Sommarfeeling.....

Somliga dagar gör något speciellt med mej. Gårdagen var en sån dag.
Småbyxor och korttröja på sen bar det upp på berget. Det var 20 grader varmt och det var en löptur som jag inte ville skulle ta slut. Det var helt perfekt.
Jag funderade över hur mina senaste höstar och vintrar varit. Dom har verkligen varit hårda och svåra. Jag har befunnit mej ett slags vakuum. Separationer från människor jag älskar har smärtat mej hårt. Jag har försökt att finna ljuset och helt enkelt överleva, att se saker med positivistism har hjälp mej genom svåra tider. Jag vet att jag är bra på det, Att se det fina. Men hur ljust jag än ser på min tillvaro så blir det en högre nivå varje vår. Jag blir starkare, gladare och varje år känner jag att den ljusa vägen blir ännu ljusare. Om det kan vara att jag ser saker med tacksamma ögon, ja det skulle kunna vara så. Att jag får chansen ännu ett år att få uppleva det nya. Jag blir nyfiken, jag vill se vad som finns bakom knuten för mej, jag vill se vad vägarna leder mej. Ja kort och gott, jag vill leva.
Under 18 km njöt jag och funderade över min situation, jag var i ett rus, jag var kontrollerat  ostoppbar.

Jag hämtade upp mitt mys och jag hade varit smart nog att ta med hennes sandaler, jag såg glädje, hon älskar att vara sommarklädd. Jag var för dagen också sommarklädd. Helt underljuvligt.
Vi drog över berget till våra vänner, kaffe i solstolen. Vi tog en promenad, barnen kickbikade och vi gick till affären och köpte glass. Den avnjöts på stenmur bredvid kyrkan. Vi tog en sväng på kyrkogården, påskliljorna stod vackert gult intill gravstenarna. Det är vackert och ljust på gravplatserna men ändå en känsla av sorg. Skum känsla det där.

Myset och jag tackade för oss tog och hem till byn. Jag chillade på soffan en stund, det behövdes inför den sista natten i vedsvängen.
En tacknämlig dag helt klart. Pang ner i braigalådan med den.

För en vecka sen låg det snö här....

Jockarp.