Flyplan och plåster...

Lugnet själv...

Aaah, finns de något mysigare än att gå och lägga sej när sängen är nybäddad och med nya lakan. 
De finns de säkert, men visst är det bra skönt.
Jag har verkligen blivit en sunkig människa sen jag blev mamma, tror inte jag bäddat sängen mer än två gånger, de känns som de inte är lönt, man går runt i en liten bubbla, i ett lyckorus och bara njuter av att vara mor, så vad gör då en obäddad säng.
Men i går kväll när jag kröp ner så kände jag verkligen varför man gör det, bäddar alltså. Jag måste helt enkelt börja göra det igen, vilken tillfredställelse de gav.
Nu köpte jag nya kuddar med på ikea, så jag var ju bara tvungen att testa dom i natt, verkar funka hur bra som helst, sov som en stock.

Idag fick vi köra en bit ner mot skåneland, meningen var att dom nygifta brudarna skulle komma upp till berget, äta en bit och mysa med Mollie och mej, men en av fruarna har ådragit sej en bacill, och den vill vi inte att dom delar med sej av.
Men nu var det så att dom lånade vår videokamera till bröllopet, och nu när vi ska på Mollies första tripp så måste vi ju ha den med oss, så vi bestämde att vi skulle mötas halvvägs.
Vi träffades på ekerödsrasten, och där blev jag bjuden på fika. Alltid trevligt att träffas, Mollie var lugn som vanligt.

Ja det här med att resa, det är ju så att jag är inte flygrädd, men jag är ju realist.
Och hur det nu än är, så är det ju så att ju fler gånger man flyger desto närmre är man ju en olycka.
Vi har ju rört på oss mycket under dessa fem år som jag och min sk fru levde ihop, varje gång så hade man en trygg hand att hålla i när vi lyfte.
Denna gången har jag inte den trygga handen utan nu ska jag försöka vara tryggheten för Mollie.
Jag ska försöka få henne att vara lugn och avslappnad, vi får väl se hur det går, rapport kommer..
Jag retar mej på att det finns platser i flyplanen som är tänkta för personer med barn, det finns en liten låda på väggen som det är meningen att man ska kunna lägga ner sitt barn i när man flyger, så man ska slippa ha dom i famnen hela resan, det är ju smidigt.
Problemet är nu bara att panchisarna som bokar sina resor åravis i förväg har köpt upp dessa platser som nu är anpassade för en barnfamilj, dom gör det för det är några cm bättre benutrymme.
Vilket nu kommer att resultera i att jag får ha Mollie mys i famnen hela resan, Morr.

En diskussion som jag haft med ett par vänner dom senaste dagarna är det här med att träffa en ny människa att dela livet med.
Eftersom jag aldrig varit med om något sånt här förut, att bli bränd, blåst och lämnad, så vet jag inte hur min kropp och mitt hjärta beter sej.
Hur lång läkning som behövs, om jag kommer att läka helt efter min sk frus behandling av mitt hjärta.
Och kan jag någonsin bli kär igen.
Vågar man släppa in någon i sitt liv igen, och hur mycket vågar man dela med sej av sitt innersta.
En rädsla jag går runt med nu är vad en vän sa. Hon sa att de första förhållandet man har efter att man blivit lämnad och sårad oftast bara är ett plåster, att man använder en annan människa för att bearbeta sin sorg och att man använder den som ett redskap, att man ska känna att man duger, att man helt enkelt är gångbar på marknaden.
De gör mej väldigt rädd, för om det är så att jag träffar någon som jag har känslor för och som jag känner att vi har samma värderingar och att de finns något att bygga på, ska jag då inte välja att testa, att ge de en chans, med tanke på att det bara är mitt sk plåster, ska jag då välja bort den människan och prova med någon annan först för att sen försöka igen, Grrr jag blir så förvirrad och knäpp.
Varför måste allt vara så svårt?

Nej nu får vi ta tag i att packa lilla väskan..
På återseende.

Mitt lilla allt...

Semester i Jockarp