Knäsvag....

Mollie sov när jag lämnade palatset, ett tänkt långpass och uppladdningen hade varit kass. Tre grillade korvar med bröd och två resorb i päronsmak innan läggdags kvällen innan. Men ibland får man inte bästa förutsättningarna och det kan bli bra ändå.
Allt jag tog med mej var tre pappersservetter med ett tryck med hello kitty på. I fall löparmagen skulle göra sej påmind och jag skulle tvingas ut bakom ett träd.

Fastande mage men med nyborstade tänder. Jag var sjukt redo ;)
Jag öppnade dörren och det var kallt, jag brr:ade lite sen tog jag mina första löpsteg, perfekt. Kroppen kändes stark och vädret passade mej även det perfekt, ja om man bortser från den något starka vind som var emot mej.
Jag lyssnade på kroppen och jag hade en plan, pulsen skulle hållas låg. När benen ville trumma på nerför lät jag dom göra det och när det blev trögt uppför så tog jag det väldigt lugnt.
Jag var stark hela vägen fram till 27 km där träffade jag marken, hårt. Jag snubblade över en gren och orkade inte rädda mej. Brak i backen med såriga händer, blodigt knä och en ömmande arm blev resultatet av den vurpan.
Jag tog mej hem och tvättade bort det värsta av jorden ;)

Mollie ringde och var ledsen, hon var hos en kompis och tydligen hade det kommit en kompis till. Tre kompisar kan ibland vara svårt. Jag pratade med Mollie och jag pratade med kompisens mamma. Mollie ville hem så jag körde bums och hämtade hem henne.
Hon började harva ridbanan för att samla pengar till sin lilla valp. 20 spänn kammade hon hem där och en femtilapp för hon städade sitt rum, hon skulle bara fått 30 men jag hade ingen växel ;)

De två kompisarna ringde till Mollie under kvällen för att kolla så hon var okej, gulligt gjort. Dom bestämde även att dom skulle ge det ännu ett försök till lek.

Lite skip boo för mormor och myset vilket gav mej utrymme till att dra in Marathon distansen. Jag behövde 12 km till i benen för att komma upp i 42. En kvällstur blev det men denna gången höll jag mej från berget och tog en vända på asfalten in till stan. Jag ville inte möta marken igen. Blygsamma 100 höjdmeter slutade den trippen på, lite annat än morgonpasset som låg på 700 höjdmeter. En genomsnittlig puls på 155 slag på 42 km var med beröm godkänt. En bra träningsdag alltså.
Jag tror jag är redo för Vasan, det känns så.

När jag kom hem till byn stod det en pizza på bordet och det var verkligen behövligt, det enda jag fått i mej under dagen var yoggi, rödbetsjuice och proviva. Och så några sura nappar som jag snodde i Mollies godis skål.

Jockarp.