Sjusovarna.....

Jag börja bli bra på att ta dagen som den kommer. Att försova sej över frukosten och inte lufsa upp förrän halv elva är verkligen en ny erfarenhet för mej. Jag skakade liv i min dotter och hon flinade rakt ut när jag berättade att vi försovit oss.

Vi tog oss ner till badet och startade dagen i en enorm hetta. De slog mot bröstet på mej och jag fick svårt att andas. Hua. 

Mollie verkade oberörd, det skulle kastas boll, bomben skulle göras och det skulle glidas runt på brädan. 

Hon åkte lite vattenrutschbana sen hämtade jag upp henne för att äta lunch. Det gick fort till lunch minsann ;)

Vidare väntade en eftermiddag på stranden. Som den badkruka jag är så var jag mer än nöjd över att vattentemperaturen var över 30 grader, helt i min smak alltså. Vattnet var väldigt salt och lilla fröken Vilhelmsson grymtade lite om salt i såren. Jag flinade lite och tänkte att dom där såren ska du vara glad över att du har på utsidan och inte på insidan. Men det var inget jag kände för att diskutera med min åtta åriga dotter.

Vi lekt i vågorna med hennes lilla bräda och det var verkligen en smak på naturens krafter om än småkrafter. Men vågorna slog omkull oss gång på gång.

Innan det var dags för middag blev det en löptur för mej. Jag tog en sväng på stranden, galet hett men jag var ok med att det forsade svett ur princip hela kroppen, en skön känsla det där.
Jag pausade lite med att rita lite i sanden. Ibland kommer liksom bara känslan över en och då måste det komma ut i form av något kreativt.

Ja det blev en fin dag även om den blev en aning kort :)

En och annan glass slinker ju ner också ;)

Jockarp.

En ny värld, en bra värld....

Solnedgång med henne...

Ja det faktum att jag numera inte är supersingel längre har snurrat igång spekulationer och frågorna hopar sej.
Det är superroligt att så många gläds med mej och jag vill självklart dela med mej av allt. Men vis av erfarenhet och med tanke på att vi båda har barn så kommer stegen bli små. Vi behöver tiden tillsammans och vi behöver tiden för att våra barn ska bli trygga.

Vi har båda ryggsäckar som vi bär med oss, själv trodde jag att jag bar min lätt men att känna så starkt för en annan kvinna har gjort att den tynger mej, känslor och rädslor rivs upp och det måste vi hantera, var för sej och tillsammans.
Vi vill starta upp på rätt sätt och med det krävs en enorm hänsyn och respekt både för varandra och för varandras historia. De som format oss.
Jag vet att jag kommer få svårt att inte dela med mej totalt av mitt liv, jag har gjort det så länge nu så det är liksom en stor del av mej. Men detta nya är för stort, för starkt för att sumpas på grund av öppenhet utåt.

När jag startade upp min blogg för åtta år sen var meningen att jag skulle skriva om mina innersta tankar och känslor och det har jag gjort. Och jag har mått bra av det.
Skillnaden då och nu är framförallt att Mollie är större och med det är det större "risk" att hon få till sej saker av andra människor som uppdaterar sej på vårt liv genom bloggen. Saker som handlar om mitt liv och det ska inte hon stå tills svars för. En annan del är antal läsare då och nu. Skillnaden är stor.
Att stanna upp och behålla en del saker och känslor för mej själv kan kanske vara bra. Vi får se.
Med det skrivet så kommer jag inte heller lägga upp några bilder på fröken rätt eller oss som inte vi båda är okej med. Det är superviktigt för mej för att bygga upp tilliten. Att finna den där balansen i den nya relationen. Det är en ny värld, en bra värld.

Och så händer det ju en hel del annat i mitt liv. Jag och lilla fröken Vilhelmsson kommer fortsätta leva livet, att det i framtiden kommer innefatta tre andra personer betyder ju inte att vårt liv stannar av precis ;)
Vi är redo.

Nöjda men trötta ;)

Jockarp.

Jag är gay och har tjej.....

Har man surfbräda ska den självklart

vara i sängen ;)

Jag slog ihop i en stor hög och somnade, lite sömn, jobb och en lång resa på det.

Jag vaknade till och hör att min extremt pigga dotter fortfarande är vaken och tittar på Pokémon, jag morrade på henne lite och bad henne lägga ner paddan och sova. Hon förstod att det inte var förhandlingsbart ;)

Att vakna upp och se att klockan är halv tio tillhör inte vanligheten i mitt liv, förvisso är det sex timmars tidsskillnad så det var väl inte något världsrekord direkt.

Mollie var totalt utslagen och jag flinade lite när jag kröp upp till henne för väckning. Det var lite annan fart i henne innan på natten. Men hon var laddad för att fånga dagen, hon var lycklig och studsade upp med ett leende på läpparna. Härligt att möta dagen i den formen.

Frukost och sen blev det hopp i badkläderna.

Solen formligen vräkte ner på oss och det var inga klagomål från vårt håll. Vi lekte i poolen, vi hoppade, simmade och kastade boll. En annan familj ville vara med och lira och det välkomnades. Härliga timmar med sol och bad.

Lagom svedda tog vi en vila på rummet, eller Mollie, inte jag. Jag tog en löptur. Svettigt värre men skönt.

En kall dusch på de sen var vi åter redo att ta oss ut. Vi käkade middag och vi shoppade, eller nä fel. Mollie shoppade.

När Thailandianen sa till mej att jag skulle skicka dit min man så han kunde köpa en kostym så fick jag fundera lite. Man, jag? Jag kände inte för att utveckla mitt levnadsätt just där, men det hade nog onekligen blivit intressant.

Jag är gay och har tjej. Typ nåt sånt skulle jag kunnat tänka mej att haspla ur mej ;)

Hur som, Mollie fick det hon ville ha efter vi prutade spettet.

Vidare blev det slappande på rummet. Det är tufft att vara ledig minsann.

Men fösta dagen i det leende landet har levererat stort. Och tiden har spenderats ihop med min lyckliga dotter. Bara det liksom ;) 

Jockarp.

Vackerhet....

Känslan....

Uppstigning efter nattjänst, väskan in i bilen och myset hämtades upp i skolan.

Vi tog oss med tåget till Malmö för ett kort stopp, för kort. Men så blir det, allt var bättre än inget.

På vägen ner fick jag besked på ett provsvar jag vänta på. Shit vad man kan stressa upp sej själv utan anledning, demoner hej. Allt såg fint ut så livet tuffar vidare.

Vi kom till platsen vi skulle mötas upp på och jag hade pratat med min dotter om varför vi var där och vilka det var vi skulle träffa. Där var ännu en gång den dagen jag fick brottas med mina egna demoner och min egna historia. Lärorikt.

Några fantastiska timmar när allt kändes lätt, kändes rätt. Att hålla en annan människas hand kan vara väldigt stort, om det är rätt hand. Det var rätt hand :)

Vi sa hej då och åkte vidare över bron mot Kastrup. Jag var helt tom och jag var proppfull. Så mycket som händer i mitt liv nu. Så mycket vackerhet.

Vi checkade in och spatserade ombord på planet. Mollie var fast besluten om att hon skulle vara vaken hela flygtiden. Jag tänkte sova. Allt blev precis tvärtom. Hon slog ihop i min famn efter maten. Hon tog mer och mer yta och tillslut hade hon båda våra säten och jag fick vackert balansera på kanten av stolen. Humf.

Jag var som ett vrak när vi åter stod på fast mark, men Mollie var pigg.

Vi tog oss till hotellet. Mollie kände igen sej och var hemskt nöjd över att få dra i plasket bums. Jag höll mej på land, jag var inte i skick till att hålla mej flytande just då.

Kvällen blev lugn. Vi käkade middag och gick på en shoppingtur. Jag orkade helt enkelt inte mer, dagen var liksom slut för mej där.

Helt slut....

Jockarp.

Ren.....

Pysslaren...

Att vakna upp efter nattjobb och känna att man har hur mycket som helst som ska avklaras under väldigt få timmar gör att jag blir lite road. Det där med att slå i underläge. Jag skulle elda, träna, jag skulle packa inför vår resa och verkligen se till att allt kommer med, allt som ska med alltså. Men vad gör jag. Jag omprioritera. Ett mänskligt möte var tusen gånger viktigare för mej så ett samtal på två timmar startade upp min dag. Och jag njöt. Det fanns inte ett enda måste som var viktigare än det just då.

Mollie kom hem från skolan och vi drog igång med packandet, hon var lagom road, hon som brukar älska att packa. Kan det vara åldern tro? Oklart men istället bad jag henne ladda ner vilka program hon skulle ha med sej på sin platta inför resan. Ja vi hjälps åt ;)

Pysselkväll på skolan, vi hämtade mormor och morfar sen drog vi mot stan. Mollie skulle för dagen vara en ren och till renen tillhör det självklart en släde, den hade hon byggt själv av en pappåse. I släden satt en tomte.
In i klassrummet och där pysslades det, både Mollie och jag pysslade och jag blev ganska nöjd över mitt alster.
Det bjöds på fika och självklart även skönsång. Så grymt bra det gick, alla sjöng och jag kom på mej med att stå med världens stoltaste leende på läpparna när jag såg min dotter ta i i sången för kung och fosterland.
Vi lämnade skolan och det vältes i lite mat, vidare blev det bad för unga fröken. Hon var allt annat än ren efter sitt renuppträdande.

Ännu ett nattpass i vedsvängen avklarades. Men nu är det minsann jullov för gammal och ung.
Thailand Hej!

Jag kan om jag vill ;)

Jockarp.

Hjärna och hjärta....

Sömn fyra timmar, väldigt snålt men jag litar på min kropp. Jag tog en löptur, kroppen var pigg. Det sprutade grus runt urkraften från Jockarp när gympadojorna mötte grusad väg. Mördabacken och jag såg henne för dagen som mesig. Jag vet att jag får äta upp det andra dagar men just då var jag ruskigt stark. Jag kände mej lätt inombords, den starka rädslan jag känt dagen innan låg som en nyans i mitt inre, jag kände att jag känt det starka men nu var jag ett kliv längre fram, den första rädslan hade hanterats, jobbigt men skönt.

Jag tänkte på hur stort det är när nya människor kliver på in i mitt inre och rör runt. Det är så mycket som väcks. Så lätt för att missförstås. Både inåt och utåt. Det finns inget facit på hur man ska gå tillväga i nya möten, men det finns hjälpmedel. Kommunikation och ärlighet. Jag har haft mycket gratis genom åren gällande det, jag är öppen och berättat gärna om mitt mående och helst analyseras det tills jag förstår varför det är si eller så.

Men när jag möter en annan människa som är lika öppen, som vågar berätta om rädslor och om känslor får jag genast något annat som jag ska hantera. En annans människas känslor, hur landar dom ihop med mina. 

Tydligheten och frågorna blir med ens ännu viktigare, när man vill förstå och förstås.

När man vill våga kasta sej ut, öppna upp sitt innersta och bara ge. Och samtidigt att vara skräckslagen över just dom känslorna.

Och mitt i allt det så vill man bara skrika ut för hela världen att man är världens lyckligaste kvinna. Det är mycket inom Leonora Vilhelmsson just nu. Så mycket vackerhet och så mycket framtidstro.

Avsaknad av sömn och de enormt kraftfulla känslor som just nu virvlar runt i mej blev nog en aning för mycket. Huvudvärk från helvetet. 12 h i vedsvängen skulle avverkas och jag mådde illa av smärtan. 

Ett litet piller fick bli min väg ur smärtan och en timme efter intaget var jag mitt vanliga jag igen. Arbetet skedde till den fösta snön som la sej på vår väg. Det var vackert. Ljuset.....

Jockarp.

Formerna....

Jag vaknade upp väldigt tidigt och jag vaknade upp väldigt skör. Jag ville inget annat än att ge mej ut och självmedicinera mej med att springa skiten ur varje liten muskelfiber i kroppen. Men jag lät bli, jag låg kvar under täcket.
Jag analyserade, jag lät känslan komma, svagheten och rädslorna fick utrymme. Det gjorde ont men jag vet att jag kan hantera de. Jag vet det även om det smärtar hårt.

Vilken var känslan som höll på att förgöra mej?
Jo den känslan som endast någon som älskat kan förstå, känslan att ha men vara rädd att förlora. Den starka, vackra och fruktansvärda känslan.
Den slet och rev i mej under morgontimmarna och jag förstod vilka vägar livet tagit med mej, vilka händelser som format mej, vilka som skapat sår och även saker och känslor som gör att mina sår kanske öppnas, vilket jag är så rädd för.

Jag förstod mycket där under morgonen.
Jag var hos ju hos en klok kvinna förra året och hon berättade för mej att det värsta var över. Hon beskrev även för mej att det inte skulle vara kärleken som skulle bli något problem för mej, utan problemet skulle kunna bli tilliten. Jag såg det inte då, jag var så fokuserad på att läka mitt hjärta och börja känna, våga öppna upp det igen. Men nu förstår jag det, jag såg det så klart denna december morgon.
Jag såg att jag har en väg att gå och jag förstod att jag kommer bli rädd.

När jag låg i min inre smärta hör jag Mollie komma, hon hade sitt täcke runt sej och hon kröp ner bredvid mej. Jag kände hennes närhet och jag kände vikten av att ha henne hos mej. Hon visar mej allt enkelt utan att själv veta om det. Tacksamt log jag och gosade in mej i hennes stora kalufs.

Vi tog tag i dagen, grötfrukost för lilla fröken och kaffe för mej. Sen angrep vi hennes rum. Alla möbler skulle flyttas därifrån för att förbereda till ommålning. Två sopsäckar med saker hon ansåg sej vara bra att ha förflyttades från palatset till sopstationen. Vi var inte helt överens om vad som skulle stanna och vad som skulle åka. Ett tagande och givande men jag var hyffsad nöjd med resultatet.

För mej väntade det tolvtimmars nattjänst i vedsvängen, myset skulle bo över på undantaget. Hon är lycklig över det, jag också fast jag skulle ju helst varit hemma och mumsat lördagsgodis med min dotter. Men ja plikten framför allt, i alla fall nästan framför allt ;)

Mollie&H.C

Jockarp.

Livet va.....

Luciafirandet blev vackert. Vi drog över berget till våra vänner och vidare gick vi till kyrkan till fallande snö. Det var verkligen stämningsfullt.

Första parkett i kyrkbänken vilket gav oss en väldig närhet till tåget. Barnen gick i femte klass och var superduktiga, det lästes dikter, det spelades piano och trummor och givetvis mängder med sånger sjöngs. Kyrkan var vackert upplyst av levande ljus och ja, det var verkligen fullt med vackerhet precis överallt.

Mollie satt nära mej och ibland lutade hon sitt huvud i min famn, jag doftade henne i håret och kände en enorm lycka. Hon som är allt.

Skola för Mollie och det är tydligen mycket förberedelser inför skolavslutningen och pysselkvällen som vi ska på. Hon sjunger julsånger i en rasande fart. Hon sjunger, jag letar upp dom på spotify sen spelar vi och sjunger. Mysigt att få lite julstämning trots att det verkligen inte är min favohögtid.

Jag har testat min kropp i löpning efter maratonet och det kändes ganska bra. lite stel i benen och lite tung i lungorna men en lätt tur utan press rensade ut en hel del. Nu blir det sparsamt med träning resten av året, för att sen dra igång för fullt. 

Vi har varit bortbjudna på taco mys. Det är verkligen något speciellt med att laga mat tillsammans även om rätten är lätt så blir det liksom vackert när man gör det ihop. Barn och vuxna åt friskt och en hel fredagskväll spenderades sen i soffan smuttandes på kaffe till samtal och musik. Livet var så där njutbart som man vill ha det.

Det blev en sen hemfärd över berget och vi roade oss med att sjunga i bilen, jag vill verkligen inte att min 39 kilos dotter ska somna i bilen och jag ska riskera att behöva lyfta in henne. Palatsets trappor är verkligen inte barnvänliga, eller lyftvänliga. Hua.

Ibland ser man dubbelt ;)

Jockarp.

Kärlek åt alla......

Jag vaknade innan klockan ringde, helt sjukt egentligen med tanke på att sömnen varit snål i några nätter. 04:40 slog jag upp mina grönbruna ögon och log. Jag kände ett sug efter dagen.
Min kropp var något stel när jag lättade från sängkanten men jag välkomnade känslan. Det ska kännas att man har ett Marathon i benen.

Vedsvängen väntade och ja det var ett vansinnigt tempo från start till mål. Vissa dagar gillar jag högt tempo men för dagen tyckte jag inte ens att det var lite kul, jag hade annat i tankarna som jag tycket var betydligt mer trevligt att låta bubbla upp, men viss koncentration på uppgiften behövs.

Efter avslutat jobb väntade julbord, något som jag helt missat att jag skulle delta på. Något smått förvirrad alltså.
Mollie ringde och berättade att hon skulle hänga med en kompis hem och jag informerade henne om att hon skulle bli upphämtade halv sex på aftonen, hon blev lycklig över den infon.

När hon hämtats upp så blev de en snabb vända till affären. Hon fick en paket salami chips som hon envisades med att öppna i bilen, jag höll på att kräka när paketen öppnades. Jag skojade lite med henne och surade över stanken. Hon bara flinade och sa mums ;)

Hem och pannkakor gräddades och frystes in. Mollie badade, och en total rengöring i form av nagelvård, utkamning av kalufs och även en vända med tandborsten styrdes upp i all hast. Ungen var som ny innan läggdags. Så mysigt.

Jag kollade självklart på sista programmet av kärlek åt alla.
Ja nu är episod två av bonde söker fru avklarad för min del. Det har varit en fin höst och jag tycker verkligen att produktionen och Tv4 gjort ett rysligt fint, respektfullt och trevligt program. Ett program om helt vanliga människor som har ett hopp och en tro på kärleken. Vackert.

Jockarp.

Malaga marathon...

Där satt den....

Vi lämnade byn för färd till Kastrup och vidare till Malaga. Det slog kärleksgnistor till staden bums. Vilken fantastisk stadskärna. Små smala gränder med bedårande vackra hus, balkongerna var små och blomlådorna fyllda med blommande blommor. Ett lugn bland ett myller av människor.
En sån där perfekt balans. Vi strosade runt bland caféer och barer och vi njöt i det vackra vädret.

Att Malaga är Pablo Picassos födelsestad är knappast någon nyhet för någon. Så inte heller för oss. Men vad jag inte visste förrän ett par dagar innan avfärd var att det fanns ett Picasso museum i staden, ja jag borde ju kanske fattat det men nä det var för mej okänt.
Men självklart gjorde vi ett besök där. Mollie intresserade sej inte så mycket över konsten utan det var mest audioguiden som intresserade henne, hon gick och lyssnade på den engelska beskrivningen över konstverken ;)

Vi tog det chill och besökte lite lekplatser och vi strosade på strandpromenaden.
Mitt resesällskap välte ner mängde med glass, jag lät bli. Jag var tvungen att sköta kosten inför mitt lopp.

Mkt glass blir det...

Ja loppet ja. Ett fantastiskt vackert lopp men ganska svårsprunget på grund av de gamla kullerstensgatorna.
Men för mej blev det ett historiskt lopp. Mollie var med mej vid starten. Hon vinkade av mej och skickade slängpussar när jag passerade starten.
Jag hade svårt med andningen den första milen vilket jag analyserade en del men jag kom faktiskt inte fram till någon anledning till bekymret. Pulsen var för hög och jag svettades enormt första halvan av loppet. Något var inte hundra rätt.

Vid 22 km stod hon plötsligt framför mej och formade sina händer till ett hjärta mot mej. Jag höll på att spricka av glädje och stolthet. Mollie Vilhelmsson den lilla, den stora. Jag hjärta fylldes av kärlek. Jag kramade henne, hon blev sur för att jag var svett men jag bara log. Jag kunde inte göra något annat.

Jag hade en skön stund efter 25 km fram till ca 38 km. Där träffade jag väggen stenhårt. Det var tvärstopp i hela kroppen och jag kände en liten förvarning till kramp, vilket jag aldrig känt på ett lopp innan. Några funktionärer på cykel stoppade och sprayade kyla på baksidan på mina ben, det hjälpte något. Men jag var enormt trött.
I det läget ställde jag mej frågan:
- Varför gör du detta, tycker du att det är kul?
Nja jag tyckte inte det var superkul just då men jag visste så väl vad som väntade, smaken av medaljen fick mej att le och fortsätta framåt.

När jag kommer upp på målrakan ser jag henne igen. Hon som de senaste åtta åren av mitt liv gett en mening som ingen förut gjort. Hon kommer med flippflopp springandes mot mej. Jag tar hennes lilla hand i min och vi springer sida vid sida in över mållinjen på mitt 14:e maraton och där brister det för mej. Tårarna kommer. Jag var så trött, jag var så lycklig och jag var så otroligt stolt, stolt över oss. Den bilden jag precis upplevt var något som jag drömt om sen jag sprang mitt första Marathon. Drömmen besannades, drömmen om att springa i mål på ett Marathon ihop med min dotter.

Medaljen runt halsen och målområdet lämnades. Vi lufsade hemåt mot hotellet och efter att jag tagit ett kräkstopp i en vackert blommande hibiskusbuske så mådde jag faktisk ganska bra. En dusch sen väntade det ett rejält skrovmål.

Ett fantastiskt lopp där för dagen huvudet var extremt mycket starkare än kroppen och vilket avslut. Ja det var värt varenda meter av smärta.
Så tack för den magiska upplevelsen, den kommer att bäras med i mitt hjärta för alltid.

Trött men väldigt nöjd.....

Jockarp.

En dag i Lund......

Mollie lämnades som vanligt vid taxin. Vi tävla ner och självklart vann hon. Taxichaffisen undrade hur jag skulle kunna lyckas springa ett Marathon när jag var andfådd efter 200 meter löpning i allén. Jag skakade på huvudet, rev av ett leende och sa: Du! det undrar jag med ;)

Jag kramade min dotter sen begav jag mej söderut. Under bilfärden fick jag ett samtal från radion som vill prata om Kärlek åt alla. Självklart ställde jag upp och orden om att jag var en stjärna avslutade vårt samtal. Jag log för mej själv när jag körde vidare. Stjärna, jo jag tackar jag.

Vad skulle jag då. Jo jag skulle på en dejt.
Det kan ju vara så att många tycker att det är nära inpå slutvalet i kärlek åt alla. Men så är det inte. Vi spelade in programmet i Juni månad och nu är det som alla vet tomtemånaden. Och väldigt mycket har hänt under den tiden.

Min dejt och jag började med ett besök i Domkyrkan. Jag har inte varit där sen jag var barn och det är ju ett tag sen ;)
Vi intervjuade en guide i kyrkan, jag hade läst någonstans att kyrkan var den mest besökta kyrka i Sverige och jag var nyfiken på hur det kunde vara så. Mycket turister och väldigt många Danskar tog sej tydligen över sundet för att gå i kyrkan. 700 000 människor besöker varje år kyrkan och nu var minsann vi två av dom.
Jag ville se jätten Finn och jag måste säga att det var en besvikelse. Jätte? Han var mindre än mej och jag klassas inte som jätte någonstans jag ;)

Vidare till café och intag av kaffe. Soffhänget varade ett par timmar sen promenerade vi vidare till ett mathak vid namn Stärket. Vacker miljö och helt okej mat. (tror jag)
En vända inom Panduro innan hemfärd hanns det med.

Jag kom hem till mitt mys och vi hade piskan på ryggen att packa våra väskor. Dags att dra ut i världen igen.
Och med det sagt så är det snålt med inlägg framledes. Men på insta kommer det bli livat :)

Jockarp.

Julbord....

Om jag bara hade haft vett att sluta efter glöggen :)

Jag lät myset sova ut, hon hade studiedag och skulle inte till skolan. Jag skrev en lapp till henne med infon om att jag var ute och körde ved och att jag älskar henne.
Jag gick ut och jobbade undan en stund men kaffesuget blev för starkt så jag luffsade in igen. Jag möter då min dotter i full tomtemundering. Jag ler, frågar henne om hon sovit gott och varför hon har tomtedräkten på sej. Svar kommer:
- Jag har sovit i den i natt.
Har du svarar jag förvånat och flinar lite åt henne, hon är påhittig minsann.

Jag frågar henne om hon läst min lapp och hon svarar ja, och fortsatte sen. Men du mamma det var några ord som du inte skrivit så bra, hur klarade du skolan egentligen? Jag flinade igen och la min arm runt min dotter och sa:
- Jag hade mina knep ;)

Korv och nudlar beställdes till frukost och hon åt och jag drack kaffe. Min mat uteblev för jag behövde spara mej lite inför kvällen.

Jag sprang en väldigt liten och lätt runda, det var min sista tur innan söndagens Marathon, jag kändes bra.
Myset fick lift med mormor till stan och till fritids och jag själv drog i väg på en truckkortsförnyelsekurs (långt ord) Jag tror att det är över 20 år sen jag fösta gången satt i en truck och sen dess har det blivit många timmar bakom ratten i olika fordon. Men man ska inte bli stursk för det, uppdateringar och lite påminnelser är alltid bra för att fortsätta att vara fokuserad. Kursen var lättsam och väldigt rolig.

Hem och upphämtning av mys, lite mat lagades till henne sen skulle hon vidare till undantaget för att kampera med morfar under kvällen.
Själv skulle jag på baluns i form av julbord.

En trevlig tillställning men som vanligt när det gäller julbord så åt jag så jag var på sprickningsgränsen. Kräkvarning.
Jag lämnade bordet tidigt, jag ville hem till nattningen.
Och den ja, det blev en seg historia det. Mollie hade haft sovmorgon och det märktes minsann i kvällsänden.

Skoldag....

Jockarp.

Hjärtat är rent.....

Jag försökte tända min sänglampa men jag misslyckades, jag morrade lite över att lampan gått sönder, förvisso hade jag inte bytt lampan på 13 år så det var inte konstigt om den tackat för sej. Men inget annat i strömväg fungerade heller och tydligen var hela byn plus grannbyarna utan ström.

Jag brassar pannkakor som jag sen styckfryser och tar upp till Mollie när hon blir sugen, oftast vill hon ha en till frukost. Det var också det hon beställde dagen innan. Jag funderade på det en stund, hur ska jag kunna tina och värma en pannkaka till henne. Men nöden är uppfinningarnas moder. Så ja, jag löste det i form av värmeljus. Jag var väldigt nöjd över min smarta lösning och jag lät bli att berätta det för Mollie, jag ville höra om hon märkte något annorlunda, men icke sa Nicke hon åt som vanligt glupskt upp den. Jag flinade när jag frågade henne om hon visste hur jag värmt hennes frukost.

Skola för unga fröken och arbete för den något äldre. Jag hade ett par möten inplanerade och ett par riskanalyser skulle genomföras. Dagen gick i en rasande fart.

När jag hämtade upp myset kom första frågan bums när jag mötte henne. Kan vi köra till badhuset? Ehh nja, tja. Jag var tvungen att sortera skallen en aning innan ja svarade ja på hennes fråga.

Hem en snabbis för att packa badväskan, jag informerade henne om att jag inte ville bada, jag var verkligen inte sugen. Hon köpte det.
Jag satte mej istället och läste i en bok jag lånat på bibblan. Intressant må jag säga.

När myset två timmar senare var nöjd åkte vi inom maxi en snabbis och sen vidare hem.
Mat lagades och självklart tittade jag på programmet kärlek åt alla.
Hur det gick, ja. För mej var det ju inget nytt, men det var ändå väldigt fint att se hur vi alla tre hanterade känslorna. För alla hade vi gått in med tron om att hitta den stora kärleken.
Jag var även sjukt imponerad av mej själv att jag på ett respektfullt och moget sätt beskrev för mina dejter vad jag kände. Ja Jante du kan dra, för jag är väldigt stolt, stolt över min ärlighet, min artighet och hur jag bemöter andra människor.
Men vad jag är allra stoltast över, det är min ärlighet mot mej själv, att mitt hjärta är rent.

Mitt team, jag  och Hicke <3

Jockarp.

Vackra kurvor.....

3:e december, det var dagen som var min dotters planerade födelsedag. En tanke slog mej när jag kravlade mej upp ur sängen. Jag funderade på om allt blivit annorlunda om hon kommit på den utsatta dagen.
Jag har på sista tiden trott mej förstå att allt är förutbestämt, att alla möten redan är förutbestämda. Vi tror att vi gör valen själva men att det är fel.
Att allt har en mening och dessa vägar för mej precis dit jag ska, jag förstår det inte alltid när det sker men i sitt sammanhang efter reflektion så ser jag anledningen.

Jag skulle under dagen träffa en kvinna jag aldrig förut mött, en kvinna som jag för några veckor sen inte visste existerade. Jag hade ingen aning om hennes liv, hennes historia och hennes vägar. Men att vårt mötet var bestämt är min sanna övertygelse. Mötet blev enkelt. Förståelsen var total och det är så otroligt vackert. Jag älskar dessa möten med människor där allt känns så enkelt, rent och rätt. Våra resor formar oss, ibland slipas vi lika varandra och ibland olika. Jag behöver likheten. Jag behöver känslan av att grunden jag står på är trygg och stabil. Jag har det i mitt liv i form av mitt hem, mitt jobb min familj och mina vänner, det har rustat mej för blåsiga dagar. Och ja, jag gillar stormen. Vad jag gillar mer, nej en rättelse. Jag gillar inte, jag formligen älskar leende människor och dagen bjöd på mycket tandvisningar ;)

Jag blev lite åsidosatt under eftermiddagen, Mollie följde med en väninnan hem från plugget och jag fick genast två timmar oplanerad tid att fylla med något för mej själv, den pilsnern kan ibland var lite svår att knäck. Men jag började med att trycka i mej lite sagolikt goda julkolor made by me.
Efter det kom jag på att jag skulle besöka bibblan. jag älskar det, att bara strosa runt bland hyllorna, se, och röra på bokryggarna. Så rogivande, så lyxigt.
Jag lånade två böcker, jag förhandlade lite med bibliotekarien om att jag skulle få låna böckerna till en bit in på nästa år. Tanken är att dom ska hänga med på en liten tripp.
Tillmötesgående delux jag fick låna dom till in i januari. Tack för det.

Mollie hämtades upp hos kompisen, hem och lagning av mat. Lite chill i soffan sen läxläsning och matteuppgifter. Och ja jag är galet imponerad av hennes förståelse i ämnet matte. 4 blad med matteuppgifter vilket inte tog henne mer än några minuter. Jag hann liksom inte med.

Jockarp.

Brand och Pepparkakshus....

Att helga vilodagen är inget som ligger för oss. Vi drog igång söndagsmorgonen men en grötfrukost, för mej väntade sen en löptur. Mollie gick till mormor för att se på julkalendern.
En lite lätt runda i ett gråtråkigt väder.

Biltvätt vilket var extremt nödvändigt, jag hade flis på hela bilen och även insidans mattor var fulla av dela av träbitar. Sjukt tråkigt men ett måste alltså.
Jag fortsatte sen med att köra ved, gott med kroppsarbete och även det är nödvändigt. Värme i huset och varmvatten ja vill man ha det så behövs det ved till pannan. Det hänger liksom ihop det där :)

Det kom en kompis till Mollie och fröknarna gastade om att dom var hungriga. Mat lagades och jag tog en paus i arbetet. Lite kaffe på det sen var jag redo igen. Mer jobb.

Eftermiddagen stundade det julbak med några vänner. Mollie önskade sej ett pepparkakshus och hennes estetiska ådra gick bananas fullständigt. Själv blev jag impad av att vi klarade bygga det så lätt. Det höll liksom.

Grym med kniven.....

Vi hörde en smäll och jag förstod bums vad det var. Något hade hänt med ljuslyktan. Den hade exploderat och värmeljuset satte fyr på byrån snabbt som ögat. Jag var rådig och gick och hämtade en kastrull. Det brann med full låga på byrån och det var väldigt obehagligt hur snabbt elden spred sej.
Ungarna sprang ut utan skor vilket var glädjande. Jag vet att dom tränar i skolan i form av brandövningar men nu var det faktiskt skarpt läge och då kan saker förändras. Men icke. Dom sprang ut utan skor precis som dom lärt sej.
Efter att elden släckts pratade jag med kidsen och sa att dom skötte sej exemplariskt och gjorde precis rätt.
Lite skärrade var dom och byrån fick ett stort svart märke men ingen skadade skedd.

Efter avslutat bak satt vi oss ner och drog lite kort. Lugnt skönt och lite analyserande. En chill avslutning på en vilodag ;)

Tadaaaa....

Jockarp.

Aktiv....

Sparsamt med sömn efter nattjänstgöring. I löparkläderna och en lätt, snabb tur på asfalt, jag behövde ha lite stumt mot fötter och ben. 42 195 ska snart avverkas och det är bra att kroppen är med på banan.

Hem och upphämtning av mitt mys. 

Vi började julpynta lite smått i palatset och som vanligt är det någon som varit på vinden och micklat med lamporna och förstört dom sen vi hängde upp julstjärnorna efter säsongens, detta året blev jag inte ens trött över det inträffade utan skrev bara upp infon på handlingslistan om att köpa lampor.

Vi släppte det där med pyntet och packade badväskan och drog norröver till badhuset i Olofström, där hängde vi några timmar. En överraskning i form av ett besök i badhuset av en av mina bästa vänner. Hon behövde träffa lite annat folk än familjen och det folket var jag ;) Vi satt och tjittjattade om allt som händer i våra liv. Så galet mysigt. Mollie hon badade och träffade lite andra tjejer i badhuset som hon knöt kontakt med.
En kvinna kom fram och frågade mej hur det gick med kärleken, jag flinade lite var på hon säger, ja jag vet att du inte får säga något. Hon fortsatte med att beskriva att hon tyckte att det var så sorgligt de där som hände förra året. Mm vad ska man svara på det?

När en vän kommer förbi i badhuset ;)

Från badhuset till Maxi för att investera lite ingredienser för julbakandet som ska till att ske. Jag träffade en snubbe jag gillar och vi gick och pratade om saker som hänt honom den sista tiden, förändringar och vad det kan betyda för hela familjen.
När vi stod och valde bland glasyfärger till peppakakshuset så kom det fram en kvinna och sa att hon kände igen mej, hon önskade mej lycka till med kärleken och hon tyckte att jag var som klippt och skuren för TV. Att jag var så naturligt enkelt och att ord som kommer från hjärtat träffar så mycket starkare.
Tack svarade jag ödmjukt.

Från maxi och Olofström till Karlshamn. Mollie ville gå på restaurang så det gjorde vi. Och valet föll som så ofta på thairestaurangen. Servitrisen var grymt imponerad över att Mollie tömde hela fatet med mat. Det är inte jag sa jag. Hon äter som en häst ;)

Vi for hem och jag var så sjukt sömnig så jag trodde det var sömnpiller i maten. Galet trött. Väl hemma kastade jag mej på sofflocket och attackvilade några minuter sen var det full fart igen tills den tidiga nattningen. En bra och aktiv dag.

Jockarp.

Jas 39 Gripen....

En provtur....

Jag är så sjukt glad och tacksam över alla möjligheter som ramlar över mej stup i kvarten. För några dagar sen fick jag förfrågan om jag ville gå en utbildning och som vanligt så öppnar ett nej inga dörrar, så jag tackade självklar ja till det.
Kursen hålls av en kustjägare, ingen duvunge alltså.
När jag läste materialet så blev jag både fundersam, glad och lite fnittrig. Jag kunde läsa rader som.
-Obligatorisk närvaro under hela utbildningen krävs för godkännande samt ett aktivt deltagande. Kursen är en process vilket kräver att deltagarna närvarar både fysiskt och mentalt genom hela tankekedjan-
Hur säkerställer man att folk är närvarande mentalt?
Jag kunde även ta del av klädkoden. Att militärer som skulle medverka skall bära vardagsdräkt enligt nån form av kod.
Här fanns inte utrymme för något trams det förstod jag :)

Så vad var det för utbildning då? Jo det extremt viktiga ämnet Likabehandling, detta ämne som bara blir mer och mer aktuellt. Att människor slutar att respektera varandra och är i många fall även elaka, det är en hemskt utveckling.
I utbildningen får jag ta del av diskrimineringslagen, styrdokument gällande likabehandling, maktstrukturer och härskartekniker. Ja fatta vad spännande.

Kursarna var från helikopterplutonen, telesektionen, Marinen-HMS Stockholm och från flyget. Ett smörgårdsbord för min vetgiriga ådra. Jag intervjuade min kursare om sina arbeten så fort jag fick en chans. Jag sonderade möjligheten att få ta en provtur i ett Jas 39 Gripen. Jag möttes av ett leende och svaret att detta inte var möjligt.

Kursdag ett blev rolig, spännande och även känslosam.
Jag tycker det är väldigt vackert när män visar känslor och det var precis vad som hände. En kille stod i sin uniform och såg hård och kall ut. Men när han öppnade munnen var hans ord känslosamma och han visade sej totalt avskalad och sårbar. Han grät när han berättade om sin döde far.
Jag blev rörd av hans ord och det han beskrev. En sån fantastisk upplevelse med människor jag bara träffat ett par timmar.

Hem kom jag när det blivit mörkt, jag fick ta del av min dotters dag, vi ser det som viktigt i vår familj att ta del av och lyssna på varandras dagar. Hon hade varit i badhuset med sin klass och det hade varit toppen. Jag hade skickat med henne en extra bikini, vår tanke var att någon kanske glömt sin hemma och med det inte skulle kunna delta i badövningen. Glädjande nog berättade Mollie att det varit en liten tjej i hennes klass som faktiskt inte hade med sej några badkläder och fick alltså låna bikinin av myset. Så fint att hon kunde hjälpa till.

Kepa på :)

Jockarp.

Hänt Extra....

Mollie och jag såg på programmet kärlek åt alla och det är ju galet roligt att höra vad som tar plats i henne känslomässigt och vad som får henne att reagera. En sak är säker att hon tänker på helt andra saker än jag.

När jag i programmet går på middagsdejten och vi sitter och äter så höjer jag mitt glas och skålar för en trevlig afton. Mina bordsdamer dricker vin och själv tar jag en klunk av min äppeljuice. I samma ögonblick vänder sej Mollie mot mej och säger:
- Men mamma du dricker ju inte sånt.
Jag fattar ju vad hon menar och förklarar att det är juice i glaset och inget annat, aha säger hon då och så kommer följdfrågan:
-Var det gott.
Flinande lägger jag armen runt min dotter och säger:
-Jag hade föredragit vatten.

Jag funderade på det i efterhand just det där med alkohol och den relation som Mollie har till det. Den är ju liksom noll egentligen, ingen i hennes närhet dricker, vilket jag ser som väldigt skönt. Jag funderade även på om det faktum att jag är absolutist kommer att forma hennes framtida val och relation till alkohol. Mm det är mycket jag funderar över.

Jag är inte ensam om att fundera, nepp, jag har på den senaste tiden fått frågan ett antal gånger gällande den guldring jag bär på mitt vänstra ringfinger. Hur vida det är en förlovningsring eller inte.
Jag svara att det är en kärleksring. För det är det i allra högsta grad.
Ringen jag bär närmast mitt hjärta bär texten Mollie 201122. Alltså min dotters namn och hennes födelsedatum.

Hänt extra låg verkligen i med rubriker under gårdagen, jag gillar Hänt, dom relaterar oftast till mina egna ord från min blogg eller hör dom av sej för att få information, inget påhitt alltså. Att dom får rubrikerna till att låta som något annat bryr jag mej inte ett dugg om, innehållet är de sanna och det är respektfullt av sladdepressen ;)
En rubrik under gårdagen handlade om min dejt om att det blev pinsamt tyst och ja så var det nog men det fanns en plan i det.
Jag kände att jag skulle ta ett steg tillbaka och inte vara den drivande. Jag hade under inspelningsveckan varit den drivande i väldigt många samtal med min dejt och nä det ligger absolut inte bara på en part att få fart på samtalen.
Så jag tog för dagen av mej målvaktshandskarna och kände bara att nej jag ska inte rädda situationen, det är inte min boll. Sen vet jag ju att jag har svårt för att låta bli att prata men jag försökte verkligen ;)
Det sorgliga i mötet var att min dejt inte kunde känna sej avslappnad och trygg i min närhet och det är något som är väldigt viktigt för mej. Det är nog det starkaste jag tar med mej från kvällen och något som jag funderade på ett tag på min kammare.
Men hur som helst så har jag mer möte med damerna så mycket kan fortfarande hända ;)

Jockarp.

Från silver till guld....

Jag har haft några dagars avhållsamhet från att skriva och det beror inte på att det inte hänt något i mitt liv utan helt tvärtom.

Det började med att jag jobbade många timmar på dygnet och när jag inte gjort det har vi haft besök i palatset, vilket gjort att en omprioritering varit nödvändig.

Ja det började med arbetet i vedsvängen, två tuffa tolvtimmaspass med att köra ved. När jag pysslade med det så fick jag besök av Mollie. Det är verkligen sånt som gör att agnarna skiljs från vetet och att rutinarbeten förändras från silver till guld.

Finbesök <3

I slutet av helgen fick vi besök vilket gjorde att fokus las på träning, kost och att umgås.

Vi körde gemensamt iväg till affären och gjorde en storinvestering, vi köpte ingredienser till att kunna styra upp det årliga lussebullsbaket.

Vi hann knappt innanför dörren förrän myset drog igång och smula jästen.

Samtidigt som detta gjordes så vändes det pannkakor för framtida frukostar och utfärder. Vi började laga kött från oxen, koka potatis och göra iordning för middagen. Samtidigt som det skedde så kom hovslagaren som skulle göra hästanas hova vinterfina. Så från spisen ut i stallet. Det var ett högt tempo vilket gjorde det var än mer trevligt att landa i soffans hörn med en koppkaffe och ett par lussebullar.

Vi har  tränat och jag hjälpte mitt sällskap till att springa världsrekord. På ett frostigt, kyligt men soligt och sagolikt vackert berg drog vi till med 17 km löpning. Livskvalité. 

Ja det har varit sköna, fartfullda, chilliga dagar med människor jag tycker om.

Tycker om ja, idag är det dejtdags på webben och kanal 7. Och tanken med det är ju just det, att jag ska träffa någon jag tycker om ;)

Jockarp.

Att känna....

En löptur som inte var som dom vanliga turerna. Min dotter fyllde år och jag lämnade henne i skolan, sen gav jag mej upp på berget. Jag var nog inte riktigt beredd på vad som skulle hända men jag vet att det var bra.

Jag trummade på och jag började fundera över hur min dag såg ut för exakt åtta år sedan.
När jag avmagrad med min gravida magen befann mej på Kristianstad lasarett.
Jag började tänka på när jag låg i sängen och Tant N la sej bakom mej som den stora skeden, när hon la sin hand på min mage. När jag behövde närheten och invaggas i tryggheten om att hon inte skulle lämna mej. Då när jag kände inget, då när jag kände allt.

Jag sprang på och kände hur ångesten bet sej fast i mej, den rev och slet i mitt inre. Jag lät den göra det, jag kände att jag var stark ,att jag skulle kunna hantera det, jag lät det komma. All smärta.

Jag tänkte på när jag skrev dom sista raderna till min fru. Raderna: Jag är på BB nu och du är saknad. Att jag levde på ett hopp som jag visste inte fanns, men jag vill inte släppa det. Jag saknade henne och jag ville ha henne hos mej när jag skulle föda vårt barn.

Jag sprang och bilder for förbi mej när personalen berättade för mej att mitt barn inte mådde bra och att dom var tvungna att sätta igång förlossningen, när jag spydde rakt ut i korridoren. När jag svettades och baddades med kalla handdukar av tant N och min mamma.
När jag kämpade mot smärtan och utmattningen i timmar.
Jag var helt orädd samtidigt som jag var livrädd, jag balanserades på den tunnaste tråden någonsin.
Då när jag inte brydde mej om mitt eget liv samtidigt som det var det viktigaste av allt för att det skulle ge ett nytt liv. Likgiltigheten och betydelsefullheten två motsatser som slet och drog i mej.

Jag upplevde åter den söndertrasade känslan av mitt inre, när jag var som allra svagast i mitt liv och samtidig behövde jag vara som starkast.
Jag mådde illa av känslan men jag lät den komma. Jag fortsatte att släppa på tankarna från den 22/11-10 jag lät det komma.
Tårarna kom av den inre smärtan. Det gjorde inget. Jag fick svårt att andas men det gjorde inget, jag ökade på farten. Jag snorgrät och sprang som en idiot uppe på berget. Jag var glad över att kunna känna den vidriga känslan, att jag kunde komma tillbaka, jag har inte gjort det på så länge och jag tror att jag behövde det. Rensa ut smärtan.
Jag sprang, jag var svag och jag var starkare än nånsin, urkraften från Jockarp dundrade på i rörelse framåt och jag kände.
Jag lät hela bilden komma, ensamheten, sårbarheten och övergivenheten. Allt det sköra fick utrymme under ett par timmars löpning.

När jag passerade bilderna av när min mamma kom in i rummet på BB och såg sitt lilla barnbarn liggande på sin dotters mage, när hon klippte navelsträngen så log jag.
Jag log även åt tanken att Tant N hade varit ock köpt lussebullar som vi firade mysets födelse med. Det var skönt att kunna blanda ett leende ihop med snoret och tårarna.

När jag var hemma efter rundan, så kände jag mej lätt. Det var som om jag stod och väntade på ett fluffigt moln som skulle passera och jag skulle hoppa på och guppa vidare mot ljuset. Jag var så lätt, och så ren i hjärtat.
Det var som att se mörkret, känna av det, men ändå ha styrkan att välja ljuset.

Jag gillade min känslomässiga återblick och jag tror att det med denna upplevelse nu är historia. Jag vet att jag bestigit det högsta berget och just nu står jag där uppe och njuter av utsikten. Jag vet att det kommet rulla nerför. Jag vet att det värsta är över. Jag vet det, för det har en klok kvinna berättat för mej.
Det värsta är över......

Jockarp.