Vaknade av att jag hostade som en dåre, uppstigning. Jag slog ett getöga på utetemperaturen. -6 och jag såg att det blåste hårt. Humf, var jag sugen på ett löppass? ja faktiskt men jag funderade på hur säkert det var att ge sej upp på berget.
Men jag testade och det gick super, det var svinkallt förvisso men jag kände ingen rädsla över att få ett nedfallande träd i huvudet.
När jag var på väg hem och fingrarna var som pinnar på mej så möter jag min far, han erbjuder sej ett par inoljade jobbarvantar. Nä tack sa jag. Han log och informerade mej om att jag i alla fall hade medvind hem, bara att ösa på. Tack du sa jag med skakande tänder. Vi lämnade varandra där uppe på berget och när jag sprang vidare funderade jag på vilket privilegium det ändå är, det finns faktiskt dom som inte kan springa och här muttrade jag över att det var lite kyligt, inte klokt egentligen.
Hem kom jag och kenyandistansen är nu biff 14 km till, allt enligt schemat. Jag har kört två av tre nyckelpass redan denna veckan och det känns väldigt bra.
Myset Vilhelmsson var vid gott mod och vi hade ju planerat för att åka kvällsåkningspasset i skidbacken. Men först en stadig middag i form av makaroner och falukorv. Lika bra att trycka i sej rejält när det väntar ute aktiviteter.
Vi tog på oss vår utrustning och lastade bilen. Mollie ville att vi skulle ha hjälm och glasögon på oss när vi körde och jag sa inte emot. jag flinade gott åt henne, hon är sockersöt och hela hennes huvud är fullt med roliga idéer där jag oftast innefattas ;)
Vi drog på oss pjäxorna och skidorna sen var det dags. Backen var nypistad och vi var helt ensamma i backen. Mollie var den fösta som åkte ner för backen.
Det gick fint, hon körde svängar och hon körde störtlopp, trots att jag bad henne att låta bli. Men vissa saker ska man lära sej av egna erfarenheter, och att det gör ont att ramla är något hon lär bli varse om.
Mina skidor kändes helt okej, jag blev lite dövad på min högerfot i början men det släppte allt eftersom.
Kläderna jag köpt var verkligen inget att klaga på, svindyra förvisso men jag frös absolut ingenting. 10 minus och snålblåst det var inte tillräckligt för att nå in på mitt skin. Men ett par rånarluvor lär vi investera i inom det snaraste, det var bitande kallt i nyllet.
En snabbfika sen ut i backen igen. Hemma var vi inte förrän 21:00. En macka i myset, tandborsten och sen sängen.
Så underljuvligt det var att ligga bredvid henne, tre kvällar utan att jag nattat henne och jag kände vad jag saknat det. Jag smekte henne i ansiktet och pillade lite försiktigt i hennes öra, hon grymtade något om att hon tyckte det var så skönt sen somnade hon. Helt slut.
En dag som självklart åker ner i braigalådan med en smäll.
Jockarp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar