Havet och jag.....

Kamphund....

Söndag och jag vaknade upp efter en hel natt sovandes. Hallelujah.
Hosta gjorde jag förvisso men jag kände mej pigg. Jobbig sits för en långdistansare, för sjuk för att springa men frisk för allt annat. Det retar psyket en aning det.

Upp och fyr i pannan, vem vill sitta inne och frysa? ja inte jag i alla fall. Lite pysslande med vardagssysslor, vilket jag funderade på varför det heter och vad som innefattas i just vardagssysslor. Vem bestämmer vad som är vardagssysslor och givetvis funderade jag på om det var okej att göra detta på en söndag ;) Ja det snurrade jag in på ett tag, härligt.

Bilen tvättades och även Mollie fick ett välbehövligt bad. Jag körde en rejäl inpackning i hennes lurviga hår. Jag har slarvat med hårvården både på henne och mej den sista tiden så därför bestämde jag mej för att varje litet hårstrå på hennes huvud skulle ligga korrekt, perfekt och utan en enda lite tjorr.
Det tog mej över en timme att utföra detta uppdrag och det slutade med tårar och ovänskap. Gaaah.
Jag lät henne hållas en stund, hon satt på sitt rum och tjurade och jag satt i ett annat inte fullt så tjurig. Efter en stund frågade jag henne om hon ville ha sällskap och det blev ja på den frågan, vi kramades lite och sen var livet toppen igen.

Hon har fått en gammal gitarr som vi hittade på vinden och ja just nu känns det som att det är det största misstaget denna sidan jul. Hon har gitarrskrället med sej överallt och hon plinkar och sjunger stupalöst. För att bryta beteendet lite tog vi kamphundarna och begav oss till havet.
Det blåste kallt och tången hade vällt upp på stranden, där är minsann lite jobb att styra med innan det går att ligga i sanden och pressa i solens heta strålar.
Men det är helt klart något speciellt med havet och kanske speciellt under icke sommartid. Jag älskar verkligen tomheten, känslan av jag och havet, havet och jag.

På kvällen fick jag lipa en stund. Det var ett tag sen och det var skönt. Jag läste lite gamla blogginlägg sen i höstas. Inlägg innan och efter min resa till Miami och New York. Varför jag grät vet jag inte, antingen var det för att jag mådde så fruktansvärt dåligt just då eller för att jag var tacksam över hur galet bra jag faktiskt mår just nu.
Jag konstaterade även att jag skriver ruggigt bra när jag är i någon form av kris. Vackra, sorgliga och känsliga texter. (kan förvisso vara för att det är mina känslor som åter bubblar upp)
Hur som helst, tårarna torkades och leende pussade jag min dotter god natt.

Jockarp.