Nummer 17......

Så sjukt trött.......

Marathon medalj nummer 17 skulle springas in till palatset i Jockarp. Det var planen men jag fattade ju att det inte gör sej själv. Och det blev jag varse bums efter start. Det saftades till med en uppförsbacke. Jag hade missat att kolla på banprofilen och fattade nog inte riktigt vad som väntade mej.
Solen sken, höstluften var hög, men det var branta lut både upp och nerför. Jag förstod att matchen skulle bli hård. Men jag älskar att slå i underläge, jag tuffade på och jag log.

Ett väldigt vackert lopp i en vacker stad. Vackra byggnader byttes ut mot småbåtshamnar med vackra segelbåtar. Jag passerade hamnen där den stora kryssaren Color Line låg och vilade inför nästa tur på öppet hav.
Jag tänkte på Tv-serien Rederiet och flinade rakt ut.

Vid 41 km stod Mollie och vinkade på mej. Hon skrek att jag skulle köra hårt. Jag log igen och jag korsade mållinjen med håret på armarna i givakt. Det är en fantastisk känsla.
Obeskrivbart, det måste upplevas. Kroppen totalt slutkörd, huvudet rensat och tomt och alla vackra människor.
Medaljen om min nacke och jag gick för att möta upp mitt mys.

Jag mådde bra, en lite stund i alla fall sen kom illamåendet och det slog till brutalt.
Siktet på ett stort träd, där lutade jag mej med ena armen och tömde magen. Svetten öste av mej och ögonen tårades. När innehållet var tömt lyfte jag blicken och jag möttes av ett busslast av japaner med sina kameror. Men va fan, kan man inte få spy i fred tänkte jag.
Jag kunde inte låta bli att börja flina åt hela situationen.

Hem till hotellet och Mollie ville bada i poolen, jag var måttligt sugen men jag är faktiskt mamma också och hon har sina behov. Vi busade i plurret en stund sen värmde jag min trötta kropp i bastun innan det blev en dunderskön dusch.

Jag välte i mej ett par resorb sen väntade en stor och svindyr pizza på en trivsam uteservering på Karl Johan.
Jag tittade på människorna som passerade och jag kände en enorm lycka.

Jockarp.

Tokig typ....

Vi lämnade byn tidigt och hade siktet inställt på staden Karlstad. Fem timmars körning på dryga sega vägar.
Mollie satt och spelade spel och jag spelade musik.
Vi kom fram lagom till lunch och jag välte i mej en mycket god pasta Carbonara sen drog vi oss vidare mot Sandgrund och Lars Lerins vackra konst.
vi strosade runt en timme på museet.

Vi gick ut och Mollie lekte lite på en närliggande lekplats sen var det in i bilen igen och vi rullade vidare mot Norge och Oslo som var dagens mål.

Vi checkade in på hotellet, slängde av väskorna och snabbt var vi ute igen. Jag var tvungen att hämta nummerlappen till maratonet. Givetvis fick jag fel adress så vi irrade runt med bilen på helt fel ställen. Att staden var enkelriktade eller totalt avstäning gjorde det hela ännu mer besvärligt.
När jag kom på misstaget försökte jag ta oss till rätt ställe men det var helt omöjligt för mej. Jag höll på att bli vansinnig innan jag ännu en gång parkerade kärran i Hotellets P-huset.

In i en taxi och mot Expo-mässan.
Lappen fick jag tag på men jag var tjurig.

Vi strosade vägen hem genom Oslos gator och tog en kaffe på, Karl Johans.
Ett tag under dagen avskydde jag Oslo men efter promenaden på den folktäta gatan blev jag på lite bättre humör och såg fram emot helgen i staden.

Tidigt hem till rummet, uppladdning i form av mängder med vätska och tidig sänggång.

Jockarp.

Dom goda tingen.....

"Good things happen to good people"
Ja men visst är det så....Och sleven av det icke goda har jag ju redan fått.

Saker som sker i vardagslivet reflekterar man sällan över, jag gör det ibland och när det sker träffar det ofta som en bomb i huvudet på mej.

För lite sömn efter nattjänst men vackert väder fick mej att pallra mej upp, kaffe intogs och jag gick ut på berget.
Och där, slog de mej att jag måste varit väldigt god ;) med full kraft träffades jag av vackerheten. Björkarna började skifta färg, gulnade blad framför mej, solen strålar skimrade mellan löven och träffade mina trötta ögon, jag kisade och jag log.
Jag kunde inte sluta le och ja det är en skön känsla.

Jag hade ingen tanke på att plocka svamp men när den ena gyllene godheten efter den andra kom i min väg var jag tvungen. Tröjan åkte av och där spatserade jag halvnaken på berget och plockade svamp. Jag kunde inte sluta le åt hela bilden.

Mollie kom hem från plugget och med sej hade hon en väninna. Jag satte mej på altanen och började rensa svamp, tjejerna studsade studsmatta och ännu en gång den dagen förstod jag det goda som var ämnat för mej. Jag log.

Jag körde hem vännen klockan sju och Mollie packade sin väska med kläder. Kvällsmaten intogs sen var hon redo för att hysas in ännu en natt på undantaget.
Jag gjorde mej redo för en natt i vedsvängen.

Och ja, den natten blev speciell. Ännu mera vackerhet och jag såg det, så tydligt. Jag log.
Ett samtal med en kvinna.
Hon får mej blyg och jag älskar det. Det är starkt.
Jag var brutalt trött men jag kunde inte sluta le och jag ville inte avsluta vårt samtal. Det är något speciellt.
Good things och jag är där, förtjänar det och jag ser en fortsättning på det.

Jockarp.

Plugghäst....

Det var skoldags för mej. En bra grej det där att föräldrarna får vara med en heldag i plugget varje termin.
Det första vi gjorde var att gå och tjena på mat-tanten och kolla upp vad som skulle serveras till lunch. Fisk och det lät perfekt det.
Första lektionen var matte, Mollie är grym på räkning. Vi är olika där, väldigt olika, hon imponerade stort på mej.
Rast och vi spelade King, väldans kul och jag var förvånad över att regler och domsluten följdes. En trevlig aktivitet där alla fick vara med, även jag ;)

Resten av dagen var det syslöjd för min och Mollies del. Det var roligt och för första gången i livet gjorde jag en makrame. Grymt imponerad av mej själv och även att jag kunde visa och hjälpa kidsen.
Innan fisken skulle intas så var de Cellolektion, det gick fin och Mollie var fokuserade och jobbade på.
Middagen intogs sen var det lite rast innan vi fortsatte med slöjdande.

Vi hämtade Cellon och en kompis som skulle följa med sen tackade vi för dagen.
Ner till stan för att gå till bibblan. Vi lärde oss nyheten (som är ett år gammalt) att låna böcker själv genom en station. Mollie fick sitt egna lånekort och hon var mäkta stolt över det.
Vi träffade även en journalist från Svenska dagbladet som skulle skriva om situationen i Sölvesborg angående Regnbågsflaggan.

Hem till byn och jag lagade käk till barnen och förberedde för scouterna. Dom skulle vara vid sina kojor i skogen men när jag körde dit dom så öppnade sej himlen och den höll sej öppen en timme. Vi vände hemåt och jag tog en löptur på berget medans Mollie spelade Skip-bo med mormor.

Nattjänst i vedsvängen väntade så jag kramade om mitt mys, sa god natt och drog vidare i livet.
Sammanfattningen, en bra dag och inte sämre blev den av att Herr Winnerbäck överraskade med att släppa en ny singel.

Jockarp.

Gravvård......

Ledig måndag och jag följde myset till taxin, hon pratade oavbrutet och det var skönt för jag kände mej inte så talförd.
Vi sa hej då sen drog jag iväg på berget i löparskorna. Jag kände mej väldigt stark, vilket var behövligt för vinden var även den enormt stark. Jag angrep mördabacken och jag funderade faktiskt på att ta den en gång till på vägen hem, men jag lät bli. Snart långlopp och krafterna behöv sparas.
Turen slutade på 10 km vilket kändes helt perfekt.

Jag tog en uppfräschning i form av dusch, kaffe och tandborstning. Jag var redo för resten av dagen.
Massage väntade mej och gosse vad skönt det är. Jag fattar inte att det skulle behöva ta mej så många år att inse de.

Hem igen och jag hade fullt upp till Mollie hux flux stod på gårdsplanen igen, dagarna bara rasslar iväg.
En helg utan henne gjorde att tiden prioriterades. Jag ville hitta på något med bara henne. Hon var en aning motsträvig till mina förslag men slutligen enades vi om Boön.
Vi packade fikaväskan och körde iväg. Och vilken eftermiddag vi fick.
Vi satt på klipporna precis intill vattnet och solen sken på oss. Vågorna skvalpade vid våra fötter och vinden ven bakom klipporna. Mollie satte sej tätt intill mej och käkade en sockerbulle. Hon pratade om politik och jag kunde inte låta bli att le.

Fikan var slut och vi gick vidare över klipporna, hon hoppade över vattenpölarna och jag var övertygad om att det skulle bli ett par blöta dojor hem men av nån märklig anledning klarade hon sej utan att trilla i.
Vi passerade den gamla gravplatsen och nyfiket läste hon på skylten, hon frågade mej vilka som var begravda där och om det kostade något att ha gravplatsen där. Hon hade tydligen diskuterar gravvård med någon från den äldre generationen. Jag svarade henne på frågorna, oklart om det var korrekta svar, men jag svarade efter bästa förmåga.

Vi parkerade oss ännu en gång på några klippor och det blev en vacker kväll, solen var låg och vi låg där på stenhällen och småpratade till det kluckande ljudet av vatten mot land.
Det var en sån där magisk måndag.
Världsklass.

Jockarp.

Chaffis.....

Tadaaaa...

Tycker mej klä i en lastbil...

Sena kvällar med trevliga samtal gör att mornarna inte är så särskilt behagliga.
Jag krigade mej upp ännu en morgon innan klockan parkerat sej på siffran fem. Mörkt och murrigt men fortfarande lite ljummet i luften.
Jag gick ut på trappan, sträckte på mej och vände blicken mot himlen. Det var stjärnklart. Jag kom på att jag saknat stjärnhimlen denna sommaren, vi har inte sovit ute under bar himmel alls lika mycket som vi brukar.
Det får bli ändring på det tänker jag.

Något jag gillar med mej själv är min nyfikenhet, att prova nya saker. Jag fick möjlighet till det under söndagsmorgonen. Under mitt 42-åriga liv har jag aldrig haft möjligheten att ratta en 24 meters långtradare. Den möjligheten såg jag och jag tog vara på den :) Jag tror att det skulle kunna bli min grej i mitt nästa liv.

Mollie var med mormor och dom hade åkt till stranden med hundarna. Mollie uppdaterade mej på att det saknades vatten och det var väldigt många döda maneter. Det blåste friskt på dom men hon gillade det starkt.

Under lunchen tändes grillen och vi hade en behaglig rast i arbetet. Trots blåsten så var det helt fantastiskt att sitta i vindskyddet, äta korv, samtala och blicka ut mot havet. 18:00 var jag åter hemma efter ännu ett långt pass med att förtjäna det dagliga brödet.

Mollie badade och efter det satte hon sej i soffan i sin lilla morgonrock och läste läxan. Vi satt väldigt nära varandra och det märktes tydligt att saknaden varit stor.
En fin avslutning på en lång arbetshelg.

Jag kunde köra kran med ;)

Jockarp.

Bokfest.....

Fredagskväll och Mollie skulle på tjejfest med övernattning. Jag lämnade henne och drog i väg till min vän andra sidan berget. Vi tog en skön promenad och landade på hennes trappa. Där satt vi och tittade på stormånen och åt smågodis och samtalade om livet. En helt fantastisk kväll.

Vi sa hej då och jag drog hem över berget. Gris, hjort, rådjur och räv var några varelser jag mötte på min färd.
Hem i bingen och jag funderade över om Mollie skulle ringa under natten och vilja hem. Det gjorde hon inte.
Jag hoppade upp innan klockan slog fem och lämnade byn för ett tolvtimmars arbetspass i vedsvängen.
Mycket strul medförde en väldigt sen frukost, men det gick desto snabbare till lunchen ;)

Jag fick rapport från mormor om att myset haft en härlig fest och övernattningen hade gått fint. Hon hade sovit mellan 02:00-08:00 lite snålt men är det fest så är det.
På bibblan var det bokfest och Mollie skulle självklart dit. Hon hade skött uppdraget med att läsa och skriva om böckerna och för det blev det snittar och champagne ;) Hon fick även med sej en bok hem som handlade om matlagning. Bra val tycker jag.

Jag fick ett samtal från tidningen QX gällande regnbågsflaggningen i min hemkommun. Självklart gav jag dom min syn på det hela. Viktig fråga för många.

När jag kom hem på kvällen spelade vi lite skip-bo, vi tog tag i läxan och även cellon fick sej en liten luftning.
Vi avnjöt en ostbricka sådär lite spontant. Jag känner att det är något jag måste prioritera. Det är supermysigt och Mollie provade faktiskt fler ostar än jag trodde och vissa gillade hon skarpt. En mysig och viktig kväll för oss båda.

Jockarp.

Det handlar om kärlek....

Det är inget ekonomist, inget politiskt, inget religiöst.
Det är sex färger och en flagga för fred och kärlek.
Hur kan någon vilja stoppa det?

Det var en regnig och gråmulen morgon, sådär dystert som höstmornar kan vara.
Men det var egentligen ingenting mot det mörker som mötte mej när jag läste tidningen. Samstyret i Sölvesborg hade beslutat om att inte längre hissa regnbågsflaggan på kommunhuset under pridefestivalen.

Det är sex färger och en flagga för fred och kärlek.
Hur kan någon vilja stoppa det?

Samstyret hade tagit beslut i frågan.
Att SD och KD har en filosofi att det endast är kärnfamiljer som räknas är en sak, men i samstyret finns två partier till var av ett är Moderaterna, som historiskt sett verkat för mångfalden. Jag undrar vad alla öppna moderater tänker just nu?
Jag är moderat och fredagen den 13:e september skämdes jag över att vara det. Varför hade ingen satt ner foten, förstod dom inte vikten av detta?

Det är sex färger en flagga för fred och kärlek.
Hur kan någon vilja stopp det?

Louise Erixon anser att det bara ska flaggas traditionsenligt i Sölvesborg. Flaggan med dom sex färgerna har prytt Sölvesborg stadshus sen år 2013 och för mej har det blivit en tradition. Men vi har inte samsyn där.

Det är sex färger en flagga för fred och kärlek.
Hur kan någon vilja stopp det?

Jag minns första gången jag såg flaggan vaja i vinden i min hemstad. Jag kände en enorm stolthet över att få vara en del av Sölvesborg.
Att lilla Sölvesborg hade modet att hissa flagga, jag var förvånad.
Det var stolthet, mod och kärlek.

För mej var det så mycket mer än bara en flagga på sin stång. Det var ett bevis på att jag bodde i en kommun som välkomnade alla, att man ansåg att mångfalden berikade vår kommun. Att man kunde älska vem man ville och alla var välkommen i vår stad. Och precis så har jag känt mej.
Nu vet jag inte.

Nils Åkesson. Det är killen som kan förändra Sverige. Tänk att han en dag kommer hem till sina föräldrar (Louise Erixon och Jimmie Åkesson) med en man och säger sej blivit blixtförälskad. Om det är så hoppas jag att han har modet och styrka att stolt våga stå upp för sin kärlek. Alla vågar inte det och samstyret i Sölvesborg gör minsann inte saken lättare precis.
Ibland får man tänka om och detta är ett bra läge att göra det. För det handlar om:

Sex färger en flagga för fred och kärlek.
Hur kan någon vilja stopp det?

Jockarp.

Jonglera....

Jag kände mej piggare och starkare och med det var jag redo för en testtur i löparskorna. Den första milen på 6 dagar.
Jag ska springa ett maraton nästa helg och hade det varit ett av mina första lopp så tror jag att paniken skulle knackat ganska hårt på dörren nu. Men nu är det mitt 17:e i ordningen och jag vet att jag klarar det om jag är frisk, även om jag inte legat i hårdträning sen ultra precis. Men nä jag är ganska lugn inför loppet.
Att träningspasset var lyckat och jag kände mej okej stärkte klart även det min tro på mej själv.

Veckan för övrig har innehållit ett utvecklingssamtal för Mollie i skolan.
Varje år har hon blivit ledsen på samtalen och i år ville hon inte ens gå. Hon blev ledsen innan vi ens var i närheten av det. Jag tror att det är en form av prestationsångest men jag vet inte vad jag ska göra åt det. Eller om jag behöver göra något åt det. Det kanske växer bort. Hur som helst har hon i alla fall världens bästa och förstående fröknar, hon tvingades inte till det och vi vände hemåt mot byn igen.

Jag har hunnit med ett möte gällande logistik, mycket intressant, givande och även roligt. Annars har jag inte gjort många knop gällande arbete de senaste veckorna. Men nu väntar jobb hela helgen och även ett par dagar nästa vecka innan jag åter är ledig ;)

Vi skulle hämta mina föräldrar vid stationen efter en resa dom gjort och innan dess tog vi en promenad i stan, det var mörkt, regnigt och blåsigt. Mollie stod för samtalen och jag höll ordning på hundarna. Det var en mysig stund vi hade tillsammans.

Mollie och jag har blivit ovänner, vi har blivit sams. Vi har skrattat, kramats och jag har även gråtit en skvätt. En massa vackra saker har ramlat framför mej och jag har sett dom. Allt från blommor till mognade nypon, jag har tittat på molnen, havet, vågorna och jag har suttit på en stubbe och filosoferat. Det händer mycket på några dagar i det som kallas livet.

Men det mest sensationella är nog ändå att jag lärt mej att jonglera med tre bollar. Jag hade en mycket bra lärare inget snack om den saken, men jobbet har jag gjort själv. Jag har tränat och tränat. Och ja, det ger resultat. Nu kan jag, även om jag inte är proffs på det (än)
Det var en bra utmaning och mycket lärande om mej själv. Läran om att om jag tränar på en sak så blir jag bättre och tillslut bra.
Nu funderar jag på rubiks kub, gitarr spel eller dreja. Oklart vilket som kommer prioriteras först ;)

Jockarp.

Tomhetens tårar....

Jag är frisk men inte tillräckligt frisk för löpning så när jag lämnat myset i skolan tog jag kamphundarna med mej till havet.

Det var tomt på folk vilket gladde mej, jag orkade inte med människor, jag orkade knappt med mej själv. Jag var ensam och ensamt var bra. Just då.

Det var knappt så solen orkade genom molnen och det blåste friskt. Sommaren är historia och vi är inne i hösten, det märktes tydligt.
Jag kände en tomhet och en sorg när jag gick på stranden, över vad vet jag inte. Men jag förstod ju att jag behövde renas. Jag var gråtfärdig men jag kunde inte gråta, allt var i ett låst läge.

Jag satte mej på bryggan och lät stänket från vågorna träffa mina gympaskor. Havet var vilt och kallt, jag behövde det vilda, där utanpå, inuti behövde jag lugnet och jag sökte det.
Stilla satt jag och såg vågorna möta land, vinden busade med mitt hår, jag drog bort ett par strån som retade mitt öga.
Jag tog upp mina dinglande fötter och lät dom genom bryggan ta fast mark igen.
Jag var åter i rörelse, motvinden var kraftfull och den rev i min jacka, solens strålar mötte min kind för ett ögonblick och dom värmde. Jag såg ut mot havet och så äntligen kom dom, där i den kraftiga motiga blåsten men solens värmande strålar så kom dom äntligen, tårarna.
Jag välkommande dom, en tanke for förbi, varför gråter jag? jag fångade tanke och jag släppte den lika snabbt.
Jag behövd inget svar.

Jockarp.

Känna utan att känna......

Det är väldigt sällan jag träffar människor som får mej att känna väldigt mycket utan att egentligen känna personen. När det inträffar blir det extremt och det finns något bortom, stängda dörrar öppnas upp och tron på det vackra väcks.

Måndag och för mej betydde det dejt men en kvinna som genom samtal, text och även ett fysiskt möte fått mej nyfiken. Visst att jag är nyfiken på det mesta men när det gäller dejter så är jag väldigt svårflörtad, jag skulle idag aldrig gå på en dejt som jag inte tro skulle kunna leda till något mer. Jag gillar möten med nya människor men när det gäller att träffa min livskärlek så vill jag liksom ha mer kött på benen innan jag hoppar upp i sadeln.

Hon kom till palatset och middagen stod i princip på bordet, Mollie styrde upp med husesyn medan jag la den sista handen på såsen. Vi satte oss till bord och som den utomordentligt grymma värdinna jag är så skålade vi i vatten och rött vin och jag hälsade dejten välkommen till vår boning.

Lite kortspel och studsande på studsmattan innan efterrätten. Efter det tackade Mollie för sej och kröp till kojs.

Vi parkerade oss i soffan och halvliggandes samtalades det i timmar, en fantastiskt vacker kväll. Det var så enkelt, varmt och glädjefullt.

Vår natt varade fram till halv sex på morgonen och Mollie skulle upp sju. Jag var inte helt pigg just då ;)

Jag la mej igen, hennes kropp var bar. Naken hud under mina målande fingrar. Bland det vackraste jag vet är att måla bilder över naken hud. Ingen kan se vad jag målar men för mej är bilden glasklar. Jag målade och målade där i morgonljuset, bild efter bild. Jag log när jag insåg hur lyckligt lottade jag var.

Vi masade oss upp och kaffet intogs på palatsets trappa. Solen sken och höstluften var hög. Fåglarna kvittrade, en häst gnäggade. I allt det vackra satt jag bredvid en kvinna i en vit skjorta med hennes huvud lutad mot min axel. 

Det var så vackert så om någon skulle sett oss ovanifrån så skulle dom blivit väldigt avundsjuka, det var en vacker bild som talade trygghet, närhet och glädje.

Under eftermiddagen var det dags för hej då och jag blev väldigt sorgsen över att vi inte kan få en framtid ihop, men ibland käppar omständigheterna hjulen för mej.
Ja jag var faktiskt ledsen när hon körde genom allén och försvann i från mej.

Jag tillät mej vara frustrerar och ledsen en stund. Men efter en kvällspromenad med hundarna och samtal med en vän så kände jag att jag måste förändra bilden.

Att se på vårt möte som något fint och vackert. För det var precis de det var.
Så när jag gick till sängs ensam på kvällen log jag tacksamt över att jag får möjligheten att träffa vackra människor, människor som får mej att känna trots att jag inte känner dom.

Jockarp.

Förkylt.....

Det var allt annat än kanonform jag vaknade upp till. Halsen smärtade, snoret rann och huvudet kändes som det skulle flyga i luften.
Men det var bara att hasa sej upp, byrackaren skulle ut. Jag la mej på soffan och funderade över vad som hänt.
Jag minns inte sist jag var sjuk, jag har varit förskonad, senast jag inte var i högform var när jag gick med en mitella runt min brutna arm, men detta var något annat.

Jag gjorde inte många knop utan låg still tills Mollie bad om frukost. Jag gjorde frukost till henne och hinkade i mej ett par koppar svart, det vände en aning och jag tog tag i städning av palats. Hela nedervåningen dammsugandes, jag var nöjd över min bedrift.
Jag såg till att Mollie fick ett bad och håret tvättades. Tvätten viktes.

Våra vänner kom och med sej hade dom en delikat kaka, den satte vi tänderna i på altanen. Där satt jag och jämrade mej över att jag var förkyld och att jag har en stundande dejt, dålig kombo alltså.
Sjuksköterskevännen tipsade om att jag kanske skulle ta tempen och temp hade jag, lite för hög. Ovanligt men tydligen effektivt tryckte jag i mej ett par Alvedon på hennes ordination. Jag blev piggare.

Myset och jag behövde komma ut så vi tog kamphundarna till stranden för en promenad. Det var en perfekt kväll inte en människa som störde oss när vi sakta strosade fram i sanden.
Mollie ville leka lite på lekplatsen så det gjorde vi innan vi körde hem för att laga middag.
En bra dag trots förkylning.

Idag väntar dejt, (om hon nu lyckas ta sej till Jockarp vill säga.....:)

Jockarp.

Operfekt perfekt....

När jag sammanfattade gårdagen är jag väldigt glad över att det inte fanns en diagnossättare i min närhet. Jag var som en duracellkanin när jag runt åtta snåret satte fart.
Jag började att laga frukost till Mollie i form av lövbiff och potatis. Efter intaget och tandborstning var det time att ge sej ut i svampskogen. Det gick fint och vi fick lite svamp med oss hem.

Jag fortsatte med att köra ved och det höll jag på med till högen var borta, efter det skulle det röjas upp av resterna av bark och grus. Mollie hade lyst med sin frånvaro men när jag kom med traktorn fick hon fart.
Hon sällskapade mej när jag skyfflade.

Vi pausade och jag fick i mej en kopp kaffe och skitgubbekampen avgjordes utomhus till gassande sol på altanen.

Tvätten hängdes även den utomhus, diskmaskinen tömdes och ett choklad slank ner i all hast.
Det eldades för varmtvatten i vedpannan och det doftade grill.

Grilldoften fick mej att föreslå grillning till kvällsmat, Mollie nappade. Vi packade väskan och körde upp till sjön mitt på berget. Vi gick en runda runt sjön med hundarna sen grillade vi till ljudet av slående fiskar. Vi satt på bryggan med kamphundarna och filosoferade. Jag var trött och skitig efter en aktiv dag. Så att bara sitta mätt vid vattenkanten och lyssna på min dotters prat om skolan fick mej att bli totalt avslappnad och jag var enormt tacksam. Det var en sån där perfekt kväll, en sån kväll som blir perfekt av att inget är perfekt. Allt i sin enkelthet och Jag älskar det.

Jockarp.

Definition ledighet....

Nöjd med rörelse....

Det där med ledighet kan ibland låta lugnare än vad det egentligen är.
Ännu en tidig morgon på grund av hundarna. Men jag lät bli att låta dom förstöra mitt fantastiska morgonhumör. Min nattsömn hade redan fått några törnar då Mollie vaknade och var rädd, Hon och kamphundarna flyttades in i mitt sovrum. Lampan skulle vara tänd. Inte helt optimalt för att sova alltså.

Ännu en dag skjutsade jag min dotter till skolan för att få lite mer tid med henne. När jag lämnat henne körde jag bums till bilverkstan och lämnade kärran för broms och oljebyte Sen sprang jag hem.
Byte av kläder sen väntade hundpromenad. När jag var hemma från den välte jag i mej några pannkakor sen började jag producera i vedhögen. Det pysslade jag med till bilverkstan hörde av sej om att bilen var klar. Jag valde mellan löparskorna ännu en gång eller cykel, jag valde det sistnämnda.

När jag kom hem igen kände jag mej trött, kaffedags helt enkelt, det njöt jag av till min dotter kom hem på gårdsplanen i taxin.
Hon var lite röd på näsa, men hon var pigg, det verkar som hennes förkylning var kortvarig och tack för det.

Middag lagades, kött från oxen och potatis och sås. Mollie gav det full pott, jo jag tackar jag.
Efterrätten stod hon för, den var intressant. Marshmallows och choklad sen in i ugnen, Marshmallowsen svällde upp och chokladen smälte, det blev en god men kanske något för söt efterträtt. Problemet var att få bort resterna från den ugnssäkra formen, allt var inkletat hårt. Högtryckstvätt fick användas ;)

Jockarp

Ilsk....

Jag var inte arg hela dagen (bara nästan)

Morr. Jag konstaterad klockan fem på morgonen anledningen till att jag inte har hund. Byrackaren skulle upp och ha mat då. (Trodde han) Jag slängde ut honom en vända sen var han välkommen in igen när han kommit på andra tankar ;)

Mollie vaknade dock när han kom in igen och hon hostade, hon ogillar det och hon blir rädd. Jag tog med henne ut i soffan och där buffade jag upp henne bland kuddarna. Jag var helt fördärvad, kunde knappt hålla ögonen öppna men jag var tvungen.
Jag försökte få i henne lite hostmedicin men som vanligt vägrade hon denna genväg till snabbare återhämtning.
En pannkaka och lite dricka slank ner, det är bra för då vet jag att hon är i bra form, så länge hon äter brukar det var ok.

Själv hinkade jag i mej ett par koppar kaffe för att komma på banan. Mollie piggnade på sej och hon ville gärna till skolan, det väntade utfärd till poolområdet och det ville hon gärna inte missa.
Jag skrev en lapp till fröknarna för att försäkra mej om att dom skulle ringa mej om hon inte orkar vara med, men ingen ringde.

Jag körde henne till skolan och vidare ner till bilverkstan, jag behövde nya bromsar och ny olja i skeppet. Kostnaden på det kalaset skulle sluta på 5200, jippi.
Hem och en hundpromenad. Efter det en mil i löparskorna, det var behövligt, morgonen hade inte precis varit toppen.

Tanken var att jag skulle slå gräs men när jag kom ut till röjsågen så hade den förra personalen inte informerat om att det saknades viktiga delar. Tokförbannad körde jag över berget till verkstan och investerade prylarna, hem ännu ilsknare eftersom det ösregnade.
Jobbet utfördes i alla fall och bra blev det med.

Mollie och en kompis kom hem och jag levererade varma mackor till tjejerna. Dom käkade sen spelades det spel.
När kompisen skulle skjutsas hem så passade vi på att veckohandla, vi smugglade klart ner lite godsaker inför den stundande fredagen ;)

Det tog lite tid men jag fick fart på den ;)

Jockarp.

Hundvaktaren....

Mycket hund nu...

Myset lämnades vi taxin för färd till plugget.
Bilen tankades och jag fick agera taxi till mina päron till tågstationen, resdags.
Hem igen och upphämtning av kamphundarna, dom ska husas in i palatset under en veckas tid.

Lite kvalitetstid i form av löpning och innan jag skulle vidare i livet hann jag med en behövlig dusch.
Ett tre-timmarsmöte angående skydd och arbetsmiljö bestod min eftermiddag av.
Mollie hörde av sej efter att hon kommit hem till palatset, hon var hemma själv och vi är väldigt nog med att ha kontakt med varandra, det för bådas trygghet.

När mötet var klart ringde jag upp henne och frågade hur det gick, inga problem blev svaret.
När jag kom hem stod huset kvar och både hon och hundarna var i god form.
Hon spelade lite på sin cello för mej och jag kunde inte låta bli att le.
Det kändes så overkligt. Att där satt den lilla tjejen och spelade cello, hon som jag inte för så längesen ammande och bytte blöjor på. Det har gått bra för oss var den tacksamma tanken som slog mej.

Det väntade utfärd med skolan och en liten matsäck skulle med, hon ville ha pannkakor med sej och som den följsamma mamma jag är så gjorde jag självklart pannkakor till min dotter.
Jag jobbade vidare i köket och levererade middagen som vi välte i oss till samtal om skolan. En fin stund runt bordet.

Läxan lästes och en hundpromenad var tvunget vid kvällningen. Sen myste vi ner oss under täcket i soffan med en skål popcorn och tittade på den nya filmen om Nalle puh. Och som vanligt när det gäller barnfilmer så kunde jag inte hålla lipen borta. Jag är bedrövlig.

Vid nattningen blev Mollie ur form och började hosta. Jag hörde henne hosta några gånger under natten men hon vaknade inte.

Jockarp.

Cello....

Viktigt innehåll i den....

Trött som en gnu vaknade jag halv sju. Jag skulle gärna legat kvar i bingen en stund till men livet väntade mej.
Upp och frukost skulle serveras. När det stod framdukat på bordet väckte jag myset.
Halv åtta vinkade jag av henne vid taxin sen for vi på ett varsitt håll. Jag hade dagen inplanerad med möten. Dagen gick fort och vips var hon halv fyra. Jag kände att jag behövde öka tempot, inom affären och investerade i lite grill till Mollie. Det väntade grillkväll med scouterna.

Hem och jag mötte min dotter, hon packade sina grejer och scoutskjortan tog hon över axeln. Hon var redo.
Innan knopgänget skulle träffas så var det dags för Mollies första Cello lektion. Hon var förväntansfull och pirrig.
Vi hälsade på fröken och hon visade instrumentet. Jag blev smått förälskad, vilket otroligt vackert instrument. Och som det lät. Hon spelade ett par stycken för oss och det var magiskt. Tänk vilken rikedom att kunna spela. Jag satt helt hänförd på min stol.

Mollie fick sin Cello i famnen och hon började spela, hon fick lära sej strängarna och självklart lyssnade även jag observant på fröken när hon berättade. Det var spännande.

Cellon i sitt fina fodral och in i bagaget i bilen sen bytte hon likt stålmannen om, ingen cape men scoutskjortan åkte på i full fart. Vi hämtade upp en kompis och sen bar det iväg.
Jag lämnade tjejerna och gav mej ut på en milsrunda i löparskorna. Det var en skön tur, ingen stress ingen press. Jag lullade mest runt med ett leende på läpparna och benen trumma på.

Tjejerna hämtades upp igen och vi tog pizza med oss hem för att äta på undantaget. Mollie skulle givetvis provspela på cellon för mormor och morfar, hon var så stolt.

Jockarp.

Bra leverans....

Favorit sysslan...

Måndag morgon och beslut hade fattats om att jag skulle köra Mollie till skolan. 45 minuter längre tid har vi på oss och den tiden utnyttjade vi väl. Frukost och överiga morgonbestyr sen landade vi i soffan för att lira några matcher skitgubbe. Vi flinade åt vilka dåliga kort vi hade, det skyldes på dålig blandare.

Hon lämnades i plugget och jag drog på mej löparskorna och tog en vända på berget. 15 km senare stod jag likt en saltsten i huvudet av den torkade svetten och log hemma på trappan. Hösten är på intågande och jag andades frihet. Det var lätt liksom.

En kaffe på altanen rustade mej för att ta ett rejält tag i palatsets källarvåning. Det har varit eftersatt och det var en hel del pinaler som jag trott varit "bra att ha" viket då tiden har visat att så inte var fallet.

En sopsäck senare var jag nöjd.

Jag började köra in ved, en syssla som har funnits med mej genom hela livet och ja, jag älskar det. Att vara i rörelse, göra något nyttigt samtidigt som man kan fokuserar fullt på tankar och känslor. Jag snackar terapi här ;)

Mollie kom hem med taxin och med det avbröts arbetet, vi hade bättre saker för oss. Svampplockning. Hon gillar det mer och mer vilket gläder mej. Hon hittade en del ätbara och även några icke ätbara. Lite röksvampar trampade vi på vilket jag tycker är intressant, att det kan bli så.

Vi gick hem och stekte svampen den serverades med allt annat gott som vi redan planerat till middag. 

Vi hjälptes åt med disken sen väntade ett bad för unga fröken. Efter badet lästes läxan uppmyst i soffan iklädd morgonrock. Myset har känsla för vardagslyx.

Måndagen levererade bra.

Jockarp.

Tillsammans men inte nära...

Ovanlig morgon....

Vi vaknade av att Mollies telefon ringde. Jag sa till henne att inte skynda sej med att svara, vi myser lite först. Att vakna upp en söndagsmorgon och ha hela dagen oplanerad är lyxigt. Vi låg kvar en stund innan vi gick upp.

En träff med ett par vänner vid en sjö, Mollie och en av hennes vänner tog ett dopp, vi lät bli. Istället fikade vi och samtalade.
En åskskur fick oss dock på andra tankar och Mollie blev rädd så in i bilen och alla körde mot Jockarp. Där fortsatte vi samtalen till mer fika.

Det blev eftermiddag innan vännerna kramades hejdå. Då var det dags att skjutsa hem Mollies kompis.
Det muttrades lite om det men jag behövde ha min dotter för mej själv ett par timmar innan det var dags för nattning.

Middag lagades, en utsökt kycklinggryta, grytan blev stor så vi bjöd ner morfar på middag. Innan han vände åter mot undantaget diskuterade vi lite gällande min nya altan som är tänkt att byggas. Det finns många idéer och det är klurigt när man gärna vill bevara en stil från 1830-talet. Det är liksom inte allt som harmoniera med det. Men ett bad och en form av pergola, ett staket, lite höjdskillnader och trappor snurrades det om. Jag tror att vi får sova några nätter på saken innan planen är helt klar.

Mollie var trött efter en aktiv och social helg så vi skippade sagostunden, i stället smekte jag hennes ansikte med fingrarna, jag hörde att andningen blev tyngre och tyngre och hon somnade i raketfart.
Jag låg kvar en stund och njöt av hennes närhet. Det slog mej att vi varit tillsammans hela helgen men ändå inte nära varandra. Märklig känsla.

Innan ovädret...

Jockarp.

Nöjestur....

Vi tuffade i från Jockarp runt åtta snåret, upphämtning av kompis till Mollie och sen bar det av mot västkusten.

Vi hade en trivsam åktur och alla var förväntansfulla.

Göteborg nådde vi lagom till Liseberg öppnade, vi var inte ensamma. Det var hysteriskt med folk, det var bara att släppa det bums för det skulle inte förändras på många timmar.

Vi åkte karuseller och skrattade högt när det hoppade av små blötdjur efter vattenattraktionerna. Det var varmt och skönt så lite vatten friskade upp det hela.

För mej väntade det lite mer spänningen än just karusellerna, jag hade en bestämd dejt i parken.

En trevlig böna som jag kände ganska omgående att jag ville ha mer av. Innan vi sa hej då berättade jag mina känslor och nyfikenhet över att vilja ses igen. Det var ömsesidigt vilket var väldigt glädjande, jag hade lyckats charma min dejt och även det var ömsesidigt ;)

Tjejerna och jag fortsatte att åka karuseller, lisebergsbanan var helt klart vår favorit för dagen, med väldigt små köer under kvällen åkte vi varv på varv. Jag konstaterade att banan var lagom lång, lagom brant och lagom snabb. Perfekt således.

Vi lämnade parken lite före stängning och parkeringsplatsen gapade en aning tommare än innan på dagen. Vi tog lite nattamat sen började vi tugga mil hemåt. Tjejerna somnade gott i baksätet och jag körde i det värsta åskvädret detta året. Hela himlen sken upp och blixtarna duggade väldigt tätt. Regnet drog igång innan Halmstad och höll i sej hela vägen till Örkeljunga. Vägen flöt och hastigheten dämpades till 60 knyck.

Vi lämnade av Mollies kompis exakt klockan två på natten och sen brakade vi bums i säng i palatset efter att tänderna fått en uppfriskning.
Efter en härlig och glädjefull dag somnade vi gott när huvudet träffade kudden.

Jockarp.