Bebis till våren....

I nationalparken.

Första platsen som världens bästa mamma ligger jag helt ohotad på.
Och jag måste säga att det är fantastiskt att inneha den platsen. Det smakar sött.

Under fem års tid har Mollie längta, hon har pratat och hon har drömt.
Hon har haft förståelse att jag som ensam mamma inte klarat av att ansvara för fler än henne. Hon har inte gnällt och heller inte tjatat på mej utan helt enkelt förstått att vissa saker inte går att lösa, att tiden inte är den rätta.

Jag har sagt till henne att jag förstår hennes önskan, hennes dröm.
Jag har sett och hört henne, hennes planer om framtiden. Jag har leende lagt min arm om henne och sagt att när tiden är mogen kommer din önskan, din dröm gå i uppfyllelse.
Det är nära nu.

Vi sonderar terrängen och tanken är att vår familj ska utökas till våren.
Mormor och morfar har lovat att hjälpa oss med den lilla Jack Russel pojken som ska döpas till Kennet.

Rusellring ;)

När jag berättade för Mollie att mormor börjat kontakta uppfödare och att vi måste stå i kö för att få den där lilla valpen som kommer passa vår familj bäst så började hon gråta av lycka.
Hon förstod att vi tycker att hon är redo och att vi gemensamt kommer att ansvara och ge den lille killen ett fint hem och ett bra liv.

Själv började jag lipa över att min dotter är så fin, så känslig och så otroligt tacksam. Hon är verkligen värd att drömmarna besannas.

Efter 14 km löpning åkte vi tillsammans med mormor och kamphundarna för att träffa den tänkta mamma till Kennet, om det blir så vet vi ju inte med säkerhet men det är roligt att träffa både människor och djur.
Efter besöket hos uppfödaren åt vi en god lunch på Brösarps gästis och sen bar det av mot Stenshuvud. Där promenerade vi och pratade med lite folk om den vackra naturen och det blåsiga vädret.
En fin dag.

I kväll väntar så fotbollsmatchen mot TV-laget, rapport kommer (förhoppningsvis inte från en sjukhussäng ;) )

Jockarp.