Två sidor av berget....

Dagar med jobb, jag jobbar sparsamt just nu vilket är behövligt. Jag vill vara med denna våren. Jag vill njuta, uppleva och se allt vacker runt mej. Men ett par pass under en fjortondagarsperiod skulle göras, fredag och lördag var bra dagar för det.

Under fredagen fick jag ett väldigt sorgligt sms om en tragisk händelse. Jag mådde dåligt över det och funderade på livet. Jag vet att livet ska levas och jag försöker göra det på mitt sätt, på de sättet som får mej att må bra. Att skratta, uppleva, utmanas, älska och älskas. Jag älskar livet.
Men vad är det som gör att vissa människor inte älskar livet och låter bli att leva det? 
Vad är det som gör att vissa människor väljer att inte leva?
Jag behövde komma ut för att stilla mina tankar och känslor. Jag behövde andas ny frisk luft.
Vi tog med oss kamphundarna ut på berget. Barnskratt och små hoppande pälsbollar bland vitsippor och mossbeklädda klippor gav mej den kraft jag behövde. Jag funderade över valen och mitt val är och har alltid varit att leva, inget snack om den saken. Men livet sätts onekligen i perspektiv när oväntade tragiska saker sker. Vad är viktigt och vad är oviktigt.

När jag gick och la men den kvällen tänkte jag på mina små problem gällande nattsömnen, matlådan, Mollies tjorviga tjocka hår. På andra sidan berget hade hela familjers liv slagits i spillror. Perspektiv på det? Jag blev lite småförbannad på mej själv som kunde tänka på mina små bekymmer mitt upp i andras sorg.
Men jag vände och försökte vara snäll mot mej själv, ingen mår bättre av att jag kastar skit på mej själv.

Lördagen i vedsvängen 12 h skulle avverkas och det gick fint, höjdpunkten för dagen var att Mollie och mormor kom och hälsade på. Mollie pratade i komradion och busade med mina kollegor. Hon var på ett strålande humör och det smittades av sej.
Dom lämnade oss för att köra och köpa lite nya kläder, jag fick ett samtal med rapport om vad som införskaffats.

Efter avslutat jobb tog jag en lätt löptur, det var en sån där lagom, ljummen ljuvlig kväll. En sån där kväll som man inte vill ska ta slut. Jag sög in livet. Kraft samlades.

Min vän som just nu går igenom helvetet på jorden ringde och jag hörde hennes ilska, frustration, sorg och smärta. Men jag hörde också värmen och kärleken och det inger ju trots allt hopp. Att finnas där för människor man älskar är så otroligt viktigt men också smärtsamt och jobbigt.
Samtalet avslutades men mycket hängde kvar i mej. Det bröts dock av något när jag ser Mollie som börjat bombarderar soffan med gosedjur.
Natten skulle genomföras i campande läge i soffan med tusen gosedjur, Mollie och hennes idéer. Jag bara skakar på huvudet och hänger på :)

Jockarp.