Marigaste maran....

Cooola kärran ;)

Jag älskar sol och värme, i alla fall när jag sitter i en brassestol och smuttar på en kopp kaffe. Det är absolut inte lika roligt när jag ska springa ett Marathon.
Jag vaknade upp på loppdagen och redan klockan sex på morgonen var det varmt. Frukost och i tävlingskläderna.
Jag tog tunnelbanan till starten. Som vanligt luktade det liniment och det var ett myller av löpare. Jag pratade lite med en portugisare och vi var båda oroliga för värmen.
Själv vet jag med mej sen innan att det är min Akilles häl, jag får ofta bekymmer med magen när det är varmt.

Starten gick under hovrande helikoptrar. Det var en go känsla. Jag trummade på, kilometer efter kilometer, vips var de första fem avklarade, tio gick fint.
Vid tolv hände det dock något. Seg i hela kroppen och det bankade i huvudet. Vad händer? Var jag i väggen?
Jag trampade på men sakta, jag väntade på att kraften skulle komma och den kom, vid två mil kände jag igen kroppen igen.
Jag tror att min kropp fick en chock av värmen helt enkelt.
Jag njöt efter mina två mil och funderade på om det skulle vända igen.
Jag behövde inte fundera så länge. 30 grader varmt gjorde slutet av loppet till ett rent helvete.
Vid 34 km började jag kräka och jag fick inte stopp på det. Så fort jag började springa spydde jag. Där förändrades min bild av mitt lopp. Målet blev med ens målet. Allt annat var oviktigt. Jag skulle ha hem medaljen och jag skulle helst inte slå i backen.

8 km kan tyckas vara en liten bit, det brukar jag också vanligtvis tycka att det är. Men när man inte kan sluta kräka så är det en väldigt lång väg att ta sej. Vid 40 km orkade jag inte ens ta mej ut till kanten av vägen utan ställde mej rakt fram och lät gallan komma. Örk.
Mina underbara medlöpare klappade ryggen på mej och frågade hur det var?
Alla kämpade och krigade men sina trötta kroppar ändå fanns empatin och medmänskligheten där. Det var vackert.

Det fanns klart tid för mys och bus <3

Jag ringde och pratade lite med Mollie för att hämta kraft. Hon väntade på mej. Jag fick samtidigt rapport från målet om att jag skulle ta det lugnt. Många löpare raglade över mållinjen och ambulanserna körde i skytteltrafik och hämtade löpare för vidare transport och den transporten gick inte via målet.
Jag tog mej dom sista 500 meterna in i mål i ett tempo högre än gång. Men det fanns inte någon kraft kvar.

Jag har sprungit ett ultra lopp på nio mil i sträck, jag har sprungit 10 Marathon, jag har gjort det med smärta i fötterna, jag har gjort det med krossat hjärta och det har gjort fruktansvärt ont.
Men detta elfte marathonloppet satte alla andra lopp i skymundan. Detta lopp var ett rent helvete, värmen var obarmhärtig.

Detta var det första lopp jag sprungit som en tanke om att ge upp faktiskt passerade förbi. Jag fångade den inte, den tanken släppte jag fort som ögat.
Medaljen var målet och medaljen fick jag smaka på. Men det var en väldigt lång fight och jag hoppas verkligen att jag aldrig ska behöva må så igen under ett lopp.

Så vad lärde jag mej? nja det där med att springa i norrland i fem minus som uppladdning för ett lopp på 30 plus var inte så smart. Att jag kan ta mej fram kräkandes i 8 km på ren vilja var också en ny lärdom. Jag vet att jag har ett sjutusande psyke, men jag var faktiskt inte helt övertygad denna gången om att huvudet skulle vinna över min totalt utschasade kropp.
Ett lärorikt lopp alltså.

Nu är vi hemma i Jockarp igen, såren ska slickas och värmeträning ska inledas. Men först ska jag njuta av min bragd. För trots att detta var min allra sämsta Marathon tid så är jag så oerhört stolt över mej själv.

Jag är ostoppbar.

Stjärnmedalj, vad annars?

Jockarp.