Kalas och brevvänner

Träning pågår.

Ja i går kväll var det dax att fira min födelsedag med familjen Vilhelmsson/Jönsson. Det blev ett enkelt val av mat som vanligt.
Hämte mat i form av pizza och sallad. Allt för att slippa slita ont i köket.
Och nu när det är nytt år, och alla löften ska hållas, så blev de en räksallad för mej, det var ju inte utan att man blev sugen på den feta pizzan, men man mår ju helt klart bättre efteråt av det något grönare alternativet.
Efter maten spelade vi spel, det var ett frågespel, och det var trevligt, mest då med tanke på att jag vann.
Till kaffet svullades det av resterna av cheescaken som mitt dambesök till bingot hade haft med sej, den slank ner så nu väntar vi på nästa bingokväll.
Mitt lilla hjärtegryn var på bra humör och hon var vaken så gott som hela dagen, så kvällen avslutade hon liggande utslagen i mitt knä, och se så där oförskämt söt ut som bara hon kan, sådär sockersöt.

Jag har nu träffat på en person ute i cybervärlden som jag  hoppas är sann, egentligen är hon för bra för att vara sann, vi skriver långa förtroliga brev till varandra.
Om ni kommer ihåg hur det var när man var liten och man hade brevvänner som man skickade snigelpost till, så känns det med henne, man väntar och längtar och tittar i brevlådan i hopp om att det ska ligga ett nytt litet brev med en god doft av parfym på.
Men i detta fallet så är det inte den väldoftande utsidan jag är ute efter, utan de intressanta innehållet.
Jag är så nyfiken på vem denna mystiska, kloka och välformulerade människa är, det är sällan man stöter på något sådant, men det verkar som det var bestämt att våra vägar skulle mötas.
Hon har så mycket att ge mej och det bästa är att hon verkar vilja göra det med.
Jag tror på en lång och god fortsättning på detta brevskrivadet, det gör mej gott.

Så efter en sen afton gick jag till sängs med ett lugn och en känsla av total lycka, de var en känsla som de var väldigt länge sen jag kände.
En känsla som man får när man är förälskad, (vilket jag nu inte är) men ni vet sådär att de spritter till i kroppen och man kommer på sej själv med att le.
Jag kände mej tillfreds och starkare än någonsin.
Det är en känsla jag älskar och en känsla jag ska göra mitt bästa för att få behålla.

Men nu måste jag bara få gräva ner mej lite.
Jag är ju en människa som söker svar på mina frågor, som vill kunna förstå hur andra männsikor tänker, känner och menar.
Jag brukar faktiskt lyckas med det,har gjort det hitills i mitt liv iallafall.
Men nu har jag stött på patrull.
Och det gäller ju givetvis min sk fru..
Jag har funderat fram och tillbaka, vad som har gått snett i hennes huvud, för något är det ju helt klart.
Jag har ju inte lyckats få svar på en enda fråga, och jag får ju bara fler och fler.
Nu är det en fråga som jag funderat på ett tag och som jag har pratat med andra männsikor om och det är en fråga som gäller vänner.
Hur vågar hon?
Ja hur vågar hon helt enkelt ge upp och förkasta all vännerna, kan en människa verkligen vara så stark så hon klarar sej igenom livet utan vänskap, eller står hennes hopp till att hon ska lyckas skapa nya vänskapsband.
Det är ju inte jätte lätt att knyta nya band när man är vuxen och har man då en ryggsäck som hon med som är full av elände och tokiga val, så lär det inte bli lättare.
Men den säcken gör hon kanske bäst i att inte öppna upp för nya människor.
Nej detta förstår jag verkligen inte, de känns som jag sagt till någon, att det verkar som hon tänker göra som talibanerna, ställa till ett helvete för andra och sen bara krypa ner i ett jordhål och gömma sej.
Verkar bli ett trevligt liv.

Nu ska Mollie mys jag och några vänner ta en förmiddagspromenad på det vackra berget, och kanske kan vi räta ut några ? om livet.

Frågor i Jockarp.