Upp&ner.....

Väldigt nöjda...

Dagen började helt fantastiskt och slutade likaså. Det var bara i mitten livet tedde sej en aning i nyansen mörkvitt.
Jag drog igång tidigt med ett löppass på en mil. Det var fortfarande mörkt när jag begav mej ut på mitt älskade berg. Snön yrde och la sej som nyspunnet socker framför mina fötter. Snacka om skiftningar. Från vårplöjda åkrar till snöfall på frusen mark.

Hem och fixa Mollie inför dagen, vi kramades hejdå vid taxin och informationen från mej till henne gällande upphämtningen under eftermiddagen framlades. Hon okejade infon och sen åkte hon.
Jag drog iväg på arbete, eller ja kanske inte arbete fysiskt, för dagen väntade skolbänken. Hemuppgifter för den där certifieringen jag går skulle styras upp. Det var lite småknivit men efter lite finurligande och även frågostund till andra så löste vi uppgifterna.

Jag drog vidare i livet och hämtade upp Mollie och redan bums började det knaka i fogarna en aning. Det första hon sa innan hon sa hej var.
- Får jag leka med en kompis i morgon.

Gaaaah möjligt att jag är lite känslig men ett hej vore minsann på sin plats när man inte setts på ett tag.
Hon tjatade och gnatade hela vägen hem, jag blev trött.
Vi hämtade kamphundarna, vi skulle vara hundvakt några dagar. Det fortsattes att tryckas på alla knappar på mej som gör att jag är mindre stolt både över henne och mej själv. Den onda cirkeln rullade alltså på.
Våra vänner kom och det fortsatte att rulla i den ogynnsamma cirkeln.
Vi köpte hem pizza och där lugnade det sej en aning men bara för stunden. Det var väl själva fan vad det skulle vara besvärligt. Ibland är det som om allt som kan gå fel verkligen går fel, eller är det så att man saknar motståndskraft så det är därför det känns så. Oklart i detta nu.

Klart var dock att i detta läget längtade jag massivt till att bara gå ut genom dörren, gå upp på berget och sätta mej på en stubbe och glo. Lägga mej i sängen och dra täcket över huvudet, att bara vara. Att köra till havet och sitta på en bänk. Ja typ i en vecka i sträck utan att någon kontakt med omvärlden. Jag var helt slut känslomässigt. Och snön bara vräkte ner. Jag såg dåligt med ljus just då och inte blir det precis ljusare då heller. Cirkeln behöves brytas, allt behövdes vändas.
Våra vänner lämnade oss och Mollie ville spela kort. Jag svarade att jag vill inte, jag orkar inte, jag känner inte för det och jag tänker inte göra det. Jag behöver ro och jag behöver lugn.
Svaret blev:
-Okej mamma, då myser vi lite i stället då.

Tack gode gud för det.
Där i det ögonblicket vände det. lugnet infann sej både i lilla och stora fröken Vilhelmsson.
Nattningen blev även den en magisk stund, hon läste läsläxan för mej och jag bara låg där och lyssnade på hennes i bland stakande och enformiga tonläge, jag älskar att höra henne läsa och lära sej. Jag bara log.
Boken avslutades och pillandet i hårbotten och i öronen tog över. Hon njuter väldigt av det, ja jag med ;)
En fin kväll alltså.
Jag lämnade min sovande dotter och började sortera lite bilder. Jag hittade en från förra våren när vi gled runt i evigheternas stad. Nja vi ser jag ganska glada ut ;)

Nästan exakt ett år sen. Rom <3

Jockarp.