Ödets väg.....

Modellen är jag, otroligt.....

Ja jag tror mer och mer på ödet, förvisso låter ödet lite negativt i mina öron, varför vet jag inte. Men på det stora hela tror jag på att ödet är det förutbestämda, att det liksom hänger ihop. Många gånger snackar vi om att det var ödet som gjorde si eller gjorde så. Men nä ödet är nog redan bestämt. Så tror jag. Det är kanske så att ödet ibland behöver en liten knuff i rätt riktning för att det ska kunna bli det som var tänkte. Snurrigt? ja förmodligen men i min hjärna är det solklart ;)

Jag fick ett par väldigt fina bilder skickade till mej och jag häpnar. Jag är så otroligt vacker. Jag känner mej kvinnligare än jag någonsin gjort. Jag älskar min kvinnliga sida. Varför har jag inte bejakat den innan? Jag är en stolt kvinna och det skulle ta mej 41 år för att bli, hua vilken fördröjning va.

När jag såg det otroligt vackra i mej själv konstaterade jag att jag haft en väldig tur i livet, kan det vara ödet?
Jag har så mycket fint runt om mej. Jag skrev det till en vän. Jag skrev:
-Fatta vilken röta jag har haft i livet. Hon svarade mej då. Ja du har haft tur fast du har haft en del otur med.
Humf ja så är det men just då kunde jag inte se det där med oturen, jag såg bara det fina med alla nya möten jag gör med människor och allt fint som ramla över mej just nu. Jag undrar om jag knuffat ödet lite i sidan eller om det verkligen var förutbestämt allt detta. Var det kanske detta som varit meningen hela tiden? Att jag ska ha det tufft för att jag ska förflytta mej?

När jag lever i en relation så förflyttar jag mej, men väldigt långsamt, jag har inte det behovet riktigt, behovet av att korsa andras människors vägar.
Men när jag lever utan en vuxen kvinna då rör jag mej som eldknekten, jag är ostoppbar och på den vägen passerar jag mängder av människor, mötena blir ibland korta och avslutas där, ibland blir dom längre och håller i sej år ut och år in. Jag vet aldrig vilken som kommer klicka med mej fullt ut och finnas kvar i mitt liv. Det är spännande och det är otroligt vackert med dessa möten som tycks ske av ödet.

I en annan konversation med en ny bekantskap fick jag frågan om jag hade levt ett tufft liv innan Mollie kom. Det var en intressant fråga och jag fick fundera en sund på svaret. Jag svarade slutligen att jag hade nog levt ett problemfritt liv, med en aning för mycket fest ibland. Det grundade sej nog i att jag inte riktigt visste vem jag var. När jag kom underfund med att jag var gay så blev mitt liv enklare fast även svårare. Jag fortsatte att svara och skrev att jag alltid varit gränslös men jordad, vågat utmana mej själv men på ett kontrollerat sätt. Att jag sällan gjorde några idiotgrejer, inte mer än att jag ibland föll för fel brud ;)
Jag fick till svar rader som Eva Dahlgren sjunger. "oerfaret vild men inte farligt galen" jag gillar textraden väldigt.

Jag ser ju att jag fortsätter att utmana mej själv, puffa ödet lite i sidan, jag tror att det är något som kommer att finnas med mej hela livet. Att modella och att se på sej själv på ett annat sätt det är att växa för mej, jag utmanade mej själv på den där dejten. Även om jag var fullständigt trygg i situationen så var det en utmaning i sej att göra en sak som jag aldrig förut gjort. Men när jag ser bilderna som Tove skickar till mej så kan jag ingen annat göra än att älska mej själv för att jag gör saker som är långt utan för min vanliga värld. Jag ser ju hur vackert resultatet kan bli.

Så kvinnligt, så vackert och det är jag..

Jockarp.