Bortskämnd....

Dörren till palatset stängdes bakom mej.
Löparskorna på fötterna.
Jag pluggade in musiken i öronen. Valet föll på en pianokonsert. Jag var redo.
En blick upp mot berget och tankar på privilegiet jag har for förbi. Hundra löpsteg från dörren sträcker sej en träningsarena så stor så det inte går att greppa.

Att kunna springa i en skog som är en av Sveriges största sammanhängande bokskogar som på våren är en enda stor massa av färgen ljusgrönt. Det är magiskt i sej. Att sen även vara markägare på detta stället, att ha möjligheten att påverka den framtida generationen skog är än mäktigare. Att bevara detta vackra och förvalta det väl är en självklarhet. Det skogas skogligt.

Jag njöt på min väg av den självföryngrade bokskogen, jag tänkte på allt vad den ger. Kan ge. Allt från värme, kläder, drivmedel, mat till det jag själv använder den mest till. Jag använder den till att röra mej i vilket gör mej harmonisk, positiv och helt klart stressar av hela min kropp.

Jag har ett Marathon som närmar sej så ett långpass behövdes och det var inga problem varken för knopp eller kropp att leverera det. Go känsla.

Starten av veckan har innefattat skola för myset och jobb för mej och det var minsann ett tag sen jag roade mej med det. Men nu blir det ett par stenhårda veckor innan det åter är dags för ledighet.

Jockarp.

Fräsch....

Aktiv ;)

Sovmorgon, Mollie sov efter vandringstrippen och hon sov länge. Själv satte jag mej på palatsets trappa och avnjöt mitt morgonkaffe. Det var full fart på svalorna som var igång med att bygga sina nya bon. Det är en härlig tid och trots att dom skiter ner hela huset för mej så kan jag inget annat än att känna en lycka över dom små fåglarna när dom passera mitt huvud och kämpar för sin familjs överlevnad. Det är vackert.

När Mollie vaknade kom hon insnurrad i sitt täcke, hon öppnade palatsets dörr och jag mötte det vackraste som finns.
God morgon sömntuta sa jag och log mot henne, jag frågade om hon hade träningsvärk från vandringen, det hade hon inte, lite stel i vaderna men annars var hon redo för en ny dag.

Vi tog det lugnt under förmiddagen. Vi bäddade rent, körde ett par maskiner tvätt, hängde ut den på linan, den torkades, veks ihop och las in i skåpen igen. Snabba ryck.
Jag klippte gräset och jag tog även en vända med röjsågen för att bli av med lite mer gräs runt palatsets kanter.
Bilen tvättades men jag såg att det var ogjort. En timme senare var den gråa nyansen på kärran gulprickig av pollen.Tack för det liksom. Morr.
För att få mej på bättre humör lirade vi lite badminton, alltid lika roligt, speciellt när det blåser ;)

Jag vet att kroppen inte läkt efter mitt senaste Marathon, det tar tid, men jag kände ändå att kroppen var fräsch på mitt löppass. Jag dundrade upp för mördabacken, jag tryckte på lite för att höja pulsen och det gick fint. En mils löpning i en underljuvlig natur. Jag var tvungen att stanna och bara se på allt grönt runt om mej. Jag log och tänkte, livet är bra vänligt mot mej just nu.

Middag lagades och myset tog ett bubbelbad. En fin avslutning på en bra dag och helg.

Tid med mej själv....

Jockarp.

Vårt berg....

Balansträning...

Jag har bestigit Kebnekaise, jag har vandrat åtskilliga mil på kalfjället. Men jag har en dröm och det är att få vandra den 40 mil långa sträckan mellan Abisko och Hemavan på Kungsleden. Det ihop med min dotter.
Jag närmar mej målet att i alla fall påbörja vandringen. Tanken är att nästa sommar börja beta av ett par etapper på leden. Mollie är pigg på det mesta och jag är grym på att hålla oss positiva. Men jag vill att hon ska vara förberedd och stark. Så när hon är nio nästan tio år känns det rättvist att börja.
Men redan i sommar har vi en vecka inplanerad i de svenska fjällen och självklart ska vi vara utomhus och förflytta oss gåendes.

Och redan nu testar vi. Gårdagen bestod av mestadels rörelse. Vi stängde dörren bakom oss klockan åtta på morgonen och påbörjade vår vandring. Det var tokkallt vilket jag inte riktigt var beredd på men vi hade bra kläder. Ryggsäckarna var packade med mat till oss och till kamphundarna plus lite extrakläder.
Vi började på stigar som var mjuka som bomull för våra fötter. Vi gick sakta men jag förstod att det var det tempot som måste gälla om Mollie skulle fixa det utan för mycket slit. Vi pausade tidigt och det med frukost. Det var gott att äta dagens första mål utomhus.
Vi gick vidare, hon var seg men jag var äckligt positiv. Någonstans kände jag att ska detta funka och hon ska uppskatta detta så måste jag var drivande och påhittig. Vi började med gåtor, det roade vi oss med ett tag. Efter det började Mollie prata om homonymer och jag var mäkta imponerad, vi försökte hitta så många vi kunde, jag tror vi landade på ca 50 st, efter en snabb googling fick jag reda på att det just nu finns 198 stycken inlagda i ordboken. Spännande.

Vi pausade vid Trollestenen och sist Mollie var där hängde hon på min rygg med en napp i munnen, det var ett tag sen alltså. Hon läste på stenen och vi pratade om den under tiden vi skålade i våra termosmuggar.

Skål då dåååå...

Vackerhet...

Små på gång..

Lunchpaus....

Vidare passerade vi en bäck på vår väg, Mollie ville dricka så drack gjorde hon. Sista biten innan vårt lunchstopp gick väldigt enkelt. Vi nådde Grundsjön halv tolv vilket blev perfekt tidsmässigt för att tända grillen. Jag grillade och Mollie såg till att hundarna fick mat i sej och även en mjuk plats att vila på.
Vi småpratade lite med fiskarna som stod runt sjön på bryggorna, mysiga samtal till intaget av den grillade korven.

Vi vände hemåt, vi hade en bra bit hem men solen mötte våra ansikten och Mollie var på gång. Vi tog inte en enda paus på vägen hem, inte mer än när vi stannade till och pratade med lite människor vi passerade på vår väg.
Vi kom hem till byn sex timmar senare och då hade vi gått 15 km. Det enda lilla fröken Vilhelmsson sa var att hon var lite öm i fötterna. Hon är grym, inget snack om den saken.
Vi brakade ihop på soffan en stund, sen lagades det en utomordentligt god köttfärssås, pasta och vitlöksbröd till det.
Vi åt som små ponnyhästar.

Kvällen hängde vi i soffan och kampen i de fem tärningarnas spel drog igång. Yatzyspelet var ett faktum. Och ja, jag fick däng gång på gång.
Men vad gör väl det efter en sån toppen dag?

Hela gänget.

Jockarp.

Meningsskiljaktigheter....

Ny korretext....

Det är sällsynt men när det sker gör det ont. Fredagsmorgonen började med meningsskiljaktigheter mellan mej och Mollie och ja, jag avskyr det.

Jag lämnade henne vid taxin men det kändes allt annat än bra.

Hon åkte iväg och jag körde efter med bilen in mot stan, en snabb sväng för att kasta in några låneböcker i bibblans postfack sen vände jag kärran och körde upp till Mollies skola. Jag satte mej ner under hennes kappkrok på en bänk och vi började prata, jag kände att jag var tvungen att känna att hon var okej innan jag åkte vidare på mina uppdrag. Efter en stunds prat kramades vi om och skildes som vänner. 

Lättare i sinnet åkte jag till platsen jag skulle spendera dagen.

Jag började med frukost sen väntade aktiviteter och föreläsningar. Ännu en bra dag.

Ett nytt Lokalkorre reportage fanns med i tidningarna vilket var skoj. Jag är stolt över mitt jobb och mina texter, ännu stoltare blir jag när jag får fin feedback på mina texter. Det fick jag i går så tack för det.

Efter avslutad dag hämtade jag upp myset, hon berättade om sin dag som hade innefattat att springa ett lopp för att samla in pengar till cancersjuka barn. Hon pratade mycket om hur många varv hon lyckats få ihop och hon räknade på hur många pengar det genererade. Jag, mormor och morfar fick pynta 315 spänn. Hon hade glädjande nog jobbat på bra.
Hon berättade att hon hade visat bilderna från vår senaste resa men att hon inte berättat så mycket om bilderna som hon gjort när hon tränade hemma med mej. Okej sa jag och frågade henne om det kändes bra och ja det hade det visst gjort.

Det var lite spänt mellan oss och vi fann inte riktigt glädjen i varandra, ansvaret låg på mej och jag kom med ett förslag.
Ett förslag om att vi skulle ge oss ut på en lång vandring, jag tyckte att vi behövde det. Att vara tillsammans i vacker natur, småprata och samtidigt förflytta sej från A-B.
Hon var på bums och vi började genast planera vår tur.
Vi körde till ICA och införskaffade lite mat och annat bra att ha för att klara en långtur på berget.

Vårt humör vände och innan nattningen på kvällen kändes allt lika mjukt, fint och kärleksfullt mellan oss som vanligt. Den känslan är jag väldigt tacksam för.
Och idag bär det av....

<3

Jockarp.

Nya erfarenheter....

Hua.....

Skoldag igen och myset ville ha stekt korv till frukost, stekt korv blev det. Själv skulle jag iväg på uppdrag som innefattade frukost så jag höll henne bara sällskap.
Vi sa hej då och åkte iväg på var sitt håll.

Jag befann mej vid havet hela dagen, förvisso inomhus stora delar men jag såg havet och jag mår bra av det.
Vi hade bra samtal och roliga övningar under hela dagen och maten var supergod, inga klagomål alls.

Eftermiddagens övningar handlade om att teama. Olika övningar för att lösa saker tillsammans vilket triggade till många skratt.
Vi fick även testa Mountainbikes vilket var super kul, nu är jag rädd för att jag ska fastna för den sporten så kul tyckte jag att det var ;)
Något jag absolut inte fastnade för var Segway, det var verkligen inget jag förstod mej på men nu har jag testat även det. Jag älskar när jag får egna erfarenheter.

När jag kom hem satt myset och lyssnade på musik. Jag gillar att hon intresserar sej för musik, det är viktigt.
Efter musik så kollade vi klart på en film vi började titta på dagen innan. Filmen heter Snow dogs och jag klarade inte hålla mej från att börja lipa. Jag är helt hopplös just nu, superkänslig, jag lipar för allt. Det känns så i alla fall.

Mitt cykelgäng...

Jockarp.

Sköna Maj....

Paus på löpningen...

Klockan slog nio och fortfarande hördes inte ett enda litet knyst från min dotters rum. Jag fick helt enkelt gå och väcka henne. Inte skulle väl första majdagen sovas bort.

Vi tog det lugnt och moslade runt i palatset, vi fick ner frukosten efter ett tag och efter det var det dags för läxan.

Det gick fint, mindre fint gick det när jag skulle läsa boken om hunden Laika som sköts upp i rymden i slutet av 50-talet. Jag började lipa över hur hemsk den var och hur hemskt det var att skicka upp den lilla stackars hunden helt ensam i rymden.

Jag hämtade mej något och hjälpte Mollie med att lägga ihop lite bilder från vår resa på ett USB-minne som hon skulle ta med sej till skolan och visa.

Och vips var det middag och jag föreslog en cykeltur, lilla fröken nappade på idén. Vi trampade glatt in till stan och vi gjorde ett stopp vid glassbåten, Mollie tog en liten glass  jag lät bli.

Vi tog en vända inom trädkojan som en kille jag känner byggt, det var några år sen vi var där men den var lika imponerande nu som då. Så bygger vi kojor i Sölvesborg liksom ;)

Slott eller koja?

Vi trampade hem och bytte om till löparkläder, det var kyligt så långbrallorna åkte på. Vad då sköna maj?

Jag sprang tre km med myset på stigarna på berget, det var supermysigt, hon lämnades sen av på undantaget och jag drog vidare. Jag testade mördabacken och där kändes det att jag hade ett Marathon i benen. Agnarna skildes från vetet kan man lugnt säga ;)

Väl hemma fick vi in under vatten både myset och jag, när det var klart började vi laga middag. Jag kände att jag saknat att stå vid spisen. Kyckling curry och ris levererades från det Jockarpska köket. Supergott.

Jag parkerade mej i soffan och drog iväg min anmälan till mitt nästa Marathon som går om tre veckor. Härlig känsla att ha ett lopp inplanerad i närtid. Jag ser särskilt framemot att få träffa några andra Marathon löpare som jag ska ha sällskap med <3

Hon tränar på....

Jockarp.

Valborg....

Jag fick ta tag i lite jobb efter att myset lämnats vid taxin. Att jobbet varade från 08-16 var inte riktigt med i planen.
Jag fick hämta upp Mollie och i full rulle ta oss till ICA, på något sätt hade jag missat allt som händer i slutet av April och i början av Maj i form av Valborg.
Jag hade heller inte slagits av tanken att min dotter skulle vara fri från skolan mitt i veckan. Helt förvirrat.
Men jag tog mej i kragen och allt föll på plats. Och valborg betyder ju grill, vänner och välkomnandet av våren.

ICA ja, ett ruggigt snabbt besök, hem och uppfräschning, nya kläder och iväg.
Vi skulle till våra vänner andra sidan berget.

Det doftade grillat så fort jag öppnade dörren på bilen. Barnen lirade fotboll på gräsmattan, jag satte mej i soffan på altanen och tog in det vackra. Shit vad livet visade upp sej från sin vackraste sida just då. Jag blundade drog in ett andetag och njöt. Av doften, av våren, av livet.

Vi åt till mysiga samtal, det var lätt till skratt och det är vackert i sej. Glada människor ger energi så är det.
Efter maten hann vi med en snabb kopp kaffe innan det var dags att ta en promenad till byns valborgsfirande.
Elden sprakade när vi lyckades ta oss upp för backen, folk stod i glungor runt elden och kören sjöng.
Mollie var med i en trekamp som handlade om att kasta bollar, skruva muttrar på en skruv och att äta godisnöre utan att hålla det med händerna.
Vi träffade hennes fritidsfröken som vi växlade några ord med, annars var Mollie mest på sitt håll med kidsen och jag på mitt håll med att samtala och glo på folk.

Byns brandkår var på plats och eftersom jag kände den ena brandmannen (och lärde känna dom andra) så fick jag en grundlig titt på självaste bilen, även en provsittning. Lite barnslig entusiasm i det men jag tror faktiskt det var första gången jag satt bakom ratten på en brandbil.

Vi storsade sakta hem genom byn och vi hängde kvar en stund till, mer skratt och extremt låg humor fick avsluta vår Valborg.
På vägen hem över berget berättade Mollie för mej om helgonet Valborg. Intressant att lyssna på hennes berättelse.
Hem till palatset kom vi sent, tandborste och vidare bums i bingen.

En bra dag som åker ner i braigalådan.

Jockarp.

Hemfärd.....

Jag vaknade upp, sträckte på mej. Min kropp, hur mådde den efter 42 195 meter? Lite stel i ena skinkan annars i topptrim. Ja det brukar vara så på morgonen men ju längre dagen lider får man smaka mer och mer på de ömmande musklerna.

Jag kramade mitt mys god morgon och vi gjorde oss redo för att inta frukost buffen. Jag mådde prima så jag gick bananas fullständigt. Min kropp suktade efter näringen trots att jag vält i mej både pizza och en bamse glass kvällen innan.

Vi checkade ut och regnet stod som spö i backen. Sådär kul. Vi tuffade norröver och tog ett stopp i Lübeck. En bedårande vacker stad vilken var den viktigaste staden under Hansans storhet. Målet var Marsipan cafét Som är vida känt. Jag är inte speciellt förtjust i marsipan med det var mitt resesällskap. Men jag gick inte lottlös jag heller. Fantastiska bakverk och en god kopp kaffe på det. I affären var det Mollie som gick bananas, jag tog några kakor nougat men hon välte ner marsipan i korgen, smart med tanke på att jag inte kommer sno det från henne ;)

Vi fortsatt norröver och vädret vände och i solens sken nådde vi Puttgarden. På färjan och jag fick en välbehövlig tallrik med korv och pommes. Min kropp krävde massor.

Vi möttes av en tågkrock i byn. I en kurva precis innan Jockarp stod det mängde med utryckningsfordon och Öresundståget stod still på spåret med potatis i fronten. Tydligen hade tåget brakat rakt in i en bondes potatis vagn. Oklart vad som hänt med det såg otäckt ut. Lindrigt skadade löd rapporten på radion, vilket var glädjande.

Med nästan helt tom tank i kärran svängde jag tacksamt upp i Allén som leder till palatset.
Ännu en magisk resa som avslutades på bästa platsen. Hemma.....

Jag laddade tvättmaskinen medans Mollie stod och hoppade trettiotvå, hon ville ut på berget och springa med sina nyinvesterade skor.
Så trots att jag hade ett Marathon i benen var det bara att ge sej ut på berget, vilket jag inte ångrar, det var magiskt att springa med henne på stigarna till skira bokblad och solen kittlandes i ögonen.

Mitt liv är bra.

Jockarp.

Marathon 15......

De finns så mycket att se....

Ett lätt springpass torsdag morgon, en dusch och sen bar det av. Mot Hamburg. 

Vi hade en behaglig resa ner, ett stopp i Malmö och ett naturliga stopp på båten mellan Rödby och Puttgarden.

Jag parkerade kärran i hotellets parkeringshus, sen rördes inte den Tyska skönheten förrän måndag morgon när det var dags för hemfärd. 

Vi slängde av väskorna på rummet och sen väntade bekantskapande med staden. Det är en stor stad, jag tror att den är Tysklands näst största stad, efter Berlin. Jag hade svårt att lokalisera mej, men vi hade inga mål.

Vi strosade en helt fantastisk vacker park, vilken vi skulle besöka många gånger på vår tur. Parken bar namnet Planten un Blomen och började anläggas redan 1821 då planterades en planta som än i dag finns kvar i parken. Mäktigt.

Vi passerade lite kyrkor, vackra torn, mindre vackra torn men alla med sin egen historia. Ett besök på Miniatur Wunderland. som var en värld uppbyggd i miniatyr. Med en mängd tåg, flyg, bilar, lastbilar. Vi hittade nordens länder, LKAB gruva i Kiruna, Las Vegas, isbjörnar och nöjesfält. Allt fanns. Helt otroligt.

Men jag var i Hamburg för att springa. Marathon nummer 15 i ordningen skulle avverkas. Morgonen startade med regn och 8 grader, Hua, jag hade bara småbyxor och kortärmat med mej. Bara att bita ihop.
Starten gick och det var svinkallt, efter 3 km laggade min distraktion i form av musik av. Det enda jag hörde var löparnas skor mot asfalt och mina egna andetag. Inget vidare att lyssna på i fyra mil konstaterade jag buttert. Men nu var det som det var med det och jag tuggade på. km efter km. Och vips så startade min spellista igen. Tack för det liksom.

Jag kände mej stark men jag väntade ändå på att smällen skulle komma, den brukar den göra, ibland tidigt i loppet och ibland lite senare men den brukar alltid komma. VÄGGEN.
Men nä döm om min förvåning efter 38 km hade jag fortfarande inte känt något, jag var stark men jag vågade inte riktigt lita på att det var så, att jag var så stark så jag behöll min ödmjukhet och räknade med att det skulle bli tufft mot slutet. Men nepp.
Jag var stark som en björn när jag sprang in på upploppet, så stark så jag till och med orkade spurta, jag kunde inte låta blir. Kroppen kändes ruskigt stark och jag fattade det inte riktigt.

Jag såg min dotter i publikhavet, jag sprang fram och ropade hej, vi log mot varandra sen öste jag in dom sista metrarna över mållinjen på mitt 15;e Marathon.
Att känna sej så stark när jag korsade mållinjen var magiskt. Och att jag slapp spy efter målgången var även det ett tecken på att det fanns mer i min kropp. Jag skulle kunnat putsat tiden en bra bit om jag bara vågat. Men ja, jag är sagolikt nöjd. Jag sprang ett av mina jämnaste Marathon nånsin, km tiden var i princip densamma från start till mål.
Nu ska jag suga på denna medaljen några veckor innan det åter är dags att anta utmaningen.

Stolt och nöjd....

Jockarp.

Stenhårt.....

Jag var vansinnigt trött när jag lyfte på täcket så Mollie kunde krypa ner och mysa. Det märktes tydligt att hon inte pratat på 9 timmar under natten, munnen gick i ett om än det ena än det andra.
Vi gosade en stund sen väntade frukost. Lilla fröken åt och gjorde sej redo för plugget. Innan hon skulle gå till taxin skulle rabarber plockas. Tanken var att bjuda sina klasskompisar på ett smakprov. Hon är omtänksam minsann.

Jag skulle på möte så jag gjorde inte många knop innan dess, jag gjorde förvisso inte många knop under mötet heller, jag kände mej lite matt.

Hemma i byn blev jag något piggare. Hästarna flyttades från ena betet till det andra och att dom är på ålderns höst var inget som märktes, dom betedde sej som ett par unghästar i den snåla vårblåsten.

Så mycket vackert bara runt knuten ;)

Vi packade ryggsäcken med kaffe och kex. Ett snabbt besök på Maxi för att köpa med lite kycklingklubbor och krämig pasta sen vidare mot Stenbrottet i Vånga. Där parkerade vi oss på en filt på en sten. Vår middag åts till en häpnadsväckande omgivning. Att något så hårt och kallt kan förändras till så vackert. Att ett gammalt stenbrott som endast haft en funktion, det att bryta sten som ska krossas till grus, att det kan bli så mystiskt, spännande, brutalt och samtidigt så sagolikt vackert är för mej i det närmste oförståbart.
Ja platsen måste upplevas för att förstås. Det var längesen jag var där och jag vet att det är ännu vackrare i solens sken, det uteblev dock för dagen.
Vi gick omkring lite i omgivningarna innan vi begav oss hemåt. En snabb vända till våra vänner hann vi med innan vi slutligen landade på Jockarpsk mark.

Bilen tankades och tvättades. Jag packade in lite bra att ha grejer i kärran. Det väntar nämligen roadtripp söderöver.
På återhörande ;)

Jockarp.

Rörigt värre.....

Plåster på näsan ;)

Snacka om blåsning. Det var full storm och Vesans bönder bytte jord med varandra. I Månsagårdens breda djupa vackra fönsterkarmar las ett tunt tunt lager med den fina jorden. Den hittade in genom fönsterna, ja palatset är något otätt men vädrets makter var nog den främsta anledningen till att mina fingertoppar blev jordiga av att stryka över den vitmålade karmen. Jag log och tänkte på jordens kraft. Att liv kommer från just dom där kornen. Mäktigt.

Det fick mej att vakna upp och jag såg mej omkring i mitt hem. Jag älskar det, varje lite millimeter av palatset har en plats i mitt hjärta. Men just för dagen var det ostädat och rörigt. Jag ogillar det skarpt men vet vad det beror på. Jag har prioriterat viktigare saker. Jag kom på mej med att detta sker varje år på vår och sommar. Vi är ute hela dagarna och är bara inne för att hämta eller lämna saker, ingen gör någonting inne och det blir med det bara rörigare och rörigare. Vi är barfota och gräs och jord sitter under våra sulor och vi går bums in på parketten, det är fantastiskt att kunna ha det så men ibland måste man ändå damma av hemmet.
Så ja, efter att kaffet placerats invärtes i min kropp var jag redo. Damma, dammsuga och torka golven. Hela hemmet sken och det doftade rosenblom.

Mollie kom hem med taxin, när jag såg henne så bara öste längtan efter henne över mej. Hon var saknad.
Vi var nära varandra hela eftermiddagen. Mormor bjöds ner på kaffe och mellis i form av knäckemacka med ost. Det avnjöts på altanen i söderläge.

Tisdag kväll betyder scouterna för min dotter så hon klädde sej i sin skjorta, varm choklad på termos las i hennes lilla Kånken ryggsäck. Hon var redo.

Jag lämnade henne i skogen med sitt gäng och jag tog en löptur. Jag sprang ner i det vackra naturreservatet vid Siesjö och kanske är det nu på våren som allt runt sjön är som allra vackrast, vitsipporna knuffas med blåsipporna längs stigen och bokarna spräcker sina knoppar. Jag sprang på den sviktande spången utmed sjön. Änderna gjorde mej sällskap en bit på min väg men inne i skogen fick jag klara mej själv.

Det var en fin runda och jag var tillbaka till scouternas tillhåll lagom till min lilla dotter stöp på en gren och fick en annan rakt i ansiktet, ett skrapat knä och ett hål mellan ögonen på näsryggen uppstod.
Hon blev ledsen av smärtat och vi kramades en stund. Den varma chokladen på termosen lockade så tankarna på fallet försvann i takt med att hennes mugg fylldes av den varma drycken.

Hem och lite mat i magen sen väntade sängen. Det märktes att vi båda saknat nattningarna, det har varit tre kvällar som vi varit i från varandra och nu låg vi och höll varandras händer och småpratade om dagen. Ingen av oss ville sluta, det var så mysigt och så välbehövligt för oss båda.
En fantastiskt fin kväll.

Jockarp.

Klagosång.....

För lite sömn i vanlig ordning efter nattjänsten. Men nu är det gjort. 32 h påskarbete är till ända. Det har varit jobbiga pass, att fightas mot tröttheten är en match man alltid tillslut förlora. Att vakna upp efter fyra timmar sömn och veta att man har ännu ett par tuffa pass kvar kan få vem som helst att vilja gråta.
Jag grät inte utan fokuserade på allt fint jag hann uppleva i stället för att ligga och sova ;)

Påsken har även bjudit mej på vackerheter genom att jag varit tillsammans med människor som är viktiga för mej.
Mollie och jag har spelat boll och Tennis. Vi har sprungit tillsammans varje dag på berget.
Jag har även sprungit själv och fått njuta av det grönskande runt om mej.

Vi har ätit påskmiddag med mina föräldrar, kaffe i solen till småprat om livet. Jag har doppat fötterna i östersjöns kalla vatten.
Jag har upplevt magiska soluppgångar över de nu grönskande fälten på Vesan. Det är såna ögonblick i livet som jag får nypa mej lite i armen för att förstå att det är sant. Att jag sattes på denna platsen, just här i Sverige, i den lilla byn Jockarp. Allt för att jag skulle få möjligheten till att varje dag möta solen över de vackra fälten, att jag på samma plats får se solen sakta sänka sej bakom det vidunderliga berget som nu börja skifta från grått till grönt. Bokarna spricker och jag vet vilken färgskala som väntar mej. Grönt berg mot blå himmel. Magiskt.

Jag lämnade min sida berget och for över till en vän på andra sidan. Vi tog en promenad på 2,5 h. Vi gick till Gudahagen, ett ställe med fornlämningar från vikingatiden, en gravplats. Jag satt mej på kullen under ett träd, jag funderade på alla människor som besökt platsen, allt som kan har tänkts hänt på platsen. Det gick inte ta in. Men platsen var så otroligt vacker just då, när vi satt tillsammans och såg ut över fälten. Vinden var kylig men med solens strålar lekande mot oss så fanns det inte en enda klagosång jag skulle kunna trycka ur min kropp. Allt var bara så bra.

Jockarp.

Från en brassestol....

Blundar, lyssnar, känner, doftar och smakar.
Att befinna sej just där.
Mina ögon var slutna och jag tog in. Dofter av nyklipptgräs, gödsel från åkrarna, fuktig jord, sköljmedel från min tröja.

Ljuden jag hörde var fågelsång, en mästerlig konsert där alla instrument fanns med och alla toner spelades, en bildörr slogs igen, vinden susade i mina öron och jag hörde min mage kurra.

Smaken av kaffe kittlade min mun, mina läppar fuktades lätt av tungan, jag log. Jag kände en hundtass mot min ostrumpade fot, gräset mot min nakna fotsula.

Mina ögon öppnades och jag såg en fjäril flyga förbi, jag såg grönskande fält, fåglar, en fluga på ett grässtrå, en gul buske, grindstolpe och en grind, handtaget där en mängd olika händer tagit.
Ett moln på den annars blå himlen, vad föreställde det, fantasin drog iväg med mej för en kort stund. Jag kom tillbaka till ett grönt träd med vassa blad. Vinden flyttade några hårstrån från mitt huvud så det retades på min kind, jag la håret tillrätta bakom örat, jag log.

En gråsparv sandbadade i resterna från en mullvardshög mina ögon följde nyfiket med i rörelserna. Jag kisade för solens starka strålar som värmde upp min kind, vinden var inte varm, inte kall, den var sådär perfekt vårig. Leende igen, såg på mina fult målade naglar. Just nu, just nu.

Hörde min dotter ropa mamma. Det var jag.
Hann tänka att hon vill mej något, undrar vad? jag svarade henne och hon sa. Jaså sitter du där jag ville bara veta var du var.
Okej sa jag, blundade drog in ett stort djupt andetag, tänkte på de, kände det fyllde mina lungor, jag levde och jag log.
Vände ansiktet mot solen och ett ord som stavas tacksamhet passerade förbi mina blundnade ögon.

Jockarp.

Svag och stark....

Det finns kvällar och nätter jag sagt till mitt sängsällskap att vi behöver försöka sova, det för att jag vill vakna upp igen tillsammans. Gärna mitt i natten.
Det för att få känna en annan människas nakna kropp mot min. Att få känna att jag inte är ensam, känna mej behövd, känna hettan, passionen och glöden. Den som är så viktig i en relation.

När jag vaknar på en kvinnas arm, trygg och älskad, när jag lägger mej så nära det bara går men ändå vill komma närmre. Att få ligga tryggt som den lilla skeden. Den känslan är kärlek för mej och jag älskar den.
Det är något som gör mej liten, skör och sårbar under natten. Något som gör att jag ibland behöver känna den där tryggheten från en annan människa för att må bra.

Jag har sett den sidan av mej själv under de senaste åren, eller rättare sagt jag har känt känslan. Jag är ofta stor och stark, jag har koll på logistiken, på allt som ska göras under dagen, mina egna antagande och även självklart Mollies dag och liv.
Att den sköra, lilla jag kommer fram på natten är jag glad över. Att den sidan finns, att det finns utrymme för den.

Jag vill inte vara en hård bufflig brud, (jo, självklart ibland när det behövs) Jag vill vara den mjuka sköra och i de stark. Jag gillar den sidan extremt mycket.
Självklart funderar jag över vad det är som gör att jag känner så, att jag kommit så långt i mej själv, att jag uppskattar den sidan hos mej själv kanske mer än någon annan sida jag har. Kan det vara ålder, erfarenheter eller möjligen att jag är mamma? Oklart i detta nu.

Jag funderar vidare och samtidigt njuter jag av styrkan jag har över att kunna vara svag.

Jockarp.

Påskägg.....

Jag fick en påskhare ;)

Ingen löpträning betydde gemensam frukost med min dotter. Vi bullade upp rejält med det mesta vi hade i kylen. Kaffe bryggdes till mej och det blev O´Boy till myset. Vi satt en lång stund och åt och samtalade. Avdukning och sen gick vi ut. Där stannade vi tills det blev kväll förutom korta stunder då mat intogs.
Vädret var grymt fin och vem vill vara inne då?
Vi började röja i jorden, vi lukade bort ogräs, vi hämtade hästskit och vi vattnade. Allt var redo för att peta ner frön i jorden. Men vi hade inga frö.

En vän kom och hämtade upp oss och vi for iväg, fröinköp och myset fixade själv med att peta ner dom i jorden. Vi vuxna satt på altanen och gjorde absolut ingenting mer än att prata. Fågelsång och solstrålar kan få vem som helst att känna tacksamhet för livet. Så är det för mej i alla fall, och gosse vad jag njöt.

Tennis lir....

Vännen åkte hem och myset och jag drog på oss löparskorna och drog upp på berget, hon hade för dagen småbyxor, mina småbyxor. Otroligt att hon kan ha mina kläder, hon börjar bli stor minsann.

Mollie hade självklart gömt ett påskägg även till mej och ja, det var inte svårhittat, ägget var stort och med det svårgömt.

Middag lagades i form av kyckling, den sattes på spisen och medans den lagades gick vi ut och spelade badminton/tennis, vi hade en väldigt rolig stund.
Mellan varven hann jag även med att för första gången detta året klippa gräsmattan, det behövdes egentligen inte men jag älskar doften av nyklippt gräs så jag kunde helt enkelt inte låta bli ;)

Vi åt middagen inne men godisskålen tömdes utomhus i soffan på altanen.
Innan läggdags fick myset ett välbehövligt bad. Det hade varit mycket jord och damm under dagen.

Långfredagen blev en dag som bums åker ner i braigalådan. Tacksam.

Doften är magisk....

Jockarp.

Helsingborg.....

A Busy Woman&jag ;)

Klockan var sju och jag var på väg i mina löparkläder. Mollie kommer inflygandes på toan med håret åt alla håll, Jag vill också springa mamma var det första ord jag hörde.

God morgon på dej med hjärtat svarade jag ;)

Självklart får du följa med mej om du vill. Ingen blir gladare än jag. Hon sprang med mej i tre kilometer fram till mördabacken, där hämtade mormor upp henne. Själv fortsatte jag ett par mil till. Mitt sista tänkta långlopp innan maran.

Hem och kaffet intogs på gräset i söderläge, som jag älskar våren. Och tänk att bokarna håller på att slå ut och höstrapsen redan står i blom i Skåne. Livet är så galet lättlevt.

Stenhård kamp...

Jag tog mej an den Tyska skönheten, lite kärlek med tvättsvampen. Sen var det min tur. Uppfräschning, sen bar det av mot Skåneland, närmare bestämt Helsingborg och Ödåkra gamla spritfabrik där den sjukt begåvade och vackra konstnär Tove Frank håller till. 

Vi tittade lite på hennes utställning sen satte vi oss på cafét och avnjöt en kopp svart i vårsolen. 

När vi lämnade Tove och drog vidare i livet kände jag att jag liksom inte var klar. Att jag hade mer jag ville samtala med henne om. Varför är det så med vissa människor? dom väcker det där extra i en.

Vi bestämde i alla fall att vi måste ta en långpromenad en dag så vi har tid att blurra om gåtan livet.

Myset och jag körde ner till strandpromenaden och där passade det fint med en mjukglass innan vi drabbade samman i en jämn match på golfbanan.

Mollie vann vilket var roligt för henne ;) Vi strosade vidare in mot centrum för att äta middag. Vi hittade en Indisk restaurang, och jag är smått galen i just det köket. Mollie tackade inte nej till mitt förslag.

Vi gick sen vidare mot bilen för att ta oss hem till byn. Mollies stegräknare visade att hon under dagen avverkat 13,5 km vilket var grymt bra jobbat.

Mycket glädje...

Jockarp.

Lillöparen.....

Sista morgonpasset i vedsvängen avklarades. Det blev ett bra pass, mycket jobb och galet vackert väder.
Jag avslutade passet med ett möte, ett trevligt sådant, nya människor, nya idéer och nya vinklingar på saker, jag gillar det skarpt.

Jag hämtade upp mitt mys på fritids. Hon hade haft en fin dag, utomhusvistelse är bra för gammal och ung. Jag gav henne förslaget om att vi skulle åka till havet och hoppa i tången och se om det blåst in någon fin drivved, eller kunde vi leta snäckor. Vi kunde käka kanelbullar och dingla med benen över vattnet från en sten. Men nä hon ville inte. Okej vad vill du då?

Det blev badmintonspel på gräsmattan, skip-bo på altanen och chill i soffan. Jag var måttligt tillfreds med det. Men det skulle bättra sej.
Vi tände grillen och för första gången detta året intogs vår middag utomhus under klarblå himmel iklädd småbyxor och linne. Smaka på den.

Mollie hoppade lite på studsmattan och hon fick en idé.
Hon kom till mej med förslaget om att ta en joggingtur på berget, svaret på det blev givetvis självklart.
Hon fick på sej sina träningskläder och sist sattes hennes nya fina fitbit på armen. Hon hade provat ett i skolan under deras rörelsevecka och det passade sej så väl att jag fick ett fitbit. Det gav jag nu till Mollie vilket uppskattades väldigt, hon blev jätteglad och nu skulle det alltså testas på berget.
Hon bestämde tempot och hon bestämde vägen. Hon började stenhårt uppför och jag tuffade efter med middagsmaten halvvägs på väg upp.
Vi pratade lite och det var mysigt att lyssna på henne när hon analyserade känslan i kroppen under löpturen. Hon är lik sin mamma på många sätt.
Tre kilometer slutade turen på och svetten öste av min dotter.
Hopp i badet bums när vi kom hem och jag fick serva henne med en flaska vatten ;)

En vacker dag som avslutades på allra bästa sätt.

Jockarp.