Upp i sadeln....

Morgonkaffet avnjöts på palatsets trappa, det smakade himmelskt. Jag kunde inte sluta le. Livet var så sjukt perfekt där jag satt och såg svalorna flyga förbi, solen som vräkte ner och inifrån huset hörde jag min dotter. En sån där magisk morgon som man spara i minnet och plockar fram en ruggig november dag.

Efter kompiskonflikten var det på det igen. Upp i sadeln liksom. Jag lämnade mitt mys hos en kompis och vidare gick dom iväg till den tredje. För dagen funkade det fint. Tack för det liksom.

Själv tog jag en lugn löptur på berget. Jag stannade och pratade med lite folk, sprang lite och pratade lite igen. Det var behövligt. Kroppen var fräsch men ändå lite stel efter det långa passet dagen innan. Det tog några km innan jag var i fas.

Kaffe och stillhet på palatsets baksida, doften av luktärtona skar igenom kaffedoften och jag sög in det vackra. Jag rös till av vällust. Tänk vilket liv. Så fredligt och fridfullt. Jag är så rysligt lyckligt lottad just nu. Och ja, tacksamheten är stor.

Jag hämtade upp min dotter och vi tog en vända till bibblan. Både Mollie och jag uppskattar stället väldigt och vi kan gå där länge och titta på bokryggarna som står där på rad i hyllorna.
Mollie hittade tio böcker om djur, jag tre om vandring.

Vi drog hem och lagade en galet god middag sen slog vi läger i soffan med våra böcker.
Jag suger i mej allt om vandring i Sverige just nu och boken om att vandra Kungsleden höll mej vaken långt in på nattkröken. Som jag längtar till jag står med min dotter i Abisko med fullpackad ryggsäck och redo för att ta de första stegen på leden. 2020 då smäller det ;)

Jockarp.