Ansvar....

Jag är så arg idag, men jag behöver tänka och fundera lite först innan jag kan få ilskan ur mej och sätta ord på den, så idag ska jag istället försöka sätta ord på vad det gäller ordet ansvar.

Ansvar, ja det är ett ord som kräver eftertanke.
Jag håller nu på att läsa en mycket bra bok som Ann heberlein skrivit, den heter.
Det var inte mitt fel (konsten att ta ansvar).
Jag har bara läst tre sidor i den, men jag är mycket nöjd än så länge, det är en bok som man inte behöver streckläsa utan i stället ska läsa, stanna upp och fundera.
Jag kom till sidan två när det slog mej att de handlade om min sk fru.
Tanken slog mej när vi var hos psykologen en gång, då grät min sk fru hela tiden, det kom knappt ett vettigt ord i från henne, men de som kom ut handlade om hennes barndom.
Att den var så jobbig och att hon inte ville att det barnet som jag då bar på skulle få det lika besvärligt som hon haft de.
Stackars människa som nu är inne på sitt 28:e år inte har redat upp med sina demoner som hon haft sen hon var ett litet barn.
Hur ska hon då någonsin kunna bli mor?
Nej jag hatar verkligen folk som hela tiden så fort det blir lite jobbigt ska skylla på sin barndom.
Antingen gör man något åt det eller så får man välja att leva sitt liv själv, för det är väl inte meningen att andra männsikor ska behöva lida för andras gamla demoner.
Så bara för att hon hade cement i sandlådan och en blå brandbil så ska hon inte behöva att ta ansvar.

När jag nu kommer till sidan tre i min numera favorit bok så läser jag.
Det duger inte att använda sin frihet till att göra andra människor illa, eller att ursäkta sina egna felaktiga handlingar med hjälp av sin taskiga uppväxt. Nej just det.
Alla människor har nämligen ett ansvar för att ta vara på sitt liv och sina möjligheter.
Att vara människa innebär också skyldigheter, och den främsta skyldigheten är att ta ansvar för sitt liv, sina val och sina handlingar.
Min sk fru har tydligen inga sådana skyldigheter.

Det är ju så i vårt samhälle att vi själva har makt över våra egna liv, våra val och handlingar.
Därför har man ju också ansvar.
Så med våra rättigheter kommer också skyldigheter, vad är det min sk fru missat.
Vi hade rättighet att skapa ett nytt litet liv, hon och jag, de var inget konstigt med det.
Men de hon inte förstod det var att man hade en skyldighet att ta hand om de samma.

Jag funderar starkt att skicka henne ett ex av denna boken.
De kan väl inte skada.

Men det är många som sagt till mej att hennes beteende tyder på omognad ja omognad och oansvarighet är tydligen samma sak då.
Men det kan ju vara som min brevvän skrev till mej att människor kan vara hjärtlösa utan att var sjuka.
Kan de helt enkelt vara så att hon planerat att i mesta möjliga mån såra och skada mej.
Min brevvän menar att det finns ju människor som gör grymma saker och sen visar det sej när dom gör en psykologisk undersökning att dom är friska, ja eller iallafall inte är så sjuka så dom blir dömda till psykvård, så de skulle ju kunna betyda att min sk fru är fullt frisk även om hon lämnade sin höggravida nyblivna fru i sticket.
Det betyder också då att de finns människor som är kapabla till onska, och till synes också klara att leva med det .
Och det verkar ju tyvärr som att min sk fru passar in bland dessa onskefulla människor.

Så om min hypotes nu håller, vilket den förmodligen gör, eftersom hon inte verkat fått någon vård.
Då måste jag ju bara vara evigt tacksam för att hon inte finns i Mollies och mitt liv.
Låter detta sunt?

Ja jag vet att de nu finns vänner som kommer att säga till mej....Det är ju det vi sagt hela tiden.
Och jag kommer förmodligen att vidhålla att jag inte tror människor om något sådant ont.
Tydligen är jag fortfarande blåögd och naiv, men nu smälter ju iallafall allt in och jag förstår en del av vad mina vänner har menat.
Jag jobbar helt enkelt vidare.

Djuphet i Jockarp.