Gammal vänskap....

Det har rådigt förvirring i mitt liv dom senaste förmiddagarna. Mollie har åkt till skolan och jag har varit ledig. Jag hade vilodag från löpningen en av dagarna vilket gjorde mej något mer förvirrad. Så många timmar utan några måsten.
Humf vad gör man liksom? Jag är så ovan.

Men jag är väldigt rådig, jag gjorde mej i ordning, tog datorn med mej och körde in till stan, till ett café. Där satte jag mej vid ett fönsterbord, jag valde bordet med omsorg, solen nådde mej och smekte mina lår lite lagom lätt med sina härliga våriga strålar. Jag kunde se ut, se bilar, människor, träd, rörelse. Jag kunde se liv. Jag tycker om det.
Jag jobbade lite med en text och jag roade mej även med att läsa lite texter. En skön avslappnad stund utan några egentliga krav.

Dag två utan måsten sprang jag ett intervallpass, duschade och drämde iväg ett mess med frågan om förmiddagskaffe?
Svar kom:
- Jaaaaa.
Svaret kom från mannen i familjen, från en familj jag tycker väldigt mycket om, en familj där jag under perioden som höggravid och brustet hjärta fann en trygghet och ett lugnt hos. Dom öppnade sitt hem och jag var där väldigt ofta just under den svåra tiden.

Det var helt underljuvligt när dom bägge åter öppnade dörren och välkomnade mej med sina öppna famnar. Det kändes hemma.
Jag hade med mej en blombukett vilket uppskattades. Stora långa varma kramar. Leende vart jag än vände mej. Så otroligt härligt.
Vi satte oss runt bordet och vi pratade från våra hjärtan. Vilken dag säger jag bara. Så viktig.
Jag tackade för mej efter tre timmar, timmar som flugit förbi efter samtal om dåtid, nutid och framtid.

Vedsvängen två eftermiddagar och jag var full av energi. Jag har skrattat så otroligt mycket och jag har bjudit på mej själv så andra fått skratta.
Sa jag att jag älskar livet?

Min dotter har aktiverat sej och mormor med hundpromenader och badhushäng. Deras eftermiddagar har alltså också varit svårslagna. Lycka.

Sjukt lättlevt....

Jockarp.