Biffen och Tummen....

Salamiälskaren...

Jag vaknade upp stressig, jag ogillar det men jag vet anledningen, den är enkel. När jag inte har full koll och full kontroll på vad som ska ske då mår jag inte helt bra. Det som tynger mej just nu är det där föredraget jag ska hålla. Jag tror inte att jag har några problem med att stå inför församlingen på 120 personer som jag inte känner, problemet är att vi ska ha ett genrep på måndag och det är det som tynger mej något tror jag. Att stå inför högsta chefen och fem personer till. Att bli synad och bedömd för min presentation. Humf lite prestationsångest kanske? Jag vet inte var den kommer i från jag brukar nämligen vara väldigt trygg i dessa situationer men nu är jag alltså inte helt tillfreds. Hårt.

Jag lämnade i alla fall sängen och hade morgonmys med min dotter. Frukost till henne och avvinkning vid taxin.
Löpturen för dagen var behövlig, jag behövde släppa pressen lite. Dagens pass var 3 gånger 3 km i 5 minuters tempo. Vilan mellan intervallerna var jogg i 6 minuters tempo. Sammanlagt 11 km. Det var tufft att hålla tiden, uppförslut och motvind på dom sista tre gjorde det än värre. Men jag behövde det, det kände jag när jag väl var hemma. Jag behövde sträcka ut och pressa kroppen en aning.

Fortsatta förberedelser med den där presentationen, mötet bjöd på diskussioner, tips och trix.
Än är jag inte nöjd så arbetet kommer att fortskrida några timmar till. Pust.
Från ett möte till ett annat, ett något mer avslappnat och inte så mycket press. Skönt.

Hem till mitt mys och vidare till affären, hennes party går mej något på nerverna och inhandlingen av partymat och snacks blev en dyr affär. Men ja, jag har ett barn och det får väl kosta en slant. Hon envisades med att köpa salamichips igen och dom började hon mumsa på i bilen hem. Klök det är verkligen kräkvarning på det. Hon bara skrattar åt mej när jag säger att det luktar illa.

Att kräva motprestation av sin lilla sambo kan väl vara på sin plats ibland. Ska man ha party så kan man minsann hjälpa till och städa.
Mollie är just nu inne i ett stadie då hon är så enormt fokuserad på det hon pysslar med just för stunden så hon hör sällan vad jag säger. Jag i min tur känner mej ignorerad och blir med det oxtokig. Hur svårt kan det vara att svara på en fråga? Under kvällen blev det därför en helt onödig konflikt, men jag blev så J*vla förbannad, jag känner nämligen att jag är någon form av supermamma. Att jag verkligen försöker göra livet så enkelt som möjligt för min dotter.
Jag tycker (kanske fel av mej) att vi är bara två i familjen och då måste vi hjälpas åt?

Vi redade ut konflikten och vi kröp upp i soffan och jag fick lyssna på veckas läsläxa med min dotter sittandes i knäet. Hur underljuvligt är inte det då?
Vi tog ett parti av kortspelet finns i sjön innan vi förflyttade oss till sängen där vi för dagen läste en tidning om hundar. Vi började spinna loss på hundnamn. Nu ligger namnen. Biffen, Tummen, Bollen och Bullen i topp. Det var en skön stund att ligga tätt ihop och prata om hundnamn som egentligen inte är namn, det blev många skratt innan vi slutligen släckte lampan.

Utanför lådan liksom......

Jockap.