Inget är omöjligt....

Inget är omöjligt framför fröken T:s kamera...

Måndag igen vilket betyder uppstigning under tvång, vi får alltså inte ligga och dra oss så länge vi vill.
Vi fixade med allt och klädde oss, gick ut och var redo för taxin. Den kom inte. Humf. Jag slog en pling och fick reda på att något gått snett så myset hade helt enkelt missats. Vi blev erbjudna upphämtningen men vi tackade nej, jag stod redan med bilnycklarna i handen så jag ombesörjde själv hennes lift till plugget. Och jag njuter verkligen av det. Innan hon drog igen dörren med en smäll sa vi att vi älskade varandra och önskade varandra en toppen fin dag. Hon är bedårande den där lilla fröken.
Jag drog på jobb, det blev en bra dag, mycket socialiserande och mycket producerade. Jag tror minsann att det hör ihop.

Ett samtal från fritids och infon om att Mollie skulle följa med en väninna hem, min hjärna gick på högvarv, var det möjligt? hur såg vår kväll ut? En snabb analys och ett okejande. Hon skulle hämtas upp halv sex och det av mormor.

Jag drog hem och hoppade i löparkläderna. Jag hade kontakt med Coachen under dagen men än hade han inte skickat mej månadens program. Jag improviserade, 15 km och det i vårvintrig miljö. Jag kände doften av nyvänd jord, vårbruket var igång, men samtidigt mötte mitt ansikte små små snöflingor. Jag log och kände livet i mej. Jag tänkte att nu är jag nära att få uppleva ännu en underljuvlig vår. Hon är på väg.
Hemma var jag inte förrän närmare klockan sex men det var ändå så ljust. Jag älskar det. ljuset. Allt blir så mycket mer lättlevt.

Än en gång fick jag fantastiska levnadsglada, energiska, vackra bilder skickade till mej, hon gör något speciellt den där damen. Det är så mycket liv. Det blir så bra, något som egentligen bara är lek och bus. Jag är så otroligt tacksam....

Jockarp.