så hon hör sällan vad jag säger. Jag i min tur känner mej ignorerad och blir med det oxtokig. Hur svårt kan det vara att svara på en fråga? Under kvällen blev det därför en helt onödig konflikt, men jag blev så J*vla förbannad, jag känner nämligen att jag är någon form av supermamma. Att jag verkligen försöker göra livet så enkelt som möjligt för min dotter.
Jag tycker (kanske fel av mej) att vi är bara två i familjen och då måste vi hjälpas åt?

Vi redade ut konflikten och vi kröp upp i soffan och jag fick lyssna på veckas läsläxa med min dotter sittandes i knäet. Hur underljuvligt är inte det då?
Vi tog ett parti av kortspelet finns i sjön innan vi förflyttade oss till sängen där vi för dagen läste en tidning om hundar. Vi började spinna loss på hundnamn. Nu ligger namnen. Biffen, Tummen, Bollen och Bullen i topp. Det var en skön stund att ligga tätt ihop och prata om hundnamn som egentligen inte är namn, det blev många skratt innan vi slutligen släckte lampan.

Utanför lådan liksom......

Jockap.

Han-Hon?

Lunchpromenad...

En tuff natt med mycket vakentid. Ömsom grubblandes och ömsom svettandes. Jag säger hej hormoner.
Jag klev upp och klockan sex var jag på väg ut för en löprunda. Från den hemska natten till den gryende dagen, så otroligt välkommet. Jag det var faktiskt ljust ute, jag blev förvånad med självklart väldigt glad. Morgonpasset slutade på en mil och den var en runda då jag både skrattade och grät. Jag var oerhört känslig och kunde därför framkalla tårarna enkelt, jag lät dom rinna en stund, det var skönt samtidigt som det alltid blir besvärligt att ha en kontrollerad andning. Det blir alltså tufft att springa och gråta samtidigt. Men jag tror att det var nödvändigt, jag behövde lätta på trycket lite.

Jag hann hem innan myset skulle åka iväg med taxin till skolan, så vi kramades sen väntade en väldigt snabb dusch för mej. Jag skulle befinna mej tre mil från palatset och det en halvtimme senare. Jag fick ösa på med suv:en alltså ;)
Det väntade mej en inspirationsdag, jag går på det en gång om året och jag uppskattar det väldigt. En social tillställning, god mat, intressanta ämnen och föreläsningar. Denna dagen blev bättre än jag förväntat mej, en stor eloge till arrangörerna.

Föreläsaren var ingen mindre än Sara Lund/Claes Schmidt. Helt fantastiskt att höra delar av hennes historia. Att det tog fyrtio år för henne innan hon vågade leva som den människa hon var. Otroligt och otroligt stark att faktiskt efter så många år i det gömda våga ta steget.
Jag blir glad av föreläsare som likt mej själv klassas som icke normala. Förra året hade jag möjligheten att lyssna på dansare Tobias Karlsson, då han berättade om sitt liv. Det är bra att människor som klassas som onormala berättar om sina liv och visar att dom är lika normala som alla andra. Jag älskar styrkan, jag älskar modet. Ja jag älskar det.

Från detta fina hem till det finaste. Vi var åter redo för skidbacken, det gäller att passa på dess närmaste veckor som vi ha snö kvar här nere i södern. Vi hade en supermysig kväll ihop, vi hade mormor med oss och hon grillade korv till oss. Vi drog in i depån och käkade sen ut i backen igen.
Tyvärr var det en som busåkte eller åkte över sin förmåga och förorsakade en olycka så ambulansen fick komma till platsen. Lite olustkänsla greppade tag i mej.

Vi var hemma sent och myset somnade inte förrän 21:30, på tog för sent men vi hade så väldigt mysigt och vi njöt båda två av stunden i backen, så den smällen av trötthet får vi helt enkelt ta.

Jockarp.

Sprängfylld....

Ooooh hopp.

Måndag och enligt mitt schema så visade det på nio lediga dagar i följd, jo tjena. Livet fungerar inte riktigt så. Men tanke var så.
I stället spatserade jag upp, myste lite med min dotter innan jag vinkade iväg henne till skolan.
Första löppasset för veckan levererades, det var ett måste för att få allt att gå i lås. En mil i 5:30 tempo. Det kändes fint och jag var väldigt pigg när jag kom hem, det behövde jag.

En snabb frukost sen bar det av. Jag ska hålla ett föredrag gällande skydd, säkerhet och arbetsmiljö. Om hur man arbetar i ett projekt med dessa frågor. Presentationen ska vara klar till på tisdag och helst sitta som en smäck i mitt huvud, det är oklart just i detta nu om fallet kommer att vara så.
Jag känner mej lite stressade över det, men jag tror att jag har fria tygla i ärendet, jag hoppas att det är så. Att berätta om min upplevelse, då kan ingen säga att det är rätt eller fel. Så tänker jag lite kring det just nu ;)

Resten av veckan ser också ut att bli sprängfylld, den enda dagen som var oplanerad var torsdag men nu ser bannemej den med ut att vara inbokad. Hua.

Det viktiga i livet ska hinnas med, (Mollie) det finns inget annat alternativ. Jag var bara hemma och vände och hämtade upp myset och badkläderna sen for vi iväg. Mot badhuset. Jag frös väldigt så jag parkerade mej i bubbelbadet en stund, jag behövde det. Mollie ville trampolina sej så där stod jag insvept i ett badlakan och hejade på min dotter när hon vågligt hoppade i.
Vi hade en fin stund där i badet som avslutades med en het dusch och ännu hetare bastu. Gosse så skönt.
Myset ville till gula M:et så vi tog ett snabbt varv i Driven sen vände vi hemåt.

Jag var så hungrig när jag kom hem så jag höll på att våldta kylskåpet. Jag mumsade i mej av allt som fanns där. Sjön suger ju uppenbarligen ;)

Mollie fixades inför natten och under täcket kröp vi med en ny bok om Viktor och Hanna.
Vi drog till med två kapitel innan vi släckte och la oss väldigt nära varandra.
När myset somnat fixade jag själv till mej inför natten och sen väntade lopplådan även för mej. Vila är viktigt.

Attack äta....

Jockarp.

Inlevelse.....

Sängliggande....

Vaknade låg, sårbar och oerhört skör. I den situationen behövs det inte en allt för stor tuva för att stjälpa hela lasset. Som väl är duggar det inte tätt med denna känslan längre, den kommer i bland men den är hanterbar. Jag vet vad jag ska göra. Men denna morgon hade jag ingen möjlighet till fysisk rörelse, logistiken gick inte att lösa så jag fick bita ihop, härda ut. Jag lyssnade på lite musik, messade lite och hade min dotter väldigt nära mej.
Vi tog en lugn frukost, vi dukade upp hela bordet med olika alternativ föda. Mollie fick oboy och jag kaffe.

Vi tog på oss långkallingar och långkallsongströjan sen på med termobrallor och jacka sen var det åter dags. Mot skidbacken. Mollie hann med tre åk innan jag fixat med liftkortet till mej själv.
När jag var på plats så var det hela backen som gällde. Vi åkte tillsammans hela tiden både upp och ner. Supermysigt. Molllie skulle tvunget köra över guppen, jag uppskattar det inte, jag är en riktigt hönsmamma i dom situationerna. Men hon skrattade så hon kiknade när hon kände att skidorna lättade från backen.

Rosiga om kinderna och fulla av liv körde vi hem. Det väntade ett löppass för mej. Jag lyckades rassla in alla passen som var tänkta vilket var skönt. Nu börjar planeringen med att lyckas pressa in alla passen denna veckan. Det är inte alltid lätt det där. Jag räknar med en och annan tidig morgon, men jag tror att det är lösningsbart. Vi lämnar mängdveckan och går in i vecka som heter tröskelpassveckan.

Mollie ska ju har party till helgen och hon är redan väldigt spänd över det. Hon skulle storstäda, jag var måttligt intresserad av det eftersom jag städade häromdagen och jag vet hur hennes fester brukar sluta, det är totalsanering dagen efter som gäller. Vi blev lite ovänner i frågan och jag gillar inte det. Ovänskapen med henne alltså.

Jag bröt snacket om storstädning med ett bad, Mollie behövde det verkligen, hårtvätt och utkamming av kaluffs. Jag förberedde mej för tredje världskriget när jag kom med borsten och balsamsprayet. Men det blev en fredlig tillställning. Pust.

Vi gick till sängs tidigt, jag ville läsa en stund vilket vi inte gjort på grund av sena kvällar. Mollie var på hon älskar dom stunderna.
Jag läste med en sån inlevelse om mumier, pyramider och svarta katter så både Mollie och jag hoppade till vid ett tillfälle. Vi bröt ut i skratt över det som hände och hon sa tjutande av skratt.
- Det är såååå spännande mamma.
Haha, jag bara log och njöt. Vi läste fyra kapitel bara för att nå slutet och få reda på vad som hände Hanna och Viktor.
Vi kikade lite på nästa bok i serien som vi ska fortsätta med sen släcktes lampan.
Jag låg kvar och pillade min dotter lite i hårbotten och hon bad mej även klia lite på ryggen.
Vi dom tillfällena är det inte svårt att vara mamma. Så mycket kärlek.

Just så....

Jockarp.

Modiga myset....

Hon gjorde det...

En morgondejt i form av en böna som vanligtvis hänger i den svenska huvudstaden, men nu var hon åter på plats på sin barndomsbreddgrader.

Vi hade bokat in en mils löpning ihop så myset luffsade upp till mormor. Vi drog iväg och jag ville självklart bjuda med henne till att träffa skönheten av hårdhet. Fröken mördabacke.

Hon var för styv för min dejt. Vi slog av på takten och gick en bit. Helt okej det med. Vi blurrade på om livet och det är fantastiskt när två människor som egentligen inte känner varandra ändå kan prata om väldigt stora frågor.

Efter löppasset tog vi en chill frukost och passade samtidigt på att dra några kort.

Dagen fortsatte med skidåkning. Och den tredje Mars, det var dagen, dagen då Mollie Vilhelmsson åkte ankarliften för första gången och med det även tog sej ner för hela stora backen. Hon är grym och jag är väldigt imponerad av henne. Snart är vi hemma, snart litar jag fullt ut på att hon kör efter sin egen förmåga. Vilket jag gör, men för dagen fick jag kramp under foten vilket självklart gjorde super ont och svårt att stå upprätt. Men jag slapp ändå på något märkligt sätt slippa att fyllas av vitt puder i nyllet. Tack.

Vi körde ett par timmar sen ville Myset shoppa så shoppa blev det. Vi hann inte komma in i butiken förrän jag mötte en kvinna som vrålglodde på mej och när jag passerade henne frågade hon om det var jag som var med i bonde söker fru. Ja svarade jag och fortsatte gå. Hon började då livat förtydliga detta för människor som passerade. Humf jag var måttligt road.

Mollie valde en bukett tulpaner och även en liten present till mormor. Gulligt av henne. Att hon hade famnen full av gosedjur som hon tänkte köpa gjorde att jag såg henne som mindre gullig och en pappåse att andas i hade suttit fint. Jag fick använda min förhandlingsteknik, jag vill nämligen att hon ska förstå, inte missförstå och bli sårad. Det är lätt hänt annars, hon förstår inte alltid att vi inte kan köpa all världens gosedjur.

Jag är lyckligt lottad, jag älskar musik och jag fick ännu ett låttips till mej. Jag är väldigt svag för pianomusik så självklart var det ett plus i kanten, att sen texten var ruggigt bra gjorde ju inte saken sämre precis. En magisk och otroligt stark text. Så stort tack för den vackra låten.

Och givetvis är jag så generös så även mina läsare får möjligheten att uppleva det jag fick.

https://open.spotify.com/track/3C8Jk1SpK1VGIzuw2za2nC

Jockarp.

Morgon radio.....

Sändning....

Hur mycket kul får inte jag vara med om då? Ja det kan jag ju fråga mej ibland.
Uppstigning innan fem på morgonen, nja det kanske inte var så kul i sej men jag brassade fart i pannan, växlade några ord med min mor som kom för att hjälpa myset med morgonbestyren, sen lämnade jag byn.
Tre mils körning till Kristianstad och in till Sveriges radio. Jag visste inte ett dugg om vad som väntade mej, jag kör mycket oförberett just nu, förvisso spännande men jag gillar att ha lite koll på vad som förväntas av mej.

Jag kramade om min kumpan för dagen när vi möttes på parkeringen, kaffe och in i studion. Det blev en chill morgon, det var mycket fokus på vädret, jag blev lite småtrött på det faktiskt. Det snöa okej. Hallo det är vinter.
Vi pratade lite om bonde söker fru, lite löpning och lite gay. Jag dryftade lite om boken jag skrivit och det väckte intresse, men där konstaterade vi att vi behöver mer tid för att diskutera den, så det får bli till nästa gång det.

Fyra timmar senare checkade jag ut från studion och mitt första kneg, under eftermiddagen väntade mitt andra kneg, åtta timmar i vedsvängen. Det skulle alltså bli en lång arbetsdag. Jag kände ett enormt sug efter min dotter som jag inte sett på över 24 timmar och jag räknade med att det skulle bli 24 till. Nä det gick bara inte. Jag satte mej i bilen och körde in till skolan för att krama om henne lite. Hon blev förvånad av att se mej. Jag tog upp henne i min famn och kramade henne och berättade att jag strax skulle köra igen men att jag saknade henne.
Jag har saknat dej med mamma men vi ses i morgon och då ska vi ha mellomys heeeela kvällen. Ja det ska vi lilla hjärtat sa jag.
Sen gick jag fylld av kärlek.

En kul morgon....

Jockarp.

R-Ärr....

Jag var på ett café med en vän och när vi satt där och filosoferade om livet kom den fram en man till mej och informerade mej om att jag inte kände honom men att han sett mej på TV och att han kände en sorg över det som inträffade, han frågade hur jag mådde. Jag berättade i stora drag, han berättade lite om sitt liv.
Vilket möte, detta fick mej klart att fundera lite. Att detta är en del av mitt liv, att människor bryr sej, empatiska och kärleksfulla. Men vad är det som gör att en vilt främmande människa kommer fram till mej?

Jo det är nog så att jag formats av händelser, vilka gjort mej till den jag är och som även då sänder ut någon form av signaler att det är okej att ta kontakt med mej. Jag gillar det. (oftast)
Det är så väldigt många som hör av sej till mej. Det är främmande människor jag möter i min vardag, ja var jag än befinner mej så kommer människor fram till mej och berättar vad dom känner för mej. Du ger så mycket energi, vilken utstrålning du har, vilket mod, vilken glädjsepridare du är. Att du orkar resa dej efter fallen, din oräddhet, din styrka. Din tror på kärlek, din sårbarhet. Din glädje, din kraftfullhet, din motivation.

Ja det är vackra ord vilka jag tacksamt slickar i mej av en stolthet. Men jag har inte alltid varit sån, jag har formats och jag har i mitt tycket formats väl och formen stavas sorg och svårigheter.
Jag har varit svag många gånger, jag har plågats oerhört av att blivit ratad av människor jag gett hela mitt hjärta till, det har gjort ont. Fruktansvärt ont. Några gånger har min tro på kärleken blivit min värsta fiende. Djupa sår har blivit ärr. Dessa sår och ärr har format mej. Sår och ärr som gjort ont/gör ont.

Jag hörde en fantastisk låt som var så extremt träffande och slående. Den handlar om ärr.
Jag känner igen mej.
Jag ser just nu på mina sår och mina ärr på ett helt annat sätt. Jag är glad över mina sår, mina ärr.
Att jag kunnat känna så mycket, så mycket sorg och smärta och faktiskt hittat ljuset igen.
För nu är ärren som jag samlat längs vägen likt medaljer som stolt hänger på mitt bröst.
Jag har inte låtit mina ärr skada mej, dom har gjort mej starkare och kanske lite klockare. Ärren gör mej vackrare.
Ja det är sår och ärr som jag lärt mej älska.

R-Julia Adams
Ärr som inte skrämmer mig nu
Ärr som gör mig vackrare än du
Ärr man lär sig älska tillslut
För jag ser nu att dom aldrig har
Aldrig har dom skadat mig
Bara gjort mig starkare
Och kanske lite klokare
Ärr som gör mig vackrare än du
Ärr jag lärt mig älska tillslut

https://open.spotify.com/track/3ZUlEEGQAj4t71BA0WzIbA

Jockarp.

Jag är jag.....

Inte utan man längtar tillbaka lite....

Jag var halvt död när jag vaknade, min dotter var däremot full av liv. Hon flög upp till mej i sängen och informerade mej om att jag måste börja samla på något. Jag samlar på växter, konst, instrument och väskor kvittrade hon. Aha sa jag och alla gosedjur du har då? nej dom samlar jag inte på. Okej.
Jag bad att får återkomma i ärendet. Vi tog oss upp och jag såg på fönsterrutornas frusna glas att det var väldigt kallt ute. Jag kollade termometern och den visade på -13, vad är de som händer? Jag är en söderböna och gillar värme.

Myset lämnades vid taxin och på mitt löparschema stod det 2 mil. Jag omorganiserade lite i schemat och tänkte mej i stället en tur på 1 mil. Jag klädde på mej ett antal lager kläder och gick ut. Upp på berget och det var magiskt. Jag fortsatte och springa och omorganiserade tillbaka mitt schema, så två mil blev det i en sagolik vacker miljö.
Sista biten tävlade jag lite för mej själv med postbilen som körde från brevlåda till brevlåda, jag funderade om hon för dagen hade några kärleksbrev till mej.
Det hade hon inte men det fanns något annat intressant i lådan, ett armband och ett brev. Ingen avsändare men texten var vacker.
Jag efterlyste/efterlyser armbandsskickaren, vem skickade det till mej. Någon skrev att det var en reklamgrej, men nä det kan det väl inte vara, eller? Känns för fint för det och texten handlar ju om tron på kärleken hur skulle dom kunna veta om personerna dom random skickar till är ensamstående? Nä jag får nog klura vidare på det.
Budskapet om att jag är en fighter ja det stämmer kanske i mångas ögon, mej jag själv har svårt att se mej på det sättet jag ser mej som att Jag är jag.
Ja vi får se om jag får någon klarhet i detta.
När jag kom innanför dörren med mitt brev i handen var jag precis dyngsur på kläderna av svett. Jag tänkte och flinade -Het som en sommardag :)

Av med kläderna, lite frukost och kaffe. Sen var det dags att ta tag i innemiljön i palatset. Vi har en tendens att aktiverar oss med mycket intressantare saker än att städa har jag märkt. Det kommer liksom inte först på listan det där.
Jag bytte sängkläderna i våra sängar, tvättade och torkade dom samma. Mollies rum helsanerades. Hon har så mycket grejer så jag håller på att bli tokig. Vilket överflöd.
Jag dammsugande och där någonstans bland soffkuddarna låg det tydligen en kastanj. Den satte sej på tväre i själva systemet. Noll sug kvar, gahh. operation propplösning drog igång. När jag fick ut kastanjen så kunde jag inget annat göra än att flina. Mollie Vilhelmsson hade varit i pysslatagen tydligen. Den tjejen säger jag bara ;)

Mollie kom hem och även våra vänner från andra sidan berget kom över. Med sej hade dom våfflor.
Myset stod för dukningen och vi brassade våfflorna. Vilken fest en dag mitt i veckan, helt underljuvligt.

Kvällen bestod av gemensam matlagning och intag av den samma.
Efter det började det skrivas inbjudningskort till ännu ett pyjamasparty. Jag fattar inte varför jag envisas med att säga ja på mysets fråga om party. Måste ju vara så att jag också gillar det. Kan vara så :)

???

Jockarp.