Böcker, bingo och kaffe...

Mys efter bingot..

Jag har aldrig haft något behov av att klättra i berg, hoppa från en lyftkran i någon jävla gummisnodd eller tugga kåda i vildmarken en hel vecka.
Däremot har jag fått reäla kickar av att till exempel föda barn.
Av positiv smärta. Av kampen för det goda. För livet De kladdiga barnet på magen. Tjugofyra timmars nära döden upplevelse. Tusen spruckna kärl i ögonen och ett sprucket underliv. Blod. Järnlukt. Skalpelektroder. Hasande tofflor i korridorer. <Tryck på> Hjärtljud, sjärtljud. Lavemang så man inte skiter på sej. En mellangård som exploderar. Bara sörgården och Norrgården kvar. Vart ska lilla Olle ta vägen, eller vem de nu var som bodde i Mellangården?

Detta är några rader från boken Dyngkåt och hur helig som helst, en bok som är helt fantastisk det är Mia skäringer som skrivit den, ni vet hon från humor programet mia och klara.
Jag tror inte det finns en enda person på jorden som har egna barn som inte känner igen sej i de hon skriver.
Ibland har man lyckan av att få böcker rekommenderade, detta var en sån bok.
Det är en bok som handlar om livet...Jag säger bara läs den.

För övrigt var det Lisa, Lasse och Bosse som bodde i mellangården :)

Min bingokompis kom och överraskade mej med en ny elvisp, jag har gått och gnällt ett tag nu att jag inte kan göra cheescake själv på grund av avsaknaden av just en elvisp.
Att jag varit utan elvisp beror på att min sk fru tyckte att hon behövde den bättre än jag så hon tog den med sej i flytten samtidigt med tepåsarna, tampongerna, mjölet och pastan, ja käre tid, man kan inget annat än att flina åt det nu.
För övrigt så slutade gårdagens bingo i katastrof, ingen vinst, hur ofta inträffar det?  inte särskilt ofta kan jag säga.
Men vi hade en mysig, härlig och framförallt rolig stund i hop med lilla Lotta och det är ju huvudsaken.
Som man brukar säga de väsentliga är att delta inte att vinna, jo jo.
Eller som min bingokompis säger, Den där Lotta har nog en räv bakom örat.

I gårdagens inlägg skrev jag att alla barn föddes med blåa ögon, vilket jag blev upplyst av Lucette att så inte var fallet, jag körde klart en googling på det, var vid jag hittade detta.

På Region Skånes hemsida kan man idag läsa följande: "Nyfödda barn har nästan alltid blågrå ögon vid födelsen frånsett mörkhyade barn som redan vid födelsen kan ha bruna ögon.

Att vi föds med gråblå ögon beror på att vi från början saknar ämnet melanin vilket krävs för att ögonen ska bli bruna. Efter cirka 3-6 månader kan man slutligen se vilken ögonfärg barnet får."

Så nu har man lärt sej något nytt igen.

Tack för det.

Ja idag är det ju alla hjärtansdag, en dag som total dissas i det Vilhelmssonska hemmet, åter igen är det en dag som hittats på för att vi ska konsumera mera, och det gör vi ju, även jag föll för frestelsen vid ett par tillfällen.
Det köptes liljor eller rosor till den sk frun, och jag vet även att i början av vårt förhållande så köpte jag en mugg där det så passligt stod jag älskar dej, och det var ju just vad jag gjorde.
Hon har den kvar, så man kan ju hoppas att hon idag har druckit sitt morgonkaffe i den och skänkt sin fru en tanke.
Kanske hon satt där med muggen i handen och kom på sej själv med att hon fortfarande är gift, kanske tänkte hon tanken, fan vad dum jag har varit mot Leonora min fru, kanske har hon kommit på sej själv med att hon behandlat mej väldigt illa, att hon kastat lilla Mollie på tippen som om hon vore en kaffesump.
Kanske sitter hon där med sin kopp kaffe och tänker att det var nog inte de bästa jag gjort i mitt liv att lämna min fru och mitt barn, och kanske tänker hon på att hon ska leva resten av sitt liv med vetskapen att det hon gjort var väldigt fel
Kanske har hon insett att hon varit en taskig människa
Och kanske har hon slutat se sej själv som ett offer.
Kanske, kanske inte....

Korven har en räv bakom örat :)

Tack för kaffet i Jockarp.

Kakor och sarkasm...

Melodifestivalsstirr...

Till min stora glädje ser jag att min dotters ögon börjar skifta från blåa till bruna, de känns bra.
Trots att jag har grönbruna ögon så har det ju visat sej att jag har dom blåaste och naivaste ögon som någonsin har skådats.
Det önskar jag ju inte min dotter.
Det sägs att de kan ta upp till ett år innan ögonfärgen ändrats helt, det är ju helt fantastiskt egentligen, att alla barn föds blåögda.

Gårdagen var en gemytlig dag, promenad i ett underbart strålande väder.
Jag och en vän mös på altanen med kaffe när vi lurat i väg hennes dotter och häst in i vår ridanläggning, vi fick till slut efterlysa dom.
Mollie sov i sin säng, och vi hade lilla waki taki med oss, vilken frihet det gav, vi kunde gå runt här hemma och titta till ägorna och hänga på altanen utan att vara orolig, så de blev verkligen vuxenmys.
Vi fick mer besök under eftermiddagen det var lilla hunden Nils och hans matte.
Så det var inte mycket ensam tid i går inte.
Kvällen avslutades i Valje med en god middag, efterätt och härligt sällskap, efter melodifestivalen så hade vi hipp hipp medley, så skrattmusklerna fick sej en reäl omgång.

Natten blev lite upp och ner, vi kom i säng sent och Mollie sov gott fram till femsnåret, sen var det tjockt i lilla näsan, så vi fick upp och ta lite näsdroppar.
Det är lite oroligt när man hör att de är svårt att andas på grund av allt snor, på dagarna går de bra men på nätterna hör man ett väldigt rosslande.
Men det är ju inte den första ungen som varit förkyld, vi räknar med att det är övergående :)

Nu är promenaden avklarad och grynet är nybadad, och hon ligger tryggt nerbäddat i sin säng och myser.
Själv har jag passat på att vara ute och tittat på lite hästträning, trevligt sysselsättning en söndag.

I kväll är det dax igen att drabba samman för lite bingospel.
Jag håller ju på att rensa ut min frysbox, och i kväll behövs de ju lite tilltugg till kaffet och bingot.
Jag har nu bestämt att jag ska göra ett litet övertramp på min sk fru.
Det är som så att hennes mormor gjorde en kaka som vi tyckte väldigt mycket om båda två.
En gång när vi fått en bit av den med oss hem så skulle jag och min mor ut på berget med fika, då tog jag med mej den här kakabiten som vi hade över.
De skulle jag ju aldrig gjort, när jag kommer hem och berättar för min sk fru att vi hade ätit upp hela biten så blev hon helt skogstokig och hysterisk, det blev ett liv utan dess like.
(Hade vi varit gifta då så hade hon nog redan vid det tillfället tagit ut skillsmässa.)
Hon tyckte de var förjävligt att vi ätit upp biten, för som hon sa, tänk om mormorn dött, de hade ju varit fruktansvärt, hon skulle ha kakan som nåt minne....Herregud.
Efter den incidenten och när jag hade berättat det för mormorn så fick vi två kakabitar i stället, en till mej och en till min sk fru.
Nu är det så att min bit är uppäten, men min sk fru har fortfarande en bit kvar här.
Jag tycker nu att hon fått så många chanser på sej att hämta den och inte gjort det, så nu blir det mormors kaka till bingot i kväll.
Vare sej hon vill det eller ej.
Hoppas bara att det inte står med i bodelningen att kakbiten fattas och att hon inte blir allt för hysterisk när hon får vetskap om att den är uppäten.
Tack mormor.

Ser ju glatt ut...

Sarkasm i Jockarp.

Arbete och godsaker...

Lilla trucken.

Uppdatering av spjälsängssovningen. (långt ord)
Det fungerar helt perfekt, jag har nu lagt henne tre gånger på kvällen och två gånger på dagen, hon somnar klockrent efter lite skönsång från mamman. Lyckan är total vad det gäller nattningsbiten.
Vilken tjej alltså, jag är imponerad av hur enkelt de faktiskt kan vara att ha barn.
Man hör och läser så mycket om andra mammor som säger att det är sååå jobbigt att vara mamma deras barn är såååå jobbiga.
Ja de kanske dom är med, men jag undrar de jag.
Jag vet ju att Mollie är speciell men jag undra om hon är så speciell, jag borde ju märkt något, någon gång eller.
De är väl klart att man är sliten nån gång, men det är man väl i vardagslivet med, med eller utan barn.
Och det är väl klart att jag gärna hade delat allt detta ansvar med någon annan vuxen person, det är ju som de sägs när man gifter sej "i nöd och lust," och de stämmer faktiskt, ibland är det nöd med dom små liven, men på de stora hela är det ju mest lust.

I går var Mollie och jag på mitt jobb, det är ju inte utan att man saknar det ibland. Saknar att glida runt i trucken och lyssna på radion, de rensade tankarna ganska bra.
Mollie gick från famn till famn hos grabbarna och till slut somnade hon helt slut efter alla intryck.
Hängde sen med en annan jobbarkompis och vi löste dom flesta världsproblemen, eh försökte iallafall.

Fredagskvällen tillbringades med en vän och hennes tre härliga barn, dom är snälla, trevliga och väluppfostrade, (hur de nu gått till) Dom är så försiktiga med Mollie, förra gången vi var där så hällde dom upp dricka till henne i en såndär liten pipmugg i tron om att Mollie skulle kunna dricka av den. Så sött. Nu hjälpte dom glädjande till med blöjbytet.
De skiljer inte så många år på dom så vem vet, de kan kanske bli nåt där, jag hör redan bröllops klockorna ringa.
När vi var och våldgästade sist så sattes de upp en resesäng till Mollie, den stod klart på plats även denna gången, så där nattades grynet, så att vi vuxna obehindrat kunde trycka i oss av den goda cheescaken.

Jag håller som bäst på med att rensa ut frysen på mat och godsaker så att jag ska kunna frosta av den, här äts de numera glass och gräddbullar varje dag, men nu börjar jag faktiskt se en ände på detta grymma frosseri.
Jag är väldigt glad över att jag ammar annars hade jag nog rullat fram med denna lite märkliga diet.
För övrigt känner jag mej i en grym form, och jag räknar helt kallt med att jag detta år kommer komma upp i den goda form jag var i för några år sedan, innan man blev sambo och förfallet började.
Min vän i norr har lovat hjälpa mej med ett lite träningsprogram, ett program som passar en person som vägrar att gå och spänna sin späda vackra kvinnokropp på ett gym, här är det vardagsträning i hemmets lugna vrå som ska till och ske.
Fan man börjar bli fåfäng på gamla da´r.
Här är minsann inget snack om att "du duger som du är"
Men med en sån liten prinsessa till dotter så får ju modern se till att matcha, något annat är ju helt uteslutit.

Och vad är det med Stockholmare och snö? De är ju samma visa varje år, när det kommer ett par cm nysnö, så larmslårs hela staden.
Tänk nu har vi haft snö sen i november och ändå när det kommer lite nysnö i februari så stannar hela staden. Och de enda som sänds på nyheterna så är de om snökaoset i huvudstaden.
Nu får dom väl ta och ge sej.
Herregud, skärp er.
Köp en traktor skotta och sluta gnäll på vädret.
På tal om väder...Här är det underbart, våren är på gång trots att det idag är 6 minus så känns det att något är på gång.
Jag ser framåt och jag ser att de ljusnar på många fronter, och jag har en förträffligt underbar dotter som jag njuter av i fulla drag.
Det går bra nu :)

Mollie och en av grabbarna på jobbet :)

Jockarp.

Psyktest och knivlåda...

Beckomberga sjukhus...

Ett glädjande besked för mej, ett mindre glädjande för andra och då tänker jag närmast på min sk svärmor.
Jag var ju på lilla "psyk" undersökningen i går, hör och häpna, jag var både, lugn, trygg och stabil i min mamma roll.
Hur kan de då stämma överens med det min sk svärmor sprider ut på stan, att jag är psyksjuk och att hennes dotter är helt frisk?
Ja nu är det väl ingen, (som väl är) som lyssnar på de som min sk svärmor försöker sprida ut för att skydda sej själv och sin dotters märkliga beteende.
Konstigt vore de väl då.
Och nu har jag ju varit hos två olika personer och dom ger samma utlåtande jag är en stabil människa trots allt det jag blivit utsatt för.
Efter en timmes utfrågning och diskussioner fram och tillbaka blev vi utsläppta bland "normala" människor igen
Beklagligt för lilla svärmodern och ett stort grattis till mej och Mollie.

Körde ner till apoteket för att köpa lite saker till grynet, svängde in på parkeringen, kom några meter, sen blev jag stoppad av pappa blå, det var dax för nykterhetskontroll.
Ja de kändes ganska meningslöst, med tanke på att dom hade haffat en nykterist, men de kan ju inte dom veta.
Så jag blåste glatt och det visade att jag var ofarlig även där.
Herregud vad mogen jag är, varken full eller psyksjuk. Vilken dag va...

Sen bar det hem till byn.
Vi skulle spruta lite hästar med lite olika preparat så Mollie fick hänga med ut i stallet, de gick bra Mollie sov och hästarna var lugna, inte ens rädda för vagnen.
När vi ändå var ute så passade vi på att stöka bort det sista av julen, utegranens fina sken har nu slocknat för denna delen av året, de var på tiden.
Även den fina dörrkransen fick lift upp på gödselvagnen för vidare färd ner mot vesan, det blev väldigt tomt på gårdsplanen, men det är ju som med allt annat en vanesak.
När jag var i källaren och grejade så hittade jag både det ena och de andra som tillhör min sk fru.
Jag undrar just vad hennes plan är, väntar hon på att sakerna ska förflytta sej själv, eller tror hon att dom ska ruttna bort.
Hmm kanske jag ska informera henne återigen att hon har pinaler här som är hennes, och kanske jag behöver informera henne om att hon har saker som är mina som jag gärna vill se här på gården igen.
Varför gör man så?
Finns det någon där ute som kan svara mej på dessa frågor?
Finns det någon som kan svara på varför hon inte vill lämna tillbaka mina saker och hämta sina saker?
Vill hon inte avsluta?
Någon?

Inte?

Finns det någon som kan svara mej på en annan fråga, eller rättare sagt två frågor, två frågor som snurrat i mitt huvud nu ett tag.
Min sk fru har ju nu i efterhand gått runt och sagt att hon hade funderat länge på att hon skulle lämna mej, och att hon stannade kvar på grund av att jag var gravid.
Ja de var ju gulligt tänkt.
Men varför, gifter man sej då men en person som man tänker lämna, det är den första frågan.
Sen en annan fråga som jag grunnat på nu den sista tiden är.
Varför ändrade hon sitt efternamn till Vilhelmsson?
Någon som förstår det?
Om det nu var så att hon tänkt en längre tid på att lämna mej, varför säger man inte bara då när man ska gifta sej att jag tror jag behåller mitt efternamn.
Jag har ju haft de så länge så varför ska jag ändra.
Tänk vad mycket jobb det blir bara med att hålla på att ändra namn hit och dit...

Näpp jag tror inte ett skvatt på att hon funderat en längre tid på att lämna mej, allt i hennes handlande tyder på panik och flykt.
De kanske till och med hon och hennes familj kan se om dom tänker efter en smula.
Jag vet ju visserligen att dom inte är dom vassaste knivarna i lådan men kanske om dom funderar en stund så ser dom själva att allt detta rimmar illa.
Väldigt illa till och med.

Och här sitter då jag fortfarande med frågorna.
Ja hur blir det med svaren, någon som förstår detta och kan förklara de för mej?
Någon?

Inte?

Knivigt i Jockarp..

Tingsrätten, min nya brevvän :)

Vissa dagar så....

Som Kenta Gustavsson sjunger, "just idag är jag stark" Ja så känns det faktiskt.
Efter den besvärliga kväll vi hade härom kvällen, så började visan om i går kväll, men nu kunde vi stämma i bäcken i stället för i ån.
Och det hade inget att göra med preparat från apoteket, för där kammade vi noll.
När jag var inne och skulle köpa lite magmedicin till Mollie, så blev jag rådd av apotekaren att höra med Mollies sköterska om vilken sort vi skulle köpa, så de var bara att lomma därifrån tomhänt.
Men som sagt de började gastas igen på kvällen, samma tid ungefär, och jag kände att jag började bli sliten av bara tanken på fem timmas skrik igen.
En räddande ängel/ min dola och vän ringde när Mollie hade sitt anfall och vi pratade hit och dit om vad som var bäst att göra, vi provade lite allt möjligt, ungefär samma som dagen innan och det verkade inte hjälpa, vad som därimot hjälpte en stund var att lägga henne på skötbordet så hon fick ligga och titta på mobilen som hänger där, vilket klipp den där IKEAmobilen som vi har fått av flickorna i skogen, den är guld värd.
Tack.
Men den funkade bara en stund sen drog det i gång igen, och efter många om och men så beslöt vi oss för att prova spjälsängen, den har stått där oanvänd i 10 veckor, men nu var det dax att ge den en chans.
Och döm om min förvåning, en hundradels sekund sen sov hon, hehe, man tappade ju nästan hakan.
Om det är nybörja tur eller vad det är de återstår väl att se.
Och det spela mej ingen som helst roll vad anledningen är, bara vi mår bra.
Jag ska prova att natta henne där nu på kvällarna så får vi se hur fortsättningen blir.

Vi fick ett litet brev i lådan igår, det var inte så sött och det doftade då rakt inte någon parfym.
Näpp det var från tingsrätten minsann, jag har ju nästan saknat deras brev, har undrat varför dom slutade brevväxla med mej.
För de var ju ett tag sen sista brevet kom.
Nu var dom så söta att dom ville informera mej att det utsatts en betänketid på sex månader på att lösa upp vårt partnerskap från den 19:e januari 2011.
Vilket då betyder att skilsmässan tidigast kan gå igenom den 20:e juli 2011, vilket då i sin tur betyder att vi nästan, (de fattas ju sju dagar)  varit gifta i ett år, herregud vilket långt och lyckligt äktenskap va.
Om man sen tänker på hur livet sett ut sen den dagen så vet man inte om man ska skratta eller gråta, något mer patetiskt har ju sällan skådats.
Tänk själv att vara gift med någon i ett helt år.
En person som man inte varken ser eller hör ifrån, en person som gått under jorden, som lämnade en redan några veckor efter bröllopet.
Herregud det är ju inte klokt.
Men det känns ju iallafall bättre och säga att man varit gift i ett år än att säga till folk att man varit gift i tre veckor.
Man får lov att se det positiva i de hela.

Favvoboken :)

Nu ska jag in och göra det omtalade psyktestet, hoppas nu inte att man får gå därifrån tomhänt, Önska mej lycka till....Utförlig rapport kommer i morgon (tror jag)

Nervöst i Jockarp.

Pionjärer...

Smakligt....

Ja det där mailet jag skulle öppna och läsa när jag kände av en känsla av kärlek till min sk fru, det öppnade jag så många gånger i går så till slut fick sidan med min hotmail  vara öppen.
Jag försökte verkligen rensa min hjärna, vi var ute och körde ved, jag tänkte att tröttat jag ut min kropp lite så hänger kanske resten med, men nej då....Jag grubblade mer än vad jag gjort på länge, jag vet inte vad det beror på, men jag har mina aningar.

Det är fler människor i min närhet som tycker och försöker att få mej att förstå att denna människa inte är värd oss, mej och Mollie.
Jag lyssnar bearbetar och försöker själv radera ut allt de fina ur mitt minne, de känns ibland som att lobotomering snart är min enda möjlighet till att bli kvitt, tankarna och känslorna jag har.
Även om jag inte är stolt över vad jag känner och tycker så är jag iallafall ärlig, jag är ärlig mot mej själv, och ärlig mot andra människor som korsar min väg och av den känsla mår jag bra.

Jag hann med att göra en helt underbart god sallad till middag i går kväll, och jag skulle precis till att äta den, men då drog helvetet i gång.
Magknip förmodligen, Mollie skrek, och sov en stund, vaknade och skrek, skrek lite till, sov fem minuter och sen skrek vi igen...Jag gick med henne, vaggade henne, kramade henne och gjorde allt för att försöka trösta min allt mer förtvivlade lilla dotter.
Mer hjälplös har jag nog aldrig känt mej i hela mitt liv, ja de skulle möjligtvis vara när min sk fru lämnade mej.
Jag funderade ett tag på att lasta in de lilla grynet i bilen och köra en sväng, men jag tänkte att det är mitt sista drag så den får jag spara på lite.
Jag sjöng broder jakob för henne, men jag kunde inte hela, jag håller på att reta ihjäl mej på att jag kan nästan alla barnvisor, men bara delar av texterna på dom. Får väl bli att leta i gamla gömmer efter mina sångböcker så man kan uppdatera sej lite.
Hon var så liten och jag kände mej så liten men fem timmar senare slocknar hon helt utmattad på sitt fårskinn med snutten på näsan och nappen i munnen med en sliten, orolig och uppgiven mamma jämte sej.
Jag vet att de kommer komma fler såna dagar och jag vet att det kommer komma dagar som är betydligt värre, dagar då hon är sjuk, dagar då jag är sjuk, dagar då vi båda är sjuka.
Men ju längre tiden går till dom dagarna desto bättre, Brrr vill inte tänka på det.

Idag vaknade vi tidigt, och vi fick vara med om ännu en underbar soluppgång över vesan. Tänk vad bra vi har det egentligen.
Den sista veden kördes in och en promenad på berget var ju tvunget en dag som denna.
Stormen som rasade här, har satt sina spår och synen som mötte en i skogen av förödelsen var inget upplyftande precis, de är som dom brukar säga havet ger och havet tar, får väl säga det samma om stormarna nu snart. Dom tar skog men ger vindkraft...

Jag fick ett glädjande samtal från en journalist idag, nu har vi bestämt att de ska skrivas repotage om töserna på berget. Om en vecka får vi besök, de ska bli så spännande.
Jag känner mej som en pionjär i detta ämne, ett ämne som jag tycker att man aldrig skulle behöva skriva om.
Och det är väl inte ett ämne man själv trodde man skulle bli pionjär i, men nu blev det ju så ändå, man kan ju tydligen inte råda över allt här i livet.

Nu blir det en runda till apoteket i ett försök att råda bot på magkniperna.

Lugnet efter stormen..

Upp och ner i Jockarp

Kärlek och hat...

Kärlek och hat, det måste vara en hårfin skillnad mellan det.
Ena dagen står man i fina bröllopskläder och lovar både det ena och det andra i kärlekens tecken.
Andra dagen stänger man dörren, och vägrar att berätta vad man menar och vad som hänt med den underbara kärleken man såg för någon vecka sen, ett beteende som tyder på rent skärt hat mot den person man levt med så länge.

Jag skrev ett mail till en vän igår och där skrev jag.
Tyvärr har jag fortfarande känslor för min fru, hur bisarrt det än låter, så är hon faktiskt min stora kärlek, den person jag skulle leva med i resten av mitt liv.
Till svar fick jag en reäl tankeställare och smäll på käften, förmodligen precis vad jag behöver.

Nu vet jag ju att över känslor kan man inte råda, att kärleken är blind, att....allt jävla skit poeter hittar på för att förvränga skallen på oss sansade personer så att de skall försöka förstå det de drabbats av...men hur fan de än diktar så kommer man aldrig att begripa sig på denna satans soppa.

Hur fan kunde hon?

Mailet fortsatte sedan....
Sedan har man ju vid några tillfällen ifrågasatt ditt förnuft...måste man ju ärligt erkänna...Kärlek och känslor råder man inte över men...Att leva utan kärlek är ju fruktansvärt men ponera att nu då frun kommer tillbaka, krypandes på sina knän.
Skulle du någonsin kunna lita på henne framöver?
Skulle du kunna sätta Mollie i knäet på henne med gott samvete när du samtidigt vet att hon gjort er så illa?
Skulle du föredra hennes tvivelaktiga kärlek samtidigt som du vet att en stor, stor del av era bekanta inte ville umgås med er för hennes skull? 
Skulle du vara tillfreds med att inte veta att det gick att lita på henne, vad hon hittar på när du är på jobbet eller vilka tankar och blickar hon skänker alla de ni ser och träffar?
Att det kanske helt plötsligt dyker upp ännu ett intressant objekt i hennes ögon och så skall du faca samma problem och samma helvete ännu en gång med allt vad det innebär?
Att du är populär är ju en sak du måste förstå men du måste också förstå hur illa folk tycker om din fru, så tydligt som folk ställt sig upp, klart deklarerat att det är förfärligt det hon gjort.

Oförlåtligt.

Efter detta mail kunde jag se med mina så förut blinda ögon.
Jag lovade mej själv att jag skulle läsa detta mail varje gång jag fick en känsla av kärlek till min sk fru när jag fick en tanke om att under har hänt förr.
Då ska jag öppna inkorgen och faktiskt läsa detta mail så jag får se igen svart på vitt, vad hon gjort mot oss, detta vidriga svek, som enbart visar på feghet och rent skärt hat mot mej och Mollie.
Jag ska läsa frågeställningarna och jag ska försöka finna svar på dom i mitt hjärta och inte bara i min hjärna.
Jag skulle vilja känna de hat som hon känner mot mej, de skulle jag vilja känna över henne och de hon gjort. Det känns som mitt liv skulle blivit enklare då på något vis.
Varför gör jag inte det?
Men jag väntar, kanske kommer det en dag.
Detta mail som visar vad andra människor tycker om det hon gjort mot oss.
Det stärker mej även om mitt hjärta tror på under så måste hjärnan någon gång ta över.

Jag tolkar detta mail som en finare förklaring på ord och meningar som i stället skulle skrivas.
Du är inte klok människa som kan ha andra känslor än rena hat känslor för en människa som gjort dej så ont.
Jag är iallafall glad och tacksam för den uppriktighet och synen på mina känslor och jag är glad över att ha denna människan i mitt liv och som vän.
Tack.

Stormar i Jockarp

"Barnledig" = Panik.

Smidigt :)

Vilken dag det blev i går.
Det började med att min mor och min bror tog med sej Mollie på promenad, och när jag var barnfri så roade jag mej med att städa och köra till ica och handla, herregud, det låter ju inte klokt.
Men så var det iallafall.
Jag spelade Lundell på hög volym här hemma när jag gick omkring med dammsugaren, och när jag körde bil så blev det Lasse Winnerbäcks "kom i håg mej då" som drogs av så högt så folk trodde nog att de var en liten snorvalp som glassade runt i sin fars bil och spelade tuff.
Hihi dom skull bara veta att i bilen satt en mor i undre medelålder som var ute på sin jungfruresa.
Det var en märklig känsla att kunna vrida upp ljudet så högt man ville, och sitta där i bilen och försöka överrösta Lasse  med sin sköna stämma. Vilken frihetskänsla.
När jag kommit halvvägs till stan märkte jag att jag hade glömt telefonen hemma i laddaren, skulle jag vända eller skulle jag chansa på att Mollie var i trygga händer...Jag fortsatte men jag kände mej stressad.
Och givetvis så stötte man ju ihop med folk man kände, de gör man ju alltid när man är stressad, först träffade jag på min barnmorska som hjälpt mej så mycket, och hon var jätte pratglad, hon undrade hur allt var och hur det funkar med Mollie.
Lite senare träffade jag på en gammal klasskompis, han hade med en liten tjej, och de var roligt att stå och snacka om barnen och dagis, skola och annat som hör till, men jag kände ändå att jag ville hem till min lilla tjej.
Upp på bresladd i allén i tron om att Mollies sista stund var kommen och att ingen klarar av att sköta om henne som jag.
Så möter jag Mollie och mormor traskande i lugn mak över gårdsplanen, som om inget hade hänt.
Dom hade varit i stallet och grejat och fixat, och Mollie hade givetvis sovit hela tiden, och hon sov en timme till, så varför denna stress?

Eftermiddagen tillbringades till skogs.
Det stod korvgrillning på schemat, det var jag och Mollie, bästa dolan och hennes familj och min bror och hans flock.
Det var ett väldigt jobb att få ut vagnen till grillplatsen, det var snö och is blandat med en härlig lera, så till slut så bars vagnen fram i skogen. Och Mollie låg klart helt ovetande och sov som en stock..
Det var lite kyligt och blött men det var mysigt och ungarna hade så roligt.
Jag tycker det är spännande med det här med möten, när man ser på barn som träffa andra barn som dom inte känner, så är det en viss blyghet, men det går över väldigt snabbt, efter ett par minuter är det som dom känt varandra hela livet, väldigt intressant.
Väl hemma igen med dyngsura sockar så kurade vi upp oss i soffan en stund för att få upp värmen.
På kvällen dök Mollie ner i badbaljan, och efter det somnade hon helt utslagen på soffan, vi spelade bingolotto som avslutning på en ljuvlig härlig Söndag.
Och vinst blev det med, jag tycker nästan att man kan marknadsföra bingolotto med spelet som ger vinst varje gång.

Idag har Myset och jag haft besök av lillkusinen, hon fick hjälpa mej att välja kläder och knyta en rosett på Mollie byxor, hon blev så fin så.
Nu är vi hemkomna från ett lugnt och trevligt caféhäng.
Myset sover på soffan och jag borde ta tag i mullvardsbunkarna i trädgården, det som göms i snö kommer fram i tö, det är inte bara nackdelar med snön minsann. Man slipper se eländet.
De retar mej att det ska bli så här varje år, jag har ordning på dom små ligisterna hela året fram till snön kommer, sen röjer dom av hela gården, Grrr...

Ligister...

 Jockarp.

Sommarkatt vs Molliemys...

Sommarkatt...

Det var mycket tankar som snurrade i huvudet i går, tankar som verkar svåra att bena ut, jag ska försöka att göra det och sätta ord på dom en dag, men just nu är det svårt och jobbigt.
Som väl var så var vi bortbjudna på en mysig schlagerkväll igår kväll så tankarna skingrades en del..
Det är något visst med familjen på Hällevik, deras bjudningar känns alltid så avslappnade, lugna, trygga och gästvänliga, man kan helt enkelt bara vara sej själv i deras sällskap.
Vi fick fantastisk god mat och en super god tårta efter maten, vi lyckades att snikade med oss en stor bit tårta hem med, så festen kan fortsätta även i dag.
Jag brukar kolla på festivalen, men musiken faller mej oftast inte i smaken, men igår var det ganska hyfsat, jag gillade nog bäst Pernilla Anderssons låt, den uppfyllde alla mina kriterier, vilket är, den sjöngs på svenska och det var fin text och härlig musik.

Det här med barn har slagit mej lite då och då, och då mest hur min sk fru reagerar när hon träffar andra barn.
För hur det nu än är så måste ju hennes väg korsas av dom små liven någon gång.
Hur känns de då och träffa ett litet barn när man själv har gjort ett sånt märkligt val att man lämnat de barn som man skulle leva och vara med att uppfostra och dela vardagen med, ett barn som man skulle blivit förälder till.
Hur känns de då när man ser en liten bebis som är i samma ålder som det lilla barn är i som kunde varit ens eget, hur klarar man av de psykiskt?

Nu när vi var på semester så var det en massa löspringande katter runtomkring.
Både jag och min sk fru hatar sånt, när man är elak mot djur, vi har ett antal gånger tagit hand om sk sommarkatter, det är grymt att man bara slänger ut dom och stänger dörren, eller helt enkelt bara drar och lämnar katten kvar.
Nu när jag satt på hotellet och funderade över just detta fenomen med sommarkatter, så slog det mej hur sjukt det var, det var ju precis de som hänt i detta fallet.
Min sk fru ser Mollie som en sommarkatt.
Hon var med om att skaffa denna lilla katt/barn, men sen kom hon på att det kommer ju krävas tid, ork, pengar och ett livslångt ansvar.
När hon kom fram till det och funderat lite på att det kanske inte var riktigt vad hon tänkt sej, att hon inte var mogen för att ta hand om katten/ barnet, JA då stänger hon helt sonika bara dörren och låtsas som om det regnar, det blir helt enkelt någon annans problem att lösa katt/barn problemet.
Ni skulle bara hört vilka ord min sk fru använt om människor som slängt av katter här vid gården som vi helt enkelt har fått ta hand om.
Hon ville göra både det ena och det andra med dom personerna om hon fått fatt i dom.
Och jag håller med henne i vaje ord hon sagt för så gör man inte.
Men visst är det väl då intressant de hon gjort mot sitt barn, va?
Hon har ju gjort exakt de som hon föraktat andra människor för.
Skillnaden är inte så stor.
Det är bara det att hon ser till och med värdet i sommarkatterna som större än värdet i ett litet barn.
Vad säger det om denna människa jag är gift med?

Man ska inte ha så snabbt till att döma andra, speciellt inte om man tänker uppföra sej likadant själv.
Hoppas sommarkatten mår bra....




Molliemys...


Kattkommandosyd Jockarp

Sömnlös....

Våren börjar göra sej påmind här nere i söder och i går tog vi första kaffe koppen ute på altanen, de finns inget bättre än att bara gå ut och sätta sej med en kopp och titta på molnen som far förbi, Mollie sov en stund i vagnen, men sen ville även hon upp och mysa och känna vinden mot sitt lilla ansikte.
Jag säger bara. Äntligen.
Igår på kvällen var vi bortbjudna på middag, det blev trevligt, med mycke snack och låga skämt.
Efter middagen och efter att vi sanerat  Mollie i baken och min skjorta och jeans efter en liten olycka så avlöste skrattanfallen varandra, vi skrattade åt all moral och brist på den, vi skrattade så magkramperna var ett faktum.
Så tack för en super fredag.

Är det så att en kvinnas hjärna är skapad så att man ska tycka att ens eget barn är det vackraste och finaste som kommit till världen.
Eller är det så att min dotter är något ut över det vanliga.
Jag tycker nämligen att hon är vacker, när hon är ledsen, sur, gnällig, och skriker.
Hon är vacker när hon är vaken och när hon sover och är så avslappnad och tillfreds, när hela hennes väsen lyser av rofylldhet tygghet och lycka.
Men hon är givetvis vackrast när hon ler, och nu ler hon ofta.
Man kan säga att denna mamman tycker sin dotter är fin i alla konstellationer, humör och alla tider på dygnet.
Mamman tycker att dotter är bildskön och att hon liknar mamman på många olika sätt.
Men denna rosaskimmrande tillvarao förbyttes av en helt sömnlös natt, mamman har varit vaken och när hon såg sej själv i speglen i morse så såg hon ett par trötta ögon och ett askgrått ansikte.

Just dessa nätter hade de varit extra skönt att kunna vända sej om och säga till sin fru.
- Älskling nu är det din tur att gå upp och ta hand om vår lilla dotter, jag måste sova.
Men nu är det ju som det är med de och då gör vi vad vi kan för att lösa allt så smidigt som möjligt.
Man intalar sej helt enkelt att de inte gör något att man har några sömnlösa nätter då och då, det hör helt enkelt till.
Det är bara till att bita ihop och vänta tills nästa natt och hoppas på bättring.

Nu lyser hon som den lilla solstråle hon oftast är, och verkar vara nöjd över nattens bravader, och när hon är på detta humör så spelar inte mammans ihåliga ögon och askgråa ansikte någon roll, för då är det omöjligt att hålla tillbaka ett leende.

Promenaden avklarades i ett stilla och ljummet vårregn idag. Underbart att ha grusade vägar under hjulen.
Nu ska det putsas silver bestick till mysets kalas.
Och i kväll är vi bortbjudna igen, vi ska öster ut och kolla in sångprogrammet som går på tv i kväll.
Vi är glada och mår fin fint idag.
Hoppas de håller i sej.

Utomhusmys.

Mys i Jockarp.

Bitter???

Morr, nu har det hänt igen, var inne på en väns blogg i går och läste lite, och från att livet levts i sus och dus så har nu allt vänts upp och ner.
Dom hade köpt hus, ny bil och min vän hade till och med lyckats få ett nytt jobb så hon skulle kunna vara närmre sin sambo. Så att dom skulle kunna träffas mer.
Ja så långt är ju inget fel, men tydligen så kunde hennes flickvän inte hålla styr på fingrarna utan hon hade tagit in på hotell med sitt ex och skött undan vissa gymnastiska övningar som brukar skötas i vågräta ställningar.
Tvi säger jag bara.

Och som vanligt så får den utsatta personen inga svar.
Varför är det nu så att den personen som lämnar och sårar lyckas så bra med att bara stänga dörren bakom sej och gå vidare från ett långvarit förhållande med en enkel axelrykning.
Att stänga dörren och inte vilja förklara sina märklig och hastiga svängningar.
Att dom klara leva med vetskapen att de personer dom levt med och älskat under en lång tid mår så fruktansvärt dåligt på grund utav deras vidriga beteende.

Jag undrar just om medborgaskolan har någon kvällskurs som dessa personer gått för att lära sej hur man ska såra andra människor på bästa sätt.
För det verkar ju som om det är fler än min sk fru som kan såra och tro att dom kan göra som dom vill med andra människors känslor.
Jag tror nog att min sk frus nya underbara flickvän gått den kursen hon med.
För nötet skrev till mej i ett mail att hon förstod om jag var bitter över att jag blivit brädad.....Bitter jag är inte ett dugg bitter över att jag blivit lämnad, utan av på vilket sätt det skedde på.
Men jag förstår ju nu att det kan ju inte vara lätt för en person som har nåt som växer på sin hjärna att fatta.
Att man inte mår så bra när man blir lämnad nygift och höggravid.
Och att den nya flickvännen spelat ett fruktansvärt uselt spel.
Typ, Hej Leonora, jag vill bli bästis med dej så jag kan ligga med din fru och kvinnan som ska bli mor till ditt barn.
Bitter ja vad ska man säga?
Men kanske kommer dom med tiden förstå när dom står inför valet att själva försöka bilda en familj, då kan de vara så att rädslan kryper på om att man kanske skulle kunna bli lämnad, och då på de vidrigaste sättet som finns.
Hmmm.

Men det är kanske som dom säger att i krig och kärlek är allt tillåtet, det verkar ju nästan så.
Men vad jag lärt mej är att dessa personer som beter sej på detta lumpna sätt, dom är inte villiga till bättring.
Dom gömmer sej hellre än att ta tag i sitt problem och återigen våga stå upp för vilka val dom gjort och det är det som är det värsta.
Är jag tyst och ser jag inte vad jag gjort så finns det heller inte.
Som jag skrivit innan så tror jag på att man ska ge varandra en andra chans, alla kan ju fela.
Men vad är det då som gör att dom inte ens kan klara av det.
Varken min bloggande väns flickvän eller min sk fru våga prata med oss.
De måste ju helt enkelt vara så att dom är så fega och att dom vet att de dom gjort är åt helvete fel.

Min sk fru var ju tvungen att hoppa i säng två gånger med någon annan innan hon kunde tänka sej att berätta det för mej.
Och sen hade hon mage att säga att HON skulle fundera över hur HON skulle ha det, nej en stor jävla fet smäll är vad sådana människor ska ha, gärna hård. Man beter sej inte så.

Fördelarna med allt jag gått igenom är ju att jag har ett litet fint barn då givetvis, men också att risken för att man ska stöta på fler så sjuka störda människor som dom två måste ju vara minimal.
Så jag får väl säga till min bloggande vän.
Grattis vi har haft våra idioter i vårt liv.

Nu ska jag ut på berget med min lilla lyckliga loppa och rensa skallen på alla sjuka människor och bara njuta över allt fint som finns här framför mej...

Ett liv pågår i Jockarp,.

Utflykt och hästar...

kafferep...

Nu har vi bokat New york resan, vi åker den 8 sep, så vi kommer att vara där över den 11 sep, hoppas nu bara det inte blir problem när talibanerna ska fira sina tio år som världens sämsta piloter.
Och att dom inte har planer på att göra något nytt sjukt attentat.
Vi fick nu tag i en sån där liten säng som hänger på väggen, så jag kan få lite avlastning, och så Mollie kan sträcka ut ordentligt, så där kan hon ligga och mysa några timmar under flygningen hoppas jag.

Idag har vi varit på nya äventyr, vi har varit i Mollies andra hemland, där hon blev till, Danmark då alltså.
Vi strosade mest omkring och tittade på folk och tog en fika på de äldsta cafet i helsingör, Mollies mormor tryckte i sej två potatisbakelser och ett wienerbröd, snacka om kaloribomb, själv tog jag en kopp kaffe, min karaktären är för närvarande på topp.
Vi letade efter en kylskåpsmagnet som de stod Danmark på, för jag hade tänkt mej att jag skulle köpa en sån till Mollie från varje resa och varje land hon varit i, just nu hänger det en på frysen från vår tripp härom veckan, men den vill ha sällskap.
Men de visade sej vara ett omöjligt uppdrag att lyckas med. så vi får väl ta en sväng till Köpenhamn inom de snaraste, för där ska man väl kunna hitta en iallafall.

Efter Danmarksbesöket tog vi en sväng inom köpcentret Väla i Helsingborg, de var upp till 70% REA där nu.
Jag var inne i polan och pyret affären och kikade lite, men Mollie har ju kläder nu till hon är två år, så jag gick bara och kände och klämde på grejerna.
Och som vanligt var myset helt ovetande om vad hon varit med om, hon sov och åt mest.

Jag har fått en fråga här idag vad som hände med mitt hästintresse.
Jag har haft egen häst sen jag var nio år, och tränat och tävlat, men när vi bestämde oss för att försöka bilda en liten familj, så kände jag att jag var tvungen att avveckla de lite.
Så den hästen jag hade igång då hon såldes.
Och min gamla tävlingshäst Tara hade  fått föl och levde ett riktigt hästliv, vilket hon kommer att fortsätta att göra.
Jag har ingen förståelse alls för människor som när dom är gravida ska förverkliga sej själva och envisas att hoppa upp i sadeln, man har ansvar för fler än sej själv då.
Och det är ett ögonblicksverk till att man ligger där på marken och undrar vad som hänt.
Och nu eftersom jag är ensam förvaltare över denna lilla guldklimp så kommer jag nog aldrig hoppa upp i sadeln mer, jag har ett ansvar över min dotter och jag ska givetvis försöka minimera riskerna att hon blir föräldrarlös.
Vidare kan väl sägas att det finns olika delar i ens liv och hästeriet har varit en stor del av mitt 35 åriga liv men nu finns det viktigare saker i denna delen av livet, och det är inget jag är ledsen för.
Snart springer de kanske omkring en och annan shettis här med, man vet ju aldrig.
De får ju tiden utvisa, men vi saknar inte erbjudande, hela ekbacken är full av småhästar.


Nu ska kvällen avslutas i soffan.

Shoppingtur..

Jockarp...

Lagändringar...



Solstrålen i mitt liv...


Ja jag hade fått lite kommentarer här på bloggen medans vi varit på vår lilla utflykt.
Det var kommentarer om hur rättsamhället är uppbyggt här i Sverige, att lagarna helt enkelt inte hänger med.
Jag blev glad av kommentaren från de homosexuella paret som nu stod i startgroparna till att försöka bilda en familj.
Funderingar på bröllop och ett litet barn.
Hon som skrev var rädd och orolig och hade precis som jag aldrig tänkt tanken att detta skulle hända, jag är i dessa fall extra glad över att jag skriver min story och om hur mitt liv numera ser ut.
Jag har kanske i med detta hjälpt detta par med lite svar på frågor och även skrämt upp dom.
Skrämt upp dom så att dom kanske gör andra val i livet än dom val jag har ställts inför, andras val, val som jag får försöka att lära mej att leva med.
Detta betyder mycket för mej och jag ska försöka att sprida denna information så långt jag har möjlighet till, (och det är långt, detta är bara början) att få så många homosexuella par som möjligt att få ta del av min historia och kanske att i framtiden de svenska samhället och lagarna kan ändras, så att båda parter har samma ansvar.
Att den ena parten inte bara kan stänga dörren och gå när de inte passar.
Att man kan göra så stora val i livet och sen inte behöva stå för följderna, det är skrämmande.
Jag ser fram i mot den dagen då man som homosexuell får barn på samma villkor som ett heterosexuellt par.
Med samma rättigheter och givetvis då också samma skyldigheter.
Jag vet att den dagen kommer, frågan är bara när. Och frågan är bara hur många fler personer de finns här ute i vårt land som kommer att bete sej som min till synes sjuka sk fru gjort.
Hoppas innerligt på en lagändring.

Vi var på babycafet igen nu och det var trevligt, och intressant, möte med nya människor, och även en del gamla. Stötte på en person som jag inte sett på flera år och som jag definitivt inte trodde jag skulle möta i det forumet, trevligt när man blir positivt förvånad.
Denna gången var det lite religiöst, hade lite jobbigt med de, men jag kom över det. Som väl var...

Sen skulle jag in på bvc till den beryktade psyk kollen av barnets moder.
Ja nu tror ni säkert att jag gjorde detta med flit, men det gjorde jag inte.
Men jag kom helt enkelt fel tid, jag kom en timme försent, och jag som alltid kommer i tid.
Så nu får vi skjuta på psykutlåtandet ett par veckor till, vilket då betyder att jag får vara mor ett tag till, till lilla Mollie.
Herregud hur ska de gå? (ironi)

På eftermiddags promenaden igår så såg jag en lokatt i skogen, de har aldrig hänt innan så jag var mäkta imponerad, roligt med vilda djur.
På promenaden idag såg man inte röken av något vilt, anledningen kan ju vara att jag och min vän pratade hela vägen så vi hördes nog ganska tydligt när vi kom med våra vagnar.
Nu har vi även slutat med frossandet efter våra promenader så idag blev det en slät kopp kaffe och ett glas vatten, oj vad fina vi kommer blir.
Mollie var vaken lite idag med när vi hade besök och de tyckte lillkillen var spännande, jag ser fram i mot när Mollie blir lite större så dom kan leka på riktigt.
Det är så mycket jag längtar till vad det gäller Mollie, det kommer ju hända hur mycket som helst detta fantastiska år 2011.

Tandisen fick besök av mej och myset idag. Jag var ganska nervös innan, det var en ny tandläkare och jag var rädd för att det skulle bli liv för att jag hade Mollie med mej, men det var inga problem, dom stoppade till och med in nappen på henne när hon bråkade.
Lilla tandtrollet hade varit framme på ett ställe, så det får bli ett återbesök, för övrigt var min mun bland de finaste han hade sett idag..Man tackar.
Känns skönt att man inte behöver vara nervös inför återbesöket, men tanke på att Mollie var mer än väl välkommen dit.

Ännu en bra dag i Jockarp.

Semesterbilder....

Kastrup..

Utan dator och tv i en helvecka har gjort oss gott, vi har bara umgåtts och myst dygnets 24 timmar.
Tio och en halv timme i luften med mitt allt och hon sov ca: åtta av dom, hon är ett grymt resesällskap.
Dom som gnäller om att man inte ska ut i vida världen med så små knattar kan jag bara säga ni har fel, de var inga som helst problem med varken de ena eller det andra.
Men så är Mollie ett barn i en klass för sej själv.
Mollie låg i min famn hela flygresan och oftast så sov hon, då passade jag på att roa mej med de vanliga man gör när man åker flyg, man läser, dricker och äter den fantastiskt goda måltiden.

Det blev ju en lite annorlunda tripp, de blev ju inte så mycket brunande.
Mollie var inte i solen alls, men jag passade på att sitta ute med en kopp kaffe när hon vilade middag, de var ju tros allt ca 22 grader, och då vill man ju vara ute, och ute har vi varit, vi har roat oss med att promenera, fem, sex timmar om dagen har det blivit, vi har gjort stopp vid kaffe och glass barer och bara njutit.

Jag skänkte ju givetvis min sk fru en och annan tanke med, vi firade ju ett halvt år som gifta nu när jag var iväg, de kändes ju väldigt märkligt kan jag säga, men myset och jag firade på vårt egna lilla sätt.
Undrar hur min sk fru firade. Hon firade nog inte med en sån liten solstråle som jag gjorde iallafall, Mollie har varit på ett humör som inte går av för hackor, hon har lyst som solens alla strålar från dagen då vi åkte, till dagen vi kom hem.
Bortsett från tankarna på min sk fru så kan jag bara sammanfatta allt detta med att det var en lyckad resa.

Jag tror jag växte en bit i självförtroendet, jag är stolt över mej själv och min dotter, jag vet att vi kan klara de mesta tillsammans, även om det då hade varit mysigt att dela det, men de kommer kanske och det blir kanske inget plåster för min del....
De kan ju vara så att jag hittar rätt nästa gång, även om jag trodde att jag redan gjort de.
Men jag får väl erkänna att den personen jag valt att gifta mej och skaffa ett underbart litet barn med, var nog tyvärr inte mitt livskärlek.
Men hon finns där ute någonstans, frågan är bara var.

Framme vid hotellet.

Banankontakt..

Hittade en gaybar.

Hotellmys.

Kvällspromenad.

Hemma igen.

Bilder i Jockarp...

Flyplan och plåster...

Lugnet själv...

Aaah, finns de något mysigare än att gå och lägga sej när sängen är nybäddad och med nya lakan. 
De finns de säkert, men visst är det bra skönt.
Jag har verkligen blivit en sunkig människa sen jag blev mamma, tror inte jag bäddat sängen mer än två gånger, de känns som de inte är lönt, man går runt i en liten bubbla, i ett lyckorus och bara njuter av att vara mor, så vad gör då en obäddad säng.
Men i går kväll när jag kröp ner så kände jag verkligen varför man gör det, bäddar alltså. Jag måste helt enkelt börja göra det igen, vilken tillfredställelse de gav.
Nu köpte jag nya kuddar med på ikea, så jag var ju bara tvungen att testa dom i natt, verkar funka hur bra som helst, sov som en stock.

Idag fick vi köra en bit ner mot skåneland, meningen var att dom nygifta brudarna skulle komma upp till berget, äta en bit och mysa med Mollie och mej, men en av fruarna har ådragit sej en bacill, och den vill vi inte att dom delar med sej av.
Men nu var det så att dom lånade vår videokamera till bröllopet, och nu när vi ska på Mollies första tripp så måste vi ju ha den med oss, så vi bestämde att vi skulle mötas halvvägs.
Vi träffades på ekerödsrasten, och där blev jag bjuden på fika. Alltid trevligt att träffas, Mollie var lugn som vanligt.

Ja det här med att resa, det är ju så att jag är inte flygrädd, men jag är ju realist.
Och hur det nu än är, så är det ju så att ju fler gånger man flyger desto närmre är man ju en olycka.
Vi har ju rört på oss mycket under dessa fem år som jag och min sk fru levde ihop, varje gång så hade man en trygg hand att hålla i när vi lyfte.
Denna gången har jag inte den trygga handen utan nu ska jag försöka vara tryggheten för Mollie.
Jag ska försöka få henne att vara lugn och avslappnad, vi får väl se hur det går, rapport kommer..
Jag retar mej på att det finns platser i flyplanen som är tänkta för personer med barn, det finns en liten låda på väggen som det är meningen att man ska kunna lägga ner sitt barn i när man flyger, så man ska slippa ha dom i famnen hela resan, det är ju smidigt.
Problemet är nu bara att panchisarna som bokar sina resor åravis i förväg har köpt upp dessa platser som nu är anpassade för en barnfamilj, dom gör det för det är några cm bättre benutrymme.
Vilket nu kommer att resultera i att jag får ha Mollie mys i famnen hela resan, Morr.

En diskussion som jag haft med ett par vänner dom senaste dagarna är det här med att träffa en ny människa att dela livet med.
Eftersom jag aldrig varit med om något sånt här förut, att bli bränd, blåst och lämnad, så vet jag inte hur min kropp och mitt hjärta beter sej.
Hur lång läkning som behövs, om jag kommer att läka helt efter min sk frus behandling av mitt hjärta.
Och kan jag någonsin bli kär igen.
Vågar man släppa in någon i sitt liv igen, och hur mycket vågar man dela med sej av sitt innersta.
En rädsla jag går runt med nu är vad en vän sa. Hon sa att de första förhållandet man har efter att man blivit lämnad och sårad oftast bara är ett plåster, att man använder en annan människa för att bearbeta sin sorg och att man använder den som ett redskap, att man ska känna att man duger, att man helt enkelt är gångbar på marknaden.
De gör mej väldigt rädd, för om det är så att jag träffar någon som jag har känslor för och som jag känner att vi har samma värderingar och att de finns något att bygga på, ska jag då inte välja att testa, att ge de en chans, med tanke på att det bara är mitt sk plåster, ska jag då välja bort den människan och prova med någon annan först för att sen försöka igen, Grrr jag blir så förvirrad och knäpp.
Varför måste allt vara så svårt?

Nej nu får vi ta tag i att packa lilla väskan..
På återseende.

Mitt lilla allt...

Semester i Jockarp

Två månader och en massa mys....

Mys på spelkvällen..

Med en jättetrevlig spelkväll avslutades Fredagskvällen.
Mollie var tyvärr lite grinig, allt för att göra det lite klurigare för mamman att lägga det perfekta ordet i Alfapetet.
Men de hjälpte inte vi tog hem en och annan seger ändå.
Det bästa ordet för kvällen blev julnubb, de resulterade i 100 poäng, jag är lite skeptisk till om de inte var tvunget att stå julnubbe, men de godkänndes, och man vill ju inte bråka.
Till slut somnade hjärtegrynet helt utslagen på en filt, de är tufft att hänga med i svängarna, först shopping och sen middag och spel.
Idag får det bli att stanna i hemmets lugna vrå.
Vi har ju lite att pyssla med, alla fina fynd vi gjorde igår ska packas upp på rätt plats.

En tanke som slog mej var att när ett litet barn ler sitt varmaste leende, så smälter man ju ganska snabbt. Men när en gamling ler så tycker man inte de är så sött.
Jag  tänke på vilka likheter det finns och den tydligaste är väl den här med tandlösheten.
Ja flintskalligheten med så klart.
De är ju jätte sött med en bebis som skrattar sitt tandlösa skratt.
Men när en gamling gör det och man ser gommen som är helt tömd på tänder, då är det ju så de håller på att vända sej i magen på en.
Varför är det så?
Tandlös som tandlös kan man ju tycka.

Man kan ju tro att Eva Nazemson, har stått för den värsa spyan ever, men de är fel.
Mollie vilhelmsson har nu gett kaskadkräket ett ansikte.
Jag satt och gullade med henne i knäet och lutade mej fram för att pussa henne, när min mun mötte hennes så öppnades den plötsligt och ut kommer en stråle som inte var av denna värld.
Jag blev totalt ner kräkt.
Lika glad var hon för det, ja jag med, men det var faktiskt lite små äckligt.

Idag har vi varit på morgonpromenaden, och jag hann även cykla en sväng, jag hade Mollie i babysittern och en innebandyklubba i handen som jag använder för att gunga på babysittern, då håller jag Mollie på bra humör, jag trampar och gungar samtidigt, nu snackar vi simultankapacitet.
Sen kom bästa dolan och hennes familj, de var så mysigt, grabbarna spelade datorspel och vi tjejer hängde och myspratade i soffan. Jag fick mitt nya tv bord i hop mekat med, jag hatar att bygga ihop ikeamöbler så de var skönt att någon annan ville vara vänlig att göra det..Tack mannen.
En härlig eftermiddag med andra ord.

Nu har vi avslutat en liten familje middag, vi ska ju inte vara hemma på ett tag så vi ville träffas allihop, äta, prata och bara vara lite med hela sin underbara familj.
De blir häng i soffan resten av denna Lördagskväll med den lilla två månaders tjejen.

Grattis älskling.

Stora tjejen...

Mysdag i Jockarp

Resa...

Lite vila innan middagen...

Nu äntligen har jag tagit tag i de här med julemyset, jag är seg med  att få upp julsakerna, men jag är ännu värre på att ta tid på mej att få ner dom.
Men nu åkte minsann julstjänorna ner.

Mollie och jag fick göra stan för hennes pass hade kommit, och jag har fått en lite spontan idé som jag får ibland, så nu blir det åka av för töserna i Jockarp.
Jag älskar att vara mammaledig, tänk att man kan få ett infall ena dagen och den andra dagen har man bokat en liten tripp, och på tredje dagen åker man, visst är de skönt.
Jag trodde den tiden var förbi med spontanitet, men jag hade fel.
Livet är bara för bra ibland.
Vi hade egentligen planerat en vecka i huvudstaden, vi har ett litet projekt på gång där uppe, men omständigheterna gjorde så vi får sjuta upp det till i vår.
Det är kanske bättre med tanke på vägarna, lite bättre att ge sej av dom 60 milen med ett litet barn när det är barmark.

Vi har så mycket planerat nu så jag vet knappt hur vi ska hinna med allt.
Nu har vi denna trippen bokad, sen hinner vi inte mer än hem så bär det av på en tur till grannlandet Danmark.
Efter det blir det Barcelona, vidare till new york, och avslutningsvis en solsemester till egypten.
Det är planen för i år, det finns dock en överhängande risk att det blir fler spontan turer, men de håller vi öppet än så länge.
Och jag räknar ju helt kallt med att vi kommer resa runt en massa i sverige, både själv men också med andra mammor och barn.
Klart är ju med att vi ska upp till huvudstaden ett par vänder.
Den ena gången blir det i form av parad och fest när den årliga festivalen för oss som nu har en annan läggning går av staplen. Den så kallade pridefestivalen
Den andra gången, ja de håller vi för oss själva ett tag till vad vi ska göra där uppe, men det stavas iallafall inte party.
Man kan sammanfattningsvis säga att detta första året som mammaledig, inte kommer att bli långtråkigt, ensamt eller att vi kommer att bli sittande och lipa på berget.
För dom som nu trodde de bli besvikelsen stor.
Vi ska helt enkelt ut och förverkliga oss lite.
Vi ska röra på oss för att resa är att leva.

Många tycker kanske att jag är tokig som ger mej iväg med Mollie när hon bara är två månader gammal. Men varför ska vi sitta hemma när de funkar så bra att ut och resa.
Jag pratade lite med sköterska som har hand om oss, och hon sa att de går bra att resa med dom små, och eftersom att jag hel ammar så är det ju inga problem med maten.
Alltså grönt ljus.
Nu får vi bara hoppas att de fungera bra att flyga med.

Idag har vi rest ända upp till Älmhult och gått på Ingvar Kamprads trevliga lilla livsverk.
Vi hängde mest i fyndhörnan, och vi gjorde så många fynd, så man blev ju nästan skraj.
Det har varit en trevlig och rolig dag, och väldigt många skratt, men som vanligt var de tvunget att pratas lite om meningen med livet, många knepiga frågor om barn diskuterades livligt. Jag får tacka min vän till lika energigivare för en mycket trevlig dag.

Nu bär det iväg till Hällevik på middag och spelkväll.
Det lär bli en härlig avslutning på dagen.

Shoppingtur...

Jockarp.

Prins Daniel och prinsessan Vilhelmsson...

Ja herregud de svenska rättssamhället är ju otroligt.
Igår skickade pappa blå en lakej till Månsagården, är det klokt att de läggs ner så mycket tid ork och statliga medel för att delge mej att min sk fru vill skiljas.
Man fattar ju nu varför skatten är så hög.
Man kan ju inget annat än att flina åt hela systemet.
Men nu ska man väl slippa en massa stämningar i lådan på ett tag, men man vet ju aldrig var den fega rymligens nästa drag i den här allt smutsiga historien blir.
Men Mollie mys och jag väntar med spänning på nästa drag.

Min sk fru hon skämmer bara ut sej mer och mer för varje dag som går. Det blir nog ett tufft liv för henne att leva.
Från att levt ett lugnt tryggt stabilt liv, till att leva med skräcken och rädslan att människor runt omkring vet vad hon gjort och hur fel hon gjort...De stundar tuffa tider.

Det spekuleras ju reält i vad det gäller om kronprinsessan Viktoria är gravid eller inte, herregud alla tidningar visar bilder på henne och zoomar in magen.
Jag leker lite med tanken ibland om hur det skulle varit om kronprinsessan kommit ut som homosexuell , hon hade väl förmodligen fått abdikera, och flytt moder svea, fortare än kvickt.

En annan fundering som var på genom resa igenom mitt huvud var om Daniel gjort mot Viktoria som min sk fru har gjort mot mej. Vad hade då hänt?
Antagligen, nu är detta bara hypotetiskt givetvis, mina tankar om de hela, men likheterna är slående om än lite skillnad, men jag kommer till det.

Vi kan börja med min sk fru, hon bodde i hop med mej i fem år under dom fem åren levde hon i sus och dus, hon behövde aldrig, och då menar jag aldrig, fundera på ekonomin hon bodde så gott som gratis, reste jorden runt, behövde aldrig känna någon press med att hon var tvungen att hitta ett jobb för att överleva.
Vi bestämde för all del att hon skulle betala en hyra på tretusen kronor i månaden, men de rann ju väldigt snabbt ut i sanden.
Dom räkningar hon hade var sin mobiltelefon, bensin räkning, plus sitt csn lån.
Hon bodde i en kåk på 300 kvadratmeter, en härlig trädgård, egen bil, oxkött på bordet en vanlig tisdag.
Hon gifte sej med sin stora kärlek och blev fru Vilhelmsson och ett litet barn var på gång.
Men ändå var hon inte nöjd.
Hon fick panik.

Stackars Daniel han sitter i samma sits som min stackars sk fru gjorde, för det måste ju vara väldigt synd om dom båda två.
För Daniel kommer nu för all framtid vara försörjd av kungen, eller för den delen svenska folket.
Han kommer inte kunna jobba med de han vill, (de fick ju visserligen min sk fru,) så han har de ju betydligt värre.
Han har offrat allt för Viktoria.
Min sk fru sa till mej med att hon hade offrat allt för mej.
Hela hennes karriär, vilken karriär?
Och vad kan väl vara värt mer än att offra sej att leva i sus och dus med den man älskar som man gifter sej med.
Med den man väljer att skaffa barn med ?

Prins Daniel och Prinssessan Vilhelmsson satt i samma båt.
Skillnaden är hårfin, men ansvarstagandet från prins Daniels sida är betydligt högre än vad prinsessan Vilhelmssons var. (än så länge iallafall)

Just nu leker jag med tanken om att prins Daniel han flippar ut som prinsessan Vilhelmsson gjorde, att han får panik och då kanske lämnar den kanske gravida kronprinsessan Viktoria. Vad hade hänt då?
Förmodligen hade han blivit lynchad vilket han också hade varit värd...

Det är ju tur att det inte händer oftare i samhället, men samtidig hade de varit spännande och se vad resultatet blev.
Hur andra människor som gjort som min sk fru gjort emot mej.
Hur mår dom egentligen?

Mina tankar är speciella jag vet, de måste bero på för mycket fritid.

Jockarp. För sverige i tiden :)

Möten..

Morfar och Mollie..

I går var en dag fylld av möten med människor, en del kända människor och en del för mej helt okända människor, lika roligt vilket som.
Vi gick ut stark på förmiddagen, vi åkte in på babycafet, som ligger i församlingshemmet till kyrkan i Sölvesborg.
Cafét var öppet mellan 9-12, vi kom väl insläntandes vid tio tiden, och var där tills de stängde.
Jag var lite skeptisk till alltihop, jag vet ju att svenska kyrkan har lite svårt för människor som har en annan läggning än den "normala" Men jag var ju tvungen att ge det en chans.
Så jag och en vän tog våra små liv med oss och körde in, och det var verkligen super trevligt.
Och till min stora lycka så märktes de inte att det var i kyrkans regi.
Inte tillstymmelse till försök att få mej till att finna jesus.
Eller för den delen att omvända mej i min läggning.
Jag tänkte fel om alltihop, men jag tänkte själv.
Det var barn i åldrarna 0-1,5 år Mollie var minst i går, och hon hade nog inget vidare behåll av det, men de hade ju jag.
Det var inte en massa präktiga mammor där utan allt var avslappnat och skönt.
Alla pratade med alla man utbytte erfarenheter och jag fick svar på en del frågor jag hade, man kände sej välkommen helt enkelt.
Kan nog tänka mej fler besök i svenska kyrkan.

Vi åkte hem en sväng, men redan vid ett fick jag packa in lilla hjärtegrynet i bilen igen för då var det dax att åka till farbror doktorn, de var Mollie första besök och de gick väl som väntat, hon skrek som en gast och kissade ner hela skötbordet, jag vet inte vad problemet är, men det är samma visa varje gång hon är på vårdcentralen.
Hon var iallafall stark och fin, hon vägde nu 4980gram och mätte 55cm över havet.
Ingen svullen mage där minsann.

Nästa besök vi ska göra på bvc så skulle det handla om mamman, mej då alltså, man skulle visst gå igenom hur man mår psykiskt. Vad gör dom om de visar sej att man har problem?
För stämmer de nu enligt min sk svärmor att jag är psykiskt sjuk så är ju risken överhängande att dom kommer att ta Mollie ifrån mej, för har man såna problem som jag har så är det väl inte lämpligt att ta hand om ett barn.
Jag kommer återkomma i frågan vad det gäller min psykiska status så ingen behöver oroa sej över att jag inte klarar av att ta hand om Mollie på rätt sätt.
För det kan ju vara så att den sk svärmodern är orolig, över vad som skulle blivit hennes barnbarn.
Och de vill vi ju inte.

Kvällen avslutades med en riktigt god middag med min far, när magen var full så angrep vi sängen som jag köpte av en gammal vän, nu äntligen skulle den byggas ihop.
Och det blev helt perfekt med den i gästrummet, satte in en soffa och ett bord där med, så nu kan det övernatta folk här lika ståndsmässigt som en konung.

Jag har ett rum till som jag funderar på att göra något skoj med.
Min sk fru hade det och målade tavlor i när hon bodde här,de var så bra ljus i rummet tydligen.
Men numera står det då tomt, undrar just om hon har ett eget rum till sina tavlor där hon bor nu. Hmm. Konstiga frågor som rör sej i mitt huvud.

Idag sov vi till det, ända till halv nio, tror aldrig det har hänt innan, men skönt var det.
Nu har vi precis avslutat en snorhal runda på berget, jag och en vän och våra små gryn, till nästa år ska jag investera i broddar, min vän har det, och de funkar jätte bra.
Jag vet att det är grymt med vuxenpoäng, eller kanske till och med panchis varning på det, men hellre de än att man halkar och barnvagnen börja bränna i väg ner för berget. usch hemska tanke.
Nu blir det nog lugnt resten av dagen för oss, vi kanske grejar lite till i rummen på övervåningen, om nu hjärtegrynet till låter det.

I skrivande stund fick jag nu ett leende av min dotter som inte var av denna värld.
känns som livet ler mot mej just nu.

På er där ute...

Jockarp..