Caféhäng....

Just så....

Det var inga problem att få fart på lilla fröken Vilhelmsson, två kamphundar skötte sitt uppdrag ypperligt. Mollie älskar när dom hoppar på henne och försöker slicka på henne under täcket. Det är underljuvligt att se henne med hundarna och hon ska gosa och mysa med dom innan dom får gå upp och få sin frukost.

Jag vinkade av myset vid taxin sen fick jag ta en tur på berget med odjuren. Det var ett behagligt ljus, det känns som det hänt något nu, att det liksom blir ljusare och att det är ett annat sken en annan styrka i ljuset. Jag säger ja tack till det. Det var kyligt och väldigt vattensjukt på berget, snösmältning i hop med massivt regnande har gjort att det är stora problem med att få ut virket ur våra skogar. Jag gick och tittade lite på det och filosoferade på det där med häst och vagn, hur mycket dom skulle förstöra i markerna jämfört med skotarna som kör där nu.

Slut funderat och hem med byrackorna sen var det frukosthäng på café med en vän som var på bristningsgränsen av ilska. Jag kunde inte på något sätt i världen hålla mej för skratt när jag såg henne :) Vi hängde i hop i tre timmar, vi åt, blarrade och drog kort. En skön lyxig och vuxen stund.

Hem och jag hann köra tre skopor ved innan myset kom hem med taxin. Hon hann inte hoppa ur bilen förrän hon upplyste mej om att det var semledagen, hon frågade om vi kunde gå på café. Självklart kan vi det. Eftersom jag är sockerfri just nu så fick myset äta själv och hon slog till med både en minisemla och en kladdkakebit, jag tog en kopp svart kaffe jag.

Det stundar utedag i skolan idag och Mollie äter inte hamburgare vilket det skulle bjudas på. Så ja, mamman fick brassa pannkakor för att hon skulle få en matsäck med sej. Det där med att vända pannkakorna i luften är jag just nu svårslagen på. Jag levererar stort och jag tycker det är lika roligt varje gång jag lyckas, barnsligt roligt ;)

Barnsligt roligt är det också att spontandansa lite i vardagsrummet. Eftersom både jag och Mollie är takt och tondöva så gapskratt vi alltid under våra dansstunder. Vi gör som vi vill och det är verkligen inte i lådan det ;) Vi var helt fjulligt till musiken, jag dansade och sjöng till jag fick en hostattack sen fick det hela ett abrupt slut. Kanske tur det. Men det slog mej när jag satt svettig i soffan och tittade på Mollie som fortsatte att dansa och sjunga, att tänk vad skönt ändå, att var över 40 år och kunna göra saker som man blir glad av utan att bry sej ett dugg om vad världen utanför tycker. Är inte det väldigt lyxigt ändå?
Det var en toppendag helt klart. Härligt.

Caféhäng....

Jockarp.