Gränslös och oändlig kärlek....

Det vackraste...

Prinsessan af Månsagården fyllde sju år. Dagen började med att jag stod för skönsången vi gratulerar. Gosse så grant (not)
Ljuset blåstes ut och cocoskakan åts upp ;)
Hon öppnade sina paket och hon såg ut att vara den lyckligaste lilla tjejen i världen. Jag älskar att se hennes tacksamhet.

Sjuåringen åkte till skolan och jag åkte iväg för att få lite vägledning i livet. Jag har längtat så efter detta mötet. Det var en fantastisk sittning, vilken kvinna jag mötte en regnig grå novemberdag.
Jag har svaren inom mej men jag måste få huvudet och hjärtat att komma i balans, jag är inte där ännu och det pratade vi mycket om. Louise stör mitt hjärta väldigt mycket. Men en känslomänniska kan inte bara stänga av, det funkar inte så. Jag funkar inte så.
Mina änglar var väldigt speciella och min energi var enormt stark och jag känner det så väl, det sprakar om mej just nu så stark är min livsglädje. Jag ska vårda den ömt och se till att ingen ska kunna komma och suga i sej den från mej. Den är unik och den är min.
Tre timmar senare var jag proppfull med ord och känslor som var tvungna att landa.
Jag ringde en vän och lät det rinna av mej sen körde jag vidare på ett möte gällande skyddsverksamhet. Vilket var bra, lite distans.

Hem och firandet fortsatte med min prinsessa. Den 22/11 handlar inte bara om att fira min dotter, det är också en dag som jag varje år även gratulerar mej själv. Att jag ännu ett år överlevt och sett till så min dotter och jag haft ett bra år. Att vi klarat alla motgångar som varit under det gångna året. Hon har haft sina motgångar och jag mina. Bådas är lika viktigt att ta hänsyn till och respektera.
Jag gläds även att det gått ännu ett år där vi varit tillsammans mycket och starkare svetsats samman. Allt roligt vi har upplevt, all kärlek vi gett varandra. Det är mäktigt när man låter sej reflektera över det.
Varje år ser jag att plushögen är betydligt större än minushögen av mina känslor och mina upplevelser ihop med min dotter. Jag hoppas att även hon en dag reflekterar så som jag över de gångna åren.

Det är också en dag som jag minns tillbaka på till när jag låg i förlossningssalen och inget hellre önskade än att kvinnan jag älskade skulle komma tillbaka till mej och vara med när jag skulle föda vårt barn. Jag minns mitt sista sms jag skickade henne med texten: Jag är på BB nu och du är saknad.
Jag minns min stora sorg hur den blandades med glädje. Jag minns hur svårt det var att bena ut alla dessa känslor, kontrasterna från det totala mörkret till det klaraste ljuset.
Jag minns min mamma och min fantastiska fina vän Tant N som kämpade ihop med mej. När jag utförde det för mej arbetet som tvunget skulle göras. Det jobb som jag ville klara av så fort som möjligt till minsta möjliga smärta. Att totalt likgiltigt och med ett hjärta som var totalt söndertrasat av sorg föda ett barn till världen. Nä det var inte så vackert som bilden på den där tavlan som jag och min ex fru tillsammans målade på. Just då var det inget vackert alls.

Jag minns också det löftet jag ger mej själv och mitt ofödda barn. Löftet om att hon ska födas till denna värld och omfamnas av kärlek.
Det är ett löfte jag gav då och det är ett löfte jag kommer att hålla till min dotter så läge jag lever. Hon ska ha tydliga ramar i livet men hon ska aldrig känna sej oälskad av sin mamma.

Så grattis till oss <3
Nu ser jag fram emot ännu ett år som jag hoppas att jag ska kunna reflektera över den 22/11-18 om att det var det bästa året i vårt liv.

Festprissen....

Jockarp.

Har du tid med en kram.....

;)

Dagen började med att jag hittade min dotter i sängen med hörselkåporna på sej. Jag frågar henne hur länge hon haft dom på sej. Hela natten bli svaret. Du är inte klok på en fläck upplyste jag henne om och så blev det stora godmorgonkramen.
Hon lämnades vid taxin och jag tog en löptur, 5 minus, allt annat än ok, men sprang det gjorde jag.

Jag hade en frukostdejt på ett kafé utomsocknes så dit tog jag mej efter duschen. 9:00 checkade jag in och ca tre timmar senare hade vi fortfarande inte blurrat klart men det var ändå dags att bege sej hemåt. Jag konstaterade att jag har få men helt fantastiska vänner. Dom är så väldigt olika och det gillar jag skarpt.

Härom kvällen hade jag ett samtal med en annan vän och hon är en riktig vilding. Ju mer vi pratade ju mindre saker såg vi som omöjliga. När vi var i toppspinn sa jag plötsligt. Jag får fan inte dö nu alltså jag har så mycket kvar att styra upp, göra och utvecklas i. Hon flinade och rättade mej. Du får inte dö och inte heller bli kär. Hela din kreativitet läggs ju på hyllan när du blir kär.
Jag flinade och upprepade hennes ord. Inte dö och inte bli kär. Vi har en deal, ett tag i alla fall ;)
Jag var så fylld av energi och magmusklerna värkte av allt skratt när vi la på luren.

Jag reflekterade över samtalet under kvällen och det är verkligen så. Att livet ska levas och att kura ihop sej innanför fyra väggar utvecklar ingen. Jag behöver träffa folk, jag är ett socialt monster.
Jag funderad på att föreläsa, på att faktiskt fundera seriöst på det där radiopratandet, på att börja jobba inom försäljning, på att söka ett nytt jobb inom min bransch. Eller varför inte jobba med TV. Hur svårt kan det va?
Jag vet hur viktigt det är med kontakter och jag vet att det ofta ger ringa på vattnet. Jag kan träffa en människa i ett ärende men utgången kan bli en helt annan. Jag älskar det verkligen.
Nu är jag så nyfiken på vad som finns för mej bakom nästa krök, nästa backe så jag håller på att spricka.
Mollie blir större och större och livet växlar snabbt och jag är så sugen på mer.

Det finns så mycket energi och kraft i mej och jag är så extremt nyfiken och det är helt galet att inte använda det till något ruggigt bra.

Jag tror att mina tankar beror på att jag har min stadiga bas, jag har en trygghet, det gör att jag kan kasta mej ut på saker som är utanför lådan och veta att jag har min gård i Jockarp att falla tillbaka på. Jag är previlieged till tusen.

Jag vill att Mollie ska växa upp och se att det inte finns några begränsningar att hon kan göra och bli vad hon vill. Och om hon skulle vackla och inte våga i vissa situationer så kommer jag att finnas där och vara hennes mod. Jag kan lära och stötta henne precis som hon lär och stöttar mej.
Hon lärde mej en sak i går. Jag var stressad och med det något kortare i tonen. Jag morrade och sa att vi hade bråttom.
Hon kommer fram till mej, tittar med sina vackra bruna ögon och säger:
- Har du tid med en kram mamma?
Alltså den lilla tjejen slutar aldrig att förvåna mej. Gud var verkligen god när hon blev till.
Vi slog armarna om varandra och jag tänkte bara på hur otroligt lyckligt lottad jag var. Att mitt liv hade varit bra torftigt om jag inte hade Mollie Mys Vilhelmsson i mitt liv.
Min otroligt vackra och helt perfekta lilla dotter.

Eftermiddagen bestod av ett tioårs kalas för kamphunden Sigge. Efter det började vi köra ved. Mollie styrde traktorn och jag skötte pedalerna, allt tar väldigt mycket längre tid när myset är med men det gjorde mej inget.
Hon och mormor drog till simskolan och jag fortsatte att leverera i vedhögen. Mollie levererade hon med, fyra nya simmärken hade hon med sej hem. Hon är grym
Jag fick avbryta vedkörningen en stund för att hjälpa till att dra loss en häst som fastnat i lite fel läge i livet. Vi vände 600 kg häst. snacka om stålkvinnor ;)

Här är årets julkalendrar i palatset..
En till myset och en till mej ;)

Jockarp.

Jag är för bra för att vara singel...

Grötkocken...

Måndag morgon och jag skulle få den stora äran att följa med min dotter till skolan och medverka på gympans hinderbana. Det är stort för oss båda ;)

Men innan dess så skulle jag vara med på radion och jag tycker verkligen att det är roligt. Efter intervjun fick jag faktiskt frågan om jag kunde tänka mej att vara med i någon form i radio. Vad blev mitt svar tro?
Jo självklart, ett NEJ öppnar inga dörrar. Jag kickar verkligen på att göra saker som jag inte gör dagligdags. Det får mej att utvecklas, att övervinna mina uppmålade begränsningar. Jag har inga begränsningar och det är det jag vill visa mej själv och kanske även andra. Hopp i båten och ut på okänt vatten det är min melodi det :)

Intervjun blev bra vi tog formaliteteran först om varför det blev som det blev med Louise men sen gick vi över till lite roligheter och det var gällande min tänkta eller otänkta comeback i programmet, det blev mycket skratt.
Jag hörde på radiopratarna att dom gillade min formuleringar om att jag är för bra för att var singel.
Om någon är sugen på att höra på en del av intervjun så finns den på denna länken (förhoppningsvis, om jag nu gjort rätt vill säga)
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=105&artikel=6825217

Hinderbanan ja. Min lilla prinsessa visar sin stolthet över sin mamma och jag är stolt över att känna det från henne. Hon var så otroligt lycklig över att jag var med på gympapasset.
Stolt och lite fundersam blev jag även över att det var en liten tjej som sa till mej att hon önskade att jag var hennes mamma.
Jag tror att det betyder väldigt mycket för både lärarna och alla eleverna att föräldrar medverkar och visar sitt intresse för skolan. Många föräldrar förstår nog faktiskt inte hur viktigt det är. Jag har heller inte fattat det förrän nu. Men nu gör jag det.
Jag var bara med på gympapasset sen drog jag vidare i livet. Jockarp och mitt älskade berg iförd löparskor. För dagen åkte mössan på huvudet, det var kyligt och jag är ovan vid kylan.

Jag mötte en man, en vän. Jag stannade och frågade hur det var. Han berättar då att han precis lämnat sin fru på operation för cancer. Fan denna fruktansvärda sjukdom, jag blir så trött.
Vi pratade om utsikterna för henne och om hur han mådde.
Han ställer sen frågan till mej om hur jag mår. Och ibland blir jag verkligen helt slagen av hur vacker mänskligheten kan te sej. Vilken man. Han var mitt uppe i sin oro över sin frus mående men likväl kunde han fråga mej hur mitt brusta hjärta klarat sej. Helt otrolig. Det var stort.

Vi sa till varandra att vi skulle vara rädda om oss sen pluggade jag in min lurar i öronen igen. Och låten som spelades när jag började springa igen var den fantastiskt vackra låten av Moa Lignell som just handlar om cancer och om att överleva och att återkomma till livet. Jag rös till lite där på min väg över att den kom upp i min lista just där och då. Men det var väl någon mening med det tänker jag.

Mitt mys kom hem med taxin och hon kände ett enormt sug att baka så ja baka baka liten kaka blev det.
Jag gillar det, lärandet i vardagslivet. Hon räknade msk, hon hällde upp i decilitersmått och hon skar exakt 50 g smör. Ugnen skulle stå på 175 grader och det fixade hon. Vi hade en supermysig stund i köket.

Vi har investerat i en ny dammsugare och den provkörde vi på kvällskvisten, det var ett riktigt odjur. Den sög så jag trodde att hela parketen skulle flyga upp. Mollie tyckte det var roligast att snurra in sladden och tänk att det tyckte jag med var lajbans när jag var liten. Så lika vi är ;)

Hon är bäst <3

Jockarp.

Recension och ett uppriktigt förlåt....

På rull...

Jag vaknade och hörde att regnet öste ner. Jag låg kvar och lyssnade. Det är vackert, jag älskar att lyssna på regnet. Helst delar jag upplevelsen med den jag älskar men det gick bra i ensamheten också.
Min dotter kom in och kröp ner under täcket. Det är verkligen lyxigt att ha en dotter som älskar fysisk kontakt. Vi är så otroligt lika i det avseendet.

Dagen var blank och det är alltid lite trist tycket jag. Jag vill att livet ska levas, jag kan inte förmå mej att sitta i soffan en hel dag och bara glo rakt ut. Jag fungerar inte så och jag har noll förståelse för människor som gör det. Livet är kort.

Jag frågade Mollie om hon kände sej taggad för att åka lite bil. Jag älskar att köra bil och lyssna på bra musik. Det är en riktigt höjdare det.
Hon var på bettet och frågade vad jag hade tänkt mej, nja lite spontant föreslog jag Ullared för henne. 45 mil hej.
Okej mamma blev svaret och vi gick upp och styrade upp våra små morgonmåsten sen drog vi iväg.

Mollie kollade på tv och jag sjöng med i låtarna, drack kaffe och njöt av friheten. Vi mötte den fösta snön och min passagerare tjöt av lycka. Vi babblade lite om pulka och snöänglar och Thailandsresan. Det var fina samtal där i bilen.

Samtal ja, jag fick ett samtal på telefonen som jag blev väldigt glad över. Det var två kvinnor som hade ett vuxet och vackert samtal. (Hon och jag) Hon kände skuld men det gjorde jag allt för att hon skulle släppa. Vi pratade om barn och om livet.
Jag blev så oerhört glad över att hon hörde av sej. Det var stort. Och vi sa på återhörande. Ibland är ett litet samtal allt som behövs för att få saker bekräftat. Men många vågar inte ta steget. Denna kvinna vågade det. Tack.

Vi behövde verkligen inget i affären jo lypsyl och en nagelsax behövde vi. Men annars var jag mest sugen på att glo på folk, och folk det var det gott om. Helt hysteriskt. Hela parkeringen var proppfull och så även butiken.
Vi gjorde några timmar, vi käkade middag och gick ut från butiken utan lypsyl och nagelsax men ändå med fyra loppor mindre på kontot, visst är det väl märkligt ;)

Jag fick ett mail som gjorde mej oerhört stolt. Jag tror inte någon som inte själv skrivit en självbiografi kan förstå hur det känns att någon feedbackar ens bok och då även ens liv. Recensionen jag fick av denna kvinna var verkligen mäktig att få till sej. Jag börjar nu förstå vilka avtramp jag sätter i människors liv.
Delar av mailet kommer här....Stort tack.

Hej!

Fredagskvällen tillägnades din bok, skrev till dig tidigare att jag var imponerad av hur du skriver på bloggen.

Efter att ha läst din bok är imponerad bara förnamnet, tror hela känsloregistret för genom kroppen under läsningen. De kändes som en stormvind av kärlek, glädje, förtvivlan, förvirring, ledsamhet, ilska och förhoppning.

Att du har kunnat sätta alla känslor o händelser på print är fantastiskt, du var trots allt mitt i stormens öga.
Du har totalt utlämnat dig själv och gått rakryggad genom allt.
Jag är tacksam att få tagit del av din resa genom din bok. Tack.

Jag vill avsluta dagens inlägg med en ursäkt. Jag ska och kan inte skryta med om att jag har koll på alla socialamedier och hur det funkar fullt ut. (men jag lär mej) detta har nu ställ till det lite. Jag har nämligen hittat funktioner på både FB och Insta som göra att människor velat komma i kontakt med mej. Det gäller allt i från min resa till barn, till kommentarer om mitt utseende, att man gillar mina möbler till om jag kan tänka mej en middagsdejt. Allt detta har jag nu missa för att jag inte haft kunskapen.
Jag tänker att vi börjar om på noll där.
Dom som av någon anledningen (vilken som) vill kontakta mej gör det via mail. Leonoravilhelmsson@hotmail.com eller leonora@xn--underregnbgen-yfb.se

Tack och förlåt.

Lillchillaren ;)

Jockarp.
 

Kalas och dans.....

Presentöppning...



Pinjata....

Det var helt svart när jag började min löptur. Jag drog upp på berget och jag körde med pannlampa dom första kilometrarna.
Att möta en ny dag med duggregnet mot mitt ansikte, vägen våt och ljuset vagt. Det var bara jag, musiken i mina öron, mina andetag, mitt hjärtas slag och mina inspirerande intressanta tankar. Det var 21 km njutning trots att jag bearbetade en hel hög med saker som kom upp i mitt inre.

Jag kom hem till en liten tjej som var i spinn, det väntade sju-års kalas och som hon längtat. Hon klädde på sej sin fina långklänning och hon var så otroligt fin.
Hon är så liten men ändå så stor.

Vi packade in alla sakerna och begav oss till stan, vi tog en vända till posten för att återigen leverera en laddning böcker till Adlibris. Vidare drog vi till pizzerian och beställde fyra gigantiska familjepizzor till kalaset. (Tre av dom blev inte uppätna.)
Vi körde vidare till gympasalen och Mollie chefade med mej med allt som skulle tas fram, det var bockar, madrasser, rep och ringar.
Vi satte ihop bänkar som var tänkta till matplats, det blev kanon det.
Min kära icke kaffedrickande vän kom till undsättning. När mitt liv kastas om från dag till dag så är det underljuvligt att ha vänner som ser det som självklart att stötta och hjälpa till. En vuxen läs jag hade varit för lite till 30 barn så hjälpen tog tacksamt emot.
Morfar var pizzbud vilket även det var vänligt. Allt flöt liksom på och det är jag glad för, jag ville nämligen att min lilla prinsessa skulle får ett kanonkalas. Det var viktigt för mej.

Hon fick en hel hög med fina presenter och hon är helt fantastisk. Hon samlade alla barnen i mittcirkeln på gympasalen och lät alla barnen få öppna varsin present. Vilka andra barn skulle gjort så? förmodligen inga. Detta är något hon själv kommit på och det är likadant varje år. Och varje år håller jag på att börja lipa när jag ser det. Hon är en väldigt speciell liten tjej den där Mollie Vilhelmsson.

Pinjatan likaså, hon brydde sej inte om att ställa sej i ledet över huvudtaget hon ställde sej bredvid och tittade på kompisarna när dom drog i snörena. När godiset välde ut kastade sej alla barnen i en enda stor hög och plockade godis.
Chips och läsk i hela salen, det krävdes sina kvinnor att hålla den ren.
Vi vände hem till lugnet i byn trötta, nöjda och glada. Jag älskar att se min dotter nöjd och glad.

Hon hade fått något slags ljusstavar så dom gick vi bananas med till musik. Danshattarna sattes på huvudet och vi körde stenhårt i över en timme. Vi hade verkligen galet kul.

Det var den lördagen det, den bara försvann typ.
Imorgon ska jag vara med i skolan men först blir det en intervju på radion, halv åtta på morgonkvisten och då ska jag försöka förklara vad som hänt i mitt liv dom senaste månaderna. Det kan bli givande det.

Fullt össss ;)

Jockarp.

Meningen?....

Ibland vaknar jag och känner ett jättebehov av att skriva. Det skedde klockan fyra en morgon, tankar behövdes sättas på pränt för att blir begrundade och landa. Och vad var det för tankar då?

Jo det här med att jag har en övertygelse om att det som sker det sker och det sker av en anledning. Jag har fortsatt att snurra dom tankarna en del.
Jag tänker så här. Fem månader i en relation är ju en väldigt kort period av en människas liv. Men det måste ju varit menat på något sätt att min och Louise väg skulle korsas annars hade dom ju aldrig gjort det.
Jag tror att vi behövdes för varandra på något märkligt sätt. Just i detta nu tror jag att jag behövdes lite mer för henne än tvärt om.

Jag hoppas och tror att detta blir starten för henne, att hon får hjälp med sina problem så att hon ska kunna leva ett så normalt och bra liv som möjligt. Hon är ung och det vore sorgligt att inte vända skutan innan den sjunker helt. Jag tror att jag kanske var språngbrädan i det läget. Att äntligen förstår både hon och omgivningen att även med den tryggheten som jag kunde erbjuda så gick det inte.
Jag är helt övertygad om att Louise älskade mej på riktigt och att hon ville ha det livet som jag kunde ge henne, ett lugnt liv på landet med barn, en familj. Men som läget är så har hon inte förmågan att klara av det. Men kanske kommer det en dag, jag hoppas verkligen det.

Hon då, vad fyllde hon för funktion för mej. Jo, som sagt fem månader är en kort tid men likväl så lärde jag mej mer om mej själv än jag gjort på ett par år. (och då har jag ändå lärt mej mycket dom senaste åren)
Hon lärde mej att jag kan hantera negativ fysisk och psykisk påverkan från andra människor. Jag kom i kontakt men en del av mej som jag tycker väldigt mycket om. Att stå helt stadigt och tryggt när det viner till både fysiskt och psykiskt. Jag tog liksom inte betet att hamna i affekt. Jag tillät mej inte att provoceras. Och hade jag vetat hennes hemlighet då så hade jag stått ännu mer stadigt och varit ännu mer grundad och trygg i dom uppkomna situationerna. Då hade jag varit total i dom nya lägena jag ställdes inför.

När jag nu fått lite distans på det så ser jag hur otroligt mycket detta förhållande faktiskt gav mej. Faktum är att jag tror att detta förhållande har gett mej mer än något av mina andra förhållanden har gjort.
Jag har vuxit enormt. Här kan vi snacka personlig utveckling. Och faktiskt insikten om att se det.
Jag får väl helt enkelt skicka fröken Louise ett stort varmt tack för det ;)

Gällande öppenheten så gick jag så långt under ett samtal med en kvinna att jag frågade henne rakt ut om hon hade några psykiska defekter som hon funderade på att hemlighålla för mej, gör inte det i så fall var min vädjan.
Ja det kan tyckas att jag gick över gränsen där men vid närmare eftertanke så känns det ändå helt befogat och helt rätt. Jag måste vidta försiktighets återgärder
Denna nya kvinna som ska komma in i mitt och Mollies liv hoppas jag och självklart tror jag att hon ska leva med mej till slutet.
Att min samtalspartner började prata om en kurs uppe i Rättvik gjorde att jag blev på min vakt och kände att jag behövde fråga ännu mer, jag frågade på, jag behövde det.
Denna gången ska jag vara extremt tydlig med vad jag vill ha och vad jag förväntar mej i en relation. Jag tror att det kan vara bra.

Mitt huvud har avslutat relationen med Louise men hjärtat hänger inte riktigt med. Jag är skör och konflikt uppstår emellanåt mellan dessa delar och det är något jag ska vara extremt tydlig med så länge jag känner så. Jag kommer vara ärlig med det, ärlig både mot mej själv och andra människor som kommer i min väg. Så jobbar jag ;)

Jockarp.

No Fear....

Muffins med extra allt ;)

Ja det där med att göra en bamsehöna av en lite gullig mjuk fjäder har jag upplevt mycket av den senaste tiden och det verkar bannemej fortsätta.
Jag skrev ett inlägg för några dagar sen där jag avslutade en mening i ironi och det var gällande min medverkan i TV programmet Bonde söker fru 2018.
Expressen anammade det och den kära programlederska högg bums. Hon gör verkligen allt för att lansera programmet och jag fetgillar det.
Hon frågade mej om jag var seriös och mitt svar var att jag skrev det just i ironi men att tidningen inte fattat det ;)
Men ju mer vi dialogiserade oss i ämnet desto närmare kom jag faktiskt att det vore helt okej. Vi skojade om att jag förmodligen skulle få ett gigantiskt kontakt att skriva på och det skulle vara väldigt tydligt vad som fick göras och inte göras. Jag flinade åt det men jag förstår ju.
Men helt ärligt tror jag inte att jag är i behov av mer marknadsföring för att finna min drömkvinna. Jag är helt övertygad om att hon vet vem och var jag är, hon ska bara våga ta steget fullt ut att göra sej sedd.
Men visst det hade sannerligen blivit sjukt bra TV. Ja jag tror att vi får ta oss en funderare på saken. Fortsättning följer alltså. (kanske)

Mollie följde med en klasskompis hem efter skolan och dom hade bakat muffins. Dessa muffins hade verkligen extra allt. Dom var underljuvliga i smaken. Det är så härligt när små blir större så dom kan vara med och leverera.

Rädslorövervinnare ;)

Jag hade djupa samtal på jobbet. Psykossocialarbetsmiljö. Människor intresserar mej enormt just nu och ju mer jag lär mej om olika människors känslor och tankar desto mer känner jag att jag måste byta jobba. Jag vill helt enkelt arbeta med människor.
Ja så nu drar alltså dom tankarna i gång igen. Men jag vet att jag har sjukt mycket att ge bara jag får chansen. Och den kommer jag att få ;)
Jag pratade med en äldre herre som jag har väldigt stor respekt för yrkesmässigt. Han tyckte att jag skulle fundera på att byta bana helt och ge mej in på försäljningsyrket. Supersocial och med det enkelheten att prata med olika typer av människor. Det skulle passa dej som handen i handsken fick jag till mej. Nja kanske det. Jag får nog ta mej en funderare på det helt klart.

Jag tog en löptur på berget när jag kom hem och visst det välde ut tankar och funderingar. Jag kände att jag inte ville tänka så för att få stopp på tankarna så jobbade jag med löpsteget i uppförslutet. Jag tryckte på enormt och jag kände hur mycket kraft jag hade i steget. Urkraften från Jockarp släpptes lös och jag bara njöt.

När jag kom hem var jag tillfredsställd och lugn. Mollie och jag bestämde oss för att köra till badhuset. Vi rotade bland badkläderna och jag hittade en strass som jag köpte för över tio år sedan. Den passade fortfarande, den var till och med i största laget.
Vi badade ett par timmar och lilla fröken övervann sin rädsla och hoppade från trampolinen, hon var grym.
Det kom fram en kvinna till mej och frågade om Mollie var min dotter, ja sa jag lite tveksamt och tänkte varför undrar hon det? Hon säger sen, vilken otroligt vacker och charmig lite tjej. Eh tack, ja visst är hon sa jag lite stolt men generat ;) Vilka människor det finns va?
Efter bad och bastu tog vi en vända till gula M:et, helfestligt en helt vanlig torsdag.
Jag fick en kram av en man på M:et så det blev liksom ännu bättre.

Sa jag att jag älskar livet?

Senaste badmodet, (för tio år sen) ;)

Jockarp.

Diplom.....

Hon har gjort en ny bok....

Är man snäll är man odödlig då blir man en ängel. Man kan till och med leva om sitt liv om man är snäll. Är man dum åker man ner. Ner vad då frågade jag nyfiket. Ja ner till djävulen säger hon då.
Detta är min dotters filosoferande under en bilfärd. Jag frågade henne vem hon pratat med gällande detta. Fröken sa det ena och sen har jag hört det på Androider. Aha då förstår jag precis, eller inte ;) Det är i alla fall väldigt stora och djupa funderingar just nu i unga fröken. Jag jag skulle vilja säga ogreppbara funderingar.

Jag hade ännu en toppendag arbetsmässigt. Jag pratade med så mycket människors så jag kände mej som ett socialt monster. Jag var som en kardborre, vart jag än gick fastnade jag i någon diskussion. Det var både med människor jag kände sen innan och även för mej helt främmande personer. Jag bara älskar det. Helt sliten i halsen när jag kom hem men det var det värt.

Lilla fröken Vilhelmsson hade varit hos frisören och klippt topparna en bit. Efter klippet hade hon och mormor gått på café, vilka lyxlirare. Jag var faktiskt lite avundsjuk. Hon var pigg och glad när jag kom innanför dörren och det kickar ju mej alltid lite extra. Livet blir mer lättlevt.

Hon fortsatte med sina planer för kalaset och jag försökte verkligen släppa det och bara lyssna på hennes planerande med halva örat, det är risk för hjärntvättning på hög nivå annars.

Diplom i läsläxa. Bra där!

Vi lagade middag ihop och stötningen av potatismosen skötte unga fröken Vilhelmsson och hon gjorde det väldigt bra. Jag älskar när jag får hjälp i köket.
Det känns som hon är mer med mej nu när det bara är hon och jag i palatset. Det känns som om hon vill vara nära mej så mycket hon bara kan och jag tycker det är supermysigt. När jag stod vid spisen och förberedde hoppade hon från diskbänken, upp och ner om och om igen.
Jag bara flinade åt henne, det är så mycket energi i hennes lilla kropp, och viss del av den måste pysa ut lite, det märks tydligt.

Vi läste läxan, hon är duktig och jag gillar att lyssna på henne när hon ljuda fram orden. Hon känner igen många ord nu och dom läser hon utan ljudning, det går framåt minsann. När det gäller matten är hon oslagbar. Jag fattar inte vad hon fått sitt mattehuvud ifrån. Jag suger verkligen på att räkna så det måste vara från den käre donatorns sida. Tack för det får jag väl säga.

Hon levererade en ny bok som hette sagan om dom sju små kattungarna och den onda hunden. Hon tejpade ihop bladen, hon skrev texten, hon ritade bilderna och på baksidan skrev hon informationen om att författaren till boken hette Mollie Vilhelmsson. Hon är helt underljuvlig. Två författare i palatset där den ena av oss skrivit en bok och den andra har skrivit ett dussin böcker. Vi kan vi ;)

Läsläxa...

Det var ju onsdag i går och med det var det ju dags för ett nytt program av bönnerna. Expressen var inte sena på bollen över att jag skrev (i ironi) att jag kunde tänka mej att söka till nästa års säsong. Det föranledde till att jag och den kära programlederska hade en dialog under kvällskvisten. En mycket trevlig dialog :) Mer om det i morgondagens inlägg.

Humf...

Jockarp.

Leende....

Mörkerlöpning....

Att vakna upp innan fem på morgonen och inse att klockan inte ringt på utsatt tid gjorde att min första tanke när jag satte fötterna på fiskbensparketen var. Attan nu blir det att ösa på. Min andra tanke var: Livet. Och jag log.

Jag kom in på bruket i tid och det väntade alkokontroll. Jag skulle agera dörrvakt. Jag mötte 300-400 personer under morgontimmarna och jag bara log.
Många frågade hur jag mådde efter allt som hänt och jag tror att det blev konflikt i huvudet på en del människor när jag leende sa att det var bra.
Jag förklarade i stora drag anledningen till att jag mådde bra. Att jag fått ta del av en hemlighet och den hemligheten hade personen som tänkt sej leva med mej tänkt att hålla just hemlig.
Det ihop med innehållet i hemligheten gjorde att jag kände en stor glädje över att jag just nu är singel. Så ja, jag log.

Jag fick så många kramar under alcokontrollen så jag tappade räkningen, jag bara log och konstaterade att de finns så många fina människor. Många uppmuntrade mej med ord om att du kommer snart hitta din prinsessa, hon som förtjänar dej Leonora. Jag bara log.

Jag fick styra upp lite saker skyddsmässigt och fick lite spydigheter slängt upp i ansiktet. Men ja det gick inte att få bort mitt leende. Jag förklarade bara milt att jag påpekar detta för att ni ska kunna komma hem till era nära och kära, jag säger inte detta för min skull. Det är ni som utsätter er för risken att inte komma hem i kväll inte jag. Dom förstod och jag fick ett leende tillbaka.

Jag körde till stan en runda, jag hittade ingen parkering och jag log åt det. Att det blev röd gubbe på trafikljuset när jag skulle gå över gatan fick mej att le. Jag kunde helt enkelt inte sluta att le.

Mollie åkte med mormor på simskola och jag tog på min pannlampa och löparskor och drog iväg på ett kolsvart berg och jag log.
Jag sprang ner med mina nya Acisc rakt ner i ett lerhål så dom var helt oigenkännliga. Vad hände? Jo jag log.

Like i´m Gonna Lose you Låten som spelades under kyssen mellan mej och Louise på Sundbyholmsslott kom upp i låtlistan och den borde knycklat ihop mitt hjärta till ett russin. Men jag var helt ren. Jag sjöng med i låten och kände bara. Ja jag älskade dej som om jag skulle förlora dej. Hjärtat var helt rent. Och jag log.

Jag kom hem och Mollie fortsätter att planerar sitt kalas och hon tjatar hål i huvudet på mej gällande allt som ska göras på kalaset. Men nä inte heller med ett hål i huvudet kunde jag för dagen sluta le.
Jag funderade över att det kommer komma en dag då jag inte kan le och det är ju hemsk men jag var faktiskt tvungen att le även åt det.

Min övertygelse är att skulle mitt hjärta slutat att slå den 14/11-17 så skulle jag bannemej haft ett leende på läpparna ;)

Jockarp.

Stolt och möter livet....

Våra husregler som hänger på toan....

Det där med att vara i en beroendeställning till andra människor, att jag haft känslan av att inte klara mej själv har plågat mej under sju års tid. Så länge jag varit mamma.
Men under en löptur med en vacker pianokonsert högt spelandes i mina öron hände det något. Och jag älskar verkligen när det träffar mej med full kraft.
De som skedde var just att jag förstod att klara mej själv det gör jag hur bra som helst. Jag löser allt som kommer upp i min och Mollies väg. Det är ju verkligen att klara sej själv det.

Vissa val jag gjort har varit mindre bra men jag har alltid fått ta hand om konsekvenserna själv. Det är aldrig någon annan som har sopat igen några spår för mej. Jag har varit nerbruten, sårad och mått allt annat än bra, men varje nederlag har jag tagit mej upp ifrån och det utan att döva mina sinnen med någon form av drog. Jag har analyserat, pratat och faktiskt vågat faca mina problem. Varje gång har huvudet varit lågt och jag har helst velat krypa ner under en sten, men på något sätt har jag puffat bort den där stenen och huvudet har blivit högre och ryggen rakare.
Min sårbarhet har blivit min styrka.

Jag har varit hård mot mej själv många gånger och oftast har det varit när det handlat om Mollie, att jag har känt mej otillräcklig. Men jag tänker sluta med det.
Jag gör nämligen allt för henne och det vet jag innerst inne. Jag jobbar 75% för att kunna vara med min dotter, hon är väldigt lite på fritids, hon slipper gå upp tidigt på morgonen. Hon får möjlighet att se världen, styrka av mej att försöka, hon våga och hon misslyckas, det finns utrymme för det i vårt liv. Jag ser att det växer fram en känslig och klok lite tjej och jag blir så enormt lycklig över att se att jag lyckats så bra.
Hon är empatisk och icke egoistisk. Hon visar sina känslor, hela registret och även där finns det utrymme. Hon får vara skogstokig på mej, hon får gråta, hon får gå undan på sitt rum och begära egentid. Hon får ro. Hon får testa, hon får smaka på ord och känslor och hon delar med sej av det till mej och jag bara älskar att få uppleva detta med henne.

Att jag ibland måste be om hjälp av föräldrar och vänner är inget problem för mej längre, jag förstår att det är så att det måste vara så. Det för att vi ska kunna leva ett bra, fint och fritt liv.
Att det ska ha tagit mej sju år för att förlika mej med denna känsla gör mej inget för just nu känner jag en inre frid som jag kommer att leva på väldigt länge.
Mollie är min akilleshäl så är det, men tillsammans blir vi starkare en den hårdaste diamanten i världen. Det är hon och jag för alltid det vet vi båda två. Och i det finner vi en trygghet.

Jag fick ett mail till mej, det låg i skräpposten men det var verkligen inget skräp, jag blev väldigt boostad och glad. Jag har svårt att greppa att människor känner så för mej, Tack.
Jag delar med mej av brevet här.

Halloj!

Du får säkert en hel del hälsningar via mejl, sociala medier osv och kanske börjar inkorgen välla över.

Skickar ändå några rader till dig.

Om du är trött på främmande människor nu får du trycka på deleteknappen när du vill under detta mejl :-)......

Nu vet jag inte om du tryckte på knappen, men kanske inte...

Började läsa din blogg för någon vecka sen, startade med de två första åren o hoppade sen till årets inlägg.

Jag blir imponerad av ditt sätt att skriva, ärligt, naket o utlämnande. De kan inte varit de enklaste att sätta orden på papper, men säkert nyttigt både för kropp o skäl. Starkt gjort. Ska inte ta för mycket av din tid, om du fortsatt läsa.

Du har varit med om saker under några år som andra inte går igenom under en livstid, att du ändå ser positivt på livet,  gör allt för din dotter och ger henne en fantastisk start i livet är imponerande.

Du har säkert hört de många gånger, men ditt leende kan få den gråaste dagen att bli ljus. Din styrka i kropp o knopp kan man bara drömma om att få ett uns av. Fortsätt vara du och tack för att du delar med dig av livet i jockarp.

Ska se till att införskaffa din bok och ser framemot en intressant läsning.

MVH K

Jag har ännu en gång gått ur skuggan och funnit ljuset. Jag har hittat nya stigar att gå.
Jag står just nu stolt och möter livet. Stolt över den jag är idag.
Och jag längtar efter livet.
Jag längtar efter snön så Mollie och jag kan göra snöänglar ihop. Jag längtar till den blommande vitsippebacken som jag kan kasta mej i.
Jag längtar till ljumma sommarkvällar när jag kan ligga på altanen och se konturerna på mitt älskade berget. Jag längtar till dom första höstdagarna när kängorna ska på fötterna. Ja jag längtar efter livet. Och ja, jag lever livet....Och jag lever det ihop med den bästa.

Prinsessan vinkar ;)

Jockarp.

Chill.....

Mitt socker ;)

När det hänt stora sorgliga saker i mitt liv händer det emellanåt att jag vaknar upp i ångest. Det är vidrigt men jag har lärt mej att hantera det vilket är skönt. Jag vaknade upp i det stadiet på söndagsmorgonen.
Jag hoppade därför i mina Asics skor och drog upp på berget. Jag andades kylig luft och solen busade med mina ögon, hon var stark fröken sol.
Jag trummade på i ett bra tempo en timme och jag var vid väldigt gott mod när jag gick in genom palatsets port. Jag kände livet i mej igen. Jag var rustad väl inför en dag i positiv anda ihop med mitt mys.

Vi hade bestämt att vi skulle shoppa till hennes kalas och jag var helt införstådd med att hon skulle gå fullständigt bananas. Hon är helvild gällande planeringarna runt sitt kalas. Det varar i månader innan själva kalaset ska gå av stapeln.
Fullt med folk i butiken och många log och hälsade igenkännande. Jag kände dock inte dom vilket ibland gör mej lite förvirrad. Men jag förstår ju att dom tagit del av mitt liv på ett eller annat sätt.

Det var ju farsdag med vilket jag hade sådär lite lagom dålig koll på. Mollie hade dock bättre koll. Vi köpte en stock snus till morfar för att fira hans dag.
Vi blev bjudna på kaffe och det blev en chill och skön stund. Utan krav liksom.

Jag var tvungen att ta en vända till stan för att lämna av ett lass med böcker. Under regnbågen intresserar visst en hel del människor. Och det är bra den berör nämligen en viktig fråga i samhället Sverige.

Det är väldigt många som kommenterar på bloggen och det är väldigt trevligt. Att det också är väldigt många människor som  håller sej uppdaterade på mitt liv är även det fin och otroligt roligt. Självklart har ju antalet besökare ökat avsevärt nu efter allt som hänt, vilket jag kan ha förståelse för. Många som vill veta vad som hänt och vad som kommer att hända.
Sen finns det många som är i samma situation som jag, att ensamma ta hand om ett eller flera barn. Jag förstår att man kan hitta likheter och kanske även styrka genom att läsa om andra människor som är liknande livssituationer. Det är glädjande om jag kan inspirerar och att ge styrka.
Det är många gay personer som även dom kan finna samhörighet, livet som gay. Även om mitt liv inte är så gayigt. jag är mest en tjej som köper mjölk på ICA och önskar mej ett chill liv ;)

Självklart vet jag även vis av erfarenhet att det finns ett fåtal människor ute i vårt avlånga land som helst skulle vilja att jag stängde bloggen. Många försök har gjorts genom åren för att få stopp på ett liv pågår. Ingen har hittills lyckats.
Nä jag är inte redo än att stänga detta kapitel och kanske blir jag det aldrig.

Kvällen bestod av sällskapspel med fröken fuskare. Morr.
Vi lyssnade på musik och dansade lite, jag har saknat det vi dansade hela förra hösten, det är frigörande på något sätt. Vi får helt enkelt ta upp de igen.

Jag nattade min dotter och gick ut från hennes rum med kläder som skulle till tvättkorgen, hon ropade på mej och jag blev lite irriterade på henne för att hon inte släckte lampan och sov. Jag svarade henne med en retad röst. Ja Mollie vad är det.
Jag hör hennes lilla stämma säga.
Jag älskar dej mamma och god natt.
I det ögonblicket skulle hon kunna smälta alla världens isar. Den tjejen alltså. Jag bara log. Vilket privilegier att få dela livet med Mollie Vilhelmsson.

Ibland vill man bara ha det lite chill ;)

Jockarp.

Ringar på vatten....

Dagens middagstallrik ;)

Ett tolvtimmars pass med att köra ved väntade mej. Jag såg framemot det. Uppstigning klockan fem och iväg.
Kaffe med grabbarna och avrapportering av händelserna från föregående dag. Dom är högst involverade i relationsproblematiken som funnits i mitt liv. Jag är glad över att dom finns för mej och lyssnar och jag förstår deras skakande på huvudena. Vi pratade mycket om psykisk ohälsa. Alla har egna upplevelser vilket är intressant.

Middagen lagades på plats och att jag har previleget att arbeta med jägare gör att middagarna blir väldigt smakliga. För dagen serverades det älgfärsbiffar. Dom smakade himmelsk. Jag blev även bjuden på en öl men den tackade jag vänligen nej till. Svaret till att det stod en öl på min plats var att dukningen inte skulle blivit lika vacker om det hade stått ett glas vatten där ;)

Solen sken och jag lyssnade på rysligt bra musik i trucken, jag njöt verkligen av livet. Världens bästa jobb, sol, musik och fina kollegor omöjligt att klaga på det.

Myset sov till tio, det tror jag aldrig har inträffat, hon och mormor kamperade och dom drog till Kristianstad för att köpa en vinter overall till lilla fröken Vilhelmsson. Den skulle slås in i ett paket som hon ska få på sin födelsedag. Det var noga med det.
Dom hade gått på café och haft en härlig dag på stan.
Dom var på handboll, mysets kusin fick däng i matchen och det hade dom kollat på.
Hemma hade dom varit i skogen med hundarna och dom hade hunnit pyssla en hel hög med saker. Full leverans alltså.

Jag hade fått ett mail som kom från Mollies fröken i skolan, informationen jag fick var att Mollie varit lika pigg, glad och kramig som alltid och att hon hade pratat om Louise som mammas förra fru. Jag är glad över att hon verkar hantera det bra och glädjen är även stor gällande den helt vidöppna dialogen jag har med hennes fröknar.

Tolv timmar gick snabbt och klockan 18 var jag hemma i palatset med min dotter och godisskålen plockades fram. Lördagsmys hej.

Det blev ännu en dag när jag fick ta emot meddelande från människor jag inte känner. Det blir ringar på vattnet tydligen. Medelanderna handlar om personen som jag trodde jag skulle dela mitt liv med. Texten är ungefär den samma. Jag förstår nu att det hängt en enormt stor ryggsäck på ryggen, en ryggsäck som jag varit helt ovetande om. Väldigt Sorgligt, jag som trott att man ska dela bördorna i en relation. Glädje och sorg, nöd och lust, tja allt det där. Vi saknade tydligen samsyn även där.

Jag fick även en väldig hoppfull hälsning från en kvinna jag snart ska få äran att träffa, jag längtar så. Hälsningen var att jag inte skulle oroa mej för kärleken. Det kändes fin.

Eftersom Söndagen var blank så var prinsessan och jag uppe precis så länge vi ville. Så jobbar vi. En bra lördag alltså.

En bra dag på kneget ;)

Jockarp.

Ohjälpbart.....

Barnens favorit....

Jag fick ett meddelande mitt i natten med ett allvarligt och seriöst budskap, det gjorde att jag låg sömnlös. Jag spatserade upp klockan fem och drog igång dagen, det med exakt 0 minuters sömn. Men jag kunde inte sluta tänka på skriften och jag var tvungen att få reda på mer.
Jag var spänd under hela dagen, vad väntade mej för information?

Jag jobbade på och under eftermiddagen ringde det en för mej helt främmande kvinna som berättade saker som jag så väl kände igen. Det var skrämmande på många sätt.
Jag var glad över hennes mod över att faktiskt höra av sej och dela med sej av sin erfarenhet.
Jag tackade för informationen och försökte sortera ut allt jag hört.

Jag var inte riktigt nöjd och kände att jag behövde få meningarna bekräftade. Ett samtal senare hade jag fått det. Det gjorde mej sorgsen, tom och helt utmattad.
Jag hade försökt så mycket men det hade inte spelat någon roll vad jag hade gjort. Och jag förstod det under mitt kvällssamtal. Det var på något sätt ändå skönt att få det bekräftat. Sjukdomar kan vara osynliga och ohjälpbara. I alla fall ohjälpbara av en skogsbonde från Jockarp.
Jag fick höra på en del lögner också men jag väljer att inte lägga någon energi på dom. Så länge jag vet vad som hänt kan jag gå med ryggen rak och huvudet högt.
Jag kände efter samtalet att det är tid att gå vidare. En lättnad mitt i sorgen. Det vänder.

Vi hade besök av min icke kaffedrickande vän och son. En supermysig kväll som bestod av tacos, ja jag vet det är i lådan så det smäller om det. Taco på en fredag, inte ok ;) Men nån gång får man väl rätta in sej i ledet.
Barnen hade fått stora godispåsar och där nallade vi mammor en och annan liten chokladbit.
Vi kollade lite sociala medier ihop och jag kände att jag började bli starkare. Jag läste lite meddelande och svarade även på en del.
Det var fina kärleksfulla meddelande. Det finns så mycket vänliga människor, människor som tar sej tid att skriva till mej. Och människor som vill vara i mitt och Mollies liv.

Självklart är jag inte redo för en ny relation än men jag funderade ändå i banor om hon kanske fanns där bland mailen. Det känns som ett friskhetstecken.
Jag är på tok för bra för att leva själv så är det men det är så otroligt viktigt att det blir rätt denna gången, det finns inte utrymme för missöden så ja, jag ska gå fram bomullsmjukt och inte som sist likt en bulldozer.
Funderar faktiskt på att söka till Bonde söker fru nästa år... Det kunde väl blivit kul ;)

Tibata By Vilhelmsson....

Jockarp.

Thailand....

Hur gosig är inte hon då?

När jag kryper ner hos min dotter i sängen på morgonen och hon gosar in sej i hela min kropp och säger: Mammamys mysig, mysig, mysig. Så ler jag stort. I nästa ögonblick säger hon.
Du mamma.
Ja myset säger jag.
Hon fortsätter. Visst träffades du och Louise i Maj månad.
Ja svarar jag.
Mmm men vet du mamma, då lurade hon nog bara dej. Alltså om hon nu inte kommer tillbaka då lurade hon ju bara dej. Du vet mamma: Maj Maj måne jag kan lura dej till Skåne.
Jag skrattade till, ett skratt som är fullt av kärlek, men även en uns av sorg. Jag älskar livet med en sjuåring, dom ser saker på ett helt annat sätt, ett sätt som många gånger är väldigt enkelt och sunt.

Hon lämnades vid taxin och jag tog en löptur, den först efter marathonet. Jag har varit utan träningsvärk och ja jag vet, det är helt sjukt men så vältränad är jag tydligen. Jag hade ett lätt löpsteg och lunga och hjärta skötte sitt. Jag hälsade på Mördabacken, jag har saknat henne och jag behövde få känna hennes motstånd. Det var en skön stund för mej själv på mitt älskade berg.

Jag har fått närmare 200 mail, mess och kommentarer den senaste tiden och jag är enormt tacksam över det, jag kommer att svara men just nu är jag inte redo att öppna upp och sätt mej och göra det. Men att få rader skriva till mej om att jag inspirerar som löpare, mamma och människa gör att jag höjer huvudet några cm och får en styrka att gå vidare i dom mörkaste stunderna. Så stort tack.

Jag har en förmåga att plåga mej själv när jag är mörk, allt från påminnande musik, platser, texter eller bilder. Det känns som att det är något som måste göras. Jag måste helt nå botten och ner och vända innan jag kan börja min väg uppåt. Och jag känner igen mönstret och det gör mej trygg även om det gör extremt ont.
Jag brukar ofta säga att smärta bara är en känsla och ja det stämmer i alla fall när den är fysisk. Den psykiska är en helt annan sak den kan slå till när som helst. Och den kommer ofta när man inte är förbered.

För att få lite ljust att se framemot i vinter så bokade vi en resa. Mollie ville gärna åka till Maldiverna, ja det vill jag också men den resan skulle kosta oss över 80 loppor och nä det är inte ok. Vi halverade det priset och beställde till Thailand i stället. Hej hopp den 26/12 lyfter vi för att ta det chill på varmare breddgrader. Så jobbar vi ;)




Vill min dotter flyga så flyger hon ;)

Jockarp.

Sött och salt.....

Tårar och skratt.....

Lite snurriga i bollen efter tidsomställningen från USA var vi allt. Vi sov tio timmar och vi tillbringade natten ihop i min säng. Mollie var lite svajig på kvällen så jag ville ha henne nära mej.
Vi gick upp och jag var förvirrad över tiden, klockorna var inte omställda i hemmet. Det blev en väldig fart på oss.
Mollie hade en bra morgon och vi fixade och trixade med allt så hon var klar när taxin stod på gården. Vi kramades och sen åkte hon.

Jag drog iväg mot flygplatsen, Stockholm väntade mej.
Jag var vid väldigt gott mod och för dagen var jag super stark. Styrkan kunde inte kommit lägligare.

Jag hann inte in i planet förrän det kom fram en främmande kvinna och sa.
- Vad vacker du är. Lycka till jag hoppas att du finner den rätta.
Tack sa jag och log.
Jag funderade lite på det, vad jag skulle gjort om det var en omvänd situation, skulle jag önskat henne lycka till?

Taxin stod på Bromma och vi for vidare mot Djurgården för att spela in en ny uppföljning till bönderna. Linda kom samtidigt och vi kramades och pratade om allt som hänt.
Hon frågade mej säkert tio gånger, vad hände och hur kunde det gå så snabbt?
Vi pratade mycket om Mollie och om framtiden. Det var ett fint samtal. Likt Mälaren, en blandning av sött och salt.

Under dagen fick jag även flera frågor angående om jag och Louise hade kontakt fortfarande och svaret är nej.
Hon tydliggjorde för mej att jag inte skulle höra av mej varken till hennes familj eller vänner och det är av respekt för henne som kontakt nu uteblir.
Men det finns även en annan aspekt på det från mitt håll och det är att jag inte skulle nöja mej med att vara den andra kvinnan för någon. Att försöka få tillbaka en kvinna som valt att lämna och därmed även förstöra för hennes nya relation finns inte på min karta.
Det finns människor som gör så, personer som inte förstår att en relation är över och därmed förstör för andra. Jag har själv upplevt det på nära håll, väldigt nära håll.
Jag vill inte vara en av två hötappar, i en relation ska jag var självklar annars kan det vara. Ganska enkelt egentligen.

Jag fick svara på lite frågor som Linda skulle lägga upp på sin blogg och jag fick feedback på mina svar via sms från Linda och Webbreadktören på Tv4. Dina svar är respektfulla, det är superfint, klokt, vackert, skört, stark. Ja allt.
Jag tackade för feedbacken genom att svara att det är mina känslor, mitt hjärta som talar. Och ja då blir det väl så.

En lunch med producentskan och Logistikern för programmet väntade och det blev en trevlig sådan. Vi hade en mysig chill och avslappnad stund vilket var skönt. God mat var det också ;)

Taxi mot flygplatsen och en livesändning med Linda på FB. Inte superenkelt att sitta i ett myller av människor i en vänthall och prata om sina innersta känslor och outa det för alla som vill se. Men samtidigt känns det bra att proppen liksom är ur. Och jag är ingen person som gömmer mej även om jag kanske skulle vilja ha lite distans just nu.

Flyget hem och innanför dörren väntade en nybadad liten prinsessa. Hon kom i full fart och kastade sej om mej. Det kändes som om vi inte setts på flera veckor :)
Vi satte oss vid bordet och hon berättade om sin dag sen började hon åter att planera inför sitt kalas. Hon målade en bild på alla barnen som var bjudna. Bilderna ska dom få när dom går hem från partyt. Ja nog är hon speciell alltid lilla fröken Vilhelmsson.

Det är du och jag mamma ;) Min dotter är speciell <3

Jockarp.

Iskallt....

Vi jobbade på för att få värme ;)

Vi kom hem till Jockarp och det var kyligt. Temperaturen inne i palatset den låg på 11,9 grader. Skogsbonde fick vackert ta på sej blåbyxorna och se till att det brann en vild låga i pannan.
Men det var en annan form av kyla som var än värre. Jag kom hem till en tomhet.
Jag behöver känna tillhörighet med en annan människa för att jag ska känna en ro. Nu är jag orolig. Jag är inte helt hel.

Men myndigt har jag beslutat mej för att ta det lugnt med damer framöver, inte bara för min skull, (att inte jag ska såras svårt igen, det klarar jag det vet jag) utan den största anledningen är Mollie. Jag trodde i min enfald att jag hittat kvinnan jag kunde lita på, att det var hon som vi skulle kunna känna oss trygga med, att bygga något gemensamt med.

Med allt som hänt fick jag sätta mej och plita ner ett mail till Mollies fröknar på skolan om vad som hänt, jag bad dom även ha extra koll på min dotter den närmaste tiden. Jag fick ett snabbt svar om att dom tagit del av det som hänt via media och att dom skulle återkoppla om något var annorlunda med mitt mys. Älskar den dialogen om min dotter den är så viktig för vår trygghet.

Jag fick även drämma iväg sju olika mail till företag som jag bokat möten med den närmaste tiden. Möten som egentligen inte är min business men dessa personer är mina kontakter och jag vägrar skita ut dom. Så jag det var bara att krypa till korset och ursäkta till uteblivna möten. Jag avskyr verkligen sånt.

Ja tillbaka till den där kvinnan, jag vet inte riktigt var jag ska söka henne, jag vet inte hur tydlig jag ska behöva vara med var det är jag och Mollie behöver i vårt liv. Och framför allt finns hon? Finns hon som låter handlingen följa ordet. Finns hon utan flykt i sinnet. Finns hon som står kvar när familjelivet är just det. Familjeliv. Vilket innebär att man ofta får sätta familjens välbefinnande före sina egna behov. Finns hon som skulle kunna göra det för mej och Mollie? Nja jag är minsann inte helt övertygad. Det lär nog krävas en viss överbevisning där.

Men en sak som är helt klart det är att det kommer att krävas en väldigt speciell kvinna för att komma på djupet in i mitt hjärta. Det är motvind redan från start kan man ju säga men samtidigt så måste jag skydda mej och min dotter. Jag kan inte låta någon ny kvinna komma in i vårt liv och bli betydelsefull för Mollie och sen lämna. Jag vet inte vilka spår det sätter i henne. Men det är viktigt att jag känner att jag gör det som står i min makt för att göra hennes liv så bra som möjligt. Att hon ska ha dom bästa förutsättningarna inför det vuxna livet.
Men än är vi inte där, kanske kommer jag aldrig dit igen, just nu slickar jag såren och dom är allt annat än ytliga.

Vi fick en krasch, Mollie somnade på soffan och vaknade upp i en olycka. Hon grät hysteriskt under 30 minuter, jag frågade varför hon var ledsen och hon svarade, jag vet inte.
En kombo av trötthet, hunger och saknad. Vi var i hemmiljön och något stämde kanske inte riktigt för henne.
Jag hade henne i min famn och lät henne gråta. I dom situationerna är man som ensam mamma väldigt ensam.
Men vi red ut stormen och hon lugnade sej. Men det kändes enormt mörkt i stunden.

Jag fick ett meddelande av en av mina fina bondevänner, han skrev att ibland när allt känns mörkt och man funderar över varför inget bra händer en själv. Så ska man tänka att:
-Ibland händer inte bra saker en för att du är den bra saken som händer för andra.
Han skrev att jag var den saken ;)
Han tyckte inte att jag skulle bära min sorg själv utan dela den med Mollie och att vi skulle vara ledsna ihop. Prata om det, gråta ihop och älska varandra.
Ja han är speciell den killen det är en sak som är säker, helt fantastisk fin. Tack.

Nu bär det av mot huvudstaden. Hej.

Hm jag har lite att fundera på....

Jockarp.

Miami-NewYork......

Givakt i solen ;)

Några dagar i Miami vilket var skönt. Mollie badade hela dagarna och vi tog det allmänt lugnt.
Jag körde morgonjogg med gruppen på Miami beach varje morgon, det var skönt att bara trampa på. Vi hade sällskap under resan av inga mindre än Anders Szalki och L-G Skoog (som för övrigt erbjud mej löpcoachning för att han tyckte jag hade ett jävla pannben och en stark kropp, jag tackade ödmjukt för erbjudandet) Jag sög i mej så mycket jag kunde av deras kunskap gällande löpning.

Jag hade ett tungt samtal som skulle göras med min dotter, det var ofrånkomligt men jag bävade för det. Jag var rädd. Rädd för att såra henne, hon som jag älskar mer än livet själv.
Jag tog mod till mej när vi båda låg i poolen och plaskade. Jag lyfte upp henne i min famn och gled fram i vattnet.
Och så sa jag.
- Du hjärtat, Louise kommer inte hem till oss igen, hon har flyttat.
Hmm varför? blev svaret och så började hon prata om att köpa en hund.
Av lättnad och lycka över att hon inte blev helt förkrossad blandades mina salta tårar med vattnet av klor. Jag kunde inte hejda det. En stor bamse sten föll från mitt hjärta just då.
Självklart har hon pratat om det i senare skede men det har varit hanterbart för mej.

New york. Anledningen till resan var att jag skulle försöka ge mej på att ta hem den tionde marathon medaljen till Jockarp.
Men vi hann med lite annat med. Eftersom det var sjunde gången vi var i NewYork så har vi diskat undan alla sevärdheter innan så fokus blev på Shopping. Mollie och jag gick fullständigt bananas en dag och vi hade en sån fantastisk fin stund ihop. Hon var smakråd åt mej och jag åt henne. Vi skrattade och busade med varandra. Enbart glädje och jag behövde det så väl.

Ett försök till att äta upp oss. Sega björna in ;)

Loppet då.
Jag har ett sårat hjärta och med det har jag tappat på tok för mycket kroppsvikt och med det även kroppslig styrka.
När jag vaknade klockan fyra på loppdagen var jag låg och svag.
På bussen ut till staten Island och en väntan i tre timmar innan starten gick fick jag känna på en krampaktig ensamhet. Den kramade mej hårt. Trots 55000 löpare så satt jag i ett hörn och kände mej ensammast i världen. Jag kände mej ratad, oälskad och extremt nerstämd. Precis allt man inte vill känna inför att springa 42 195 meter.
Det enda jag hade var modet att ställa mej på startlinjen och det gjorde jag.

När starten gick och jag tog mina första stapplande steg på Verrazano bron hände det något.
Huvudet satte in sin kraft.
Ord som, du är en av 500 svenska som får denna möjligheten till att springa världens största marathon i år.
Du har längtat efter detta loppet i över ett år. Gör något bra av det. Njut.
Du har det i dej även om du är klen.
Sätt den ena foten framför den andra och le. Du älskar att le. Så gör det du älskar.
Gör detta för att du vill, för att du kan. Gör det för din egen skull.

Tankarna på Louise fanns där och kärleken till henne gjorde ont, väldigt ont. Hjärtat smärtade.
Benen var klena men helt utan mjölsyra, men dom smärtade.
Men huvudet var oödmjukt genom hela loppet. Det visade ingen barmhärtighet alls mot kropp och själ. Huvudet pressade mej till smärtan fysisk och det lättade den psykiska smärtan. Precis så som det var en gång när jag startade min löparkarriär. Jag kände igen det så väl.

Jag sprang inte mitt tionde marathon i glädje, nä jag sprang det i sorg och smärta men jag sprang.
Jag sprang 42 195 meter och kom in i parken och över mållinjen. Jag sprang in på min näst snabbaste tid någonsin och då log jag faktiskt och då log jag av glädje.
Min kropp och framför allt mitt huvud är ett fenomen. Jag funderar över hur bra jag skulle kunna springa om allt var i symbios. Om jag sprang i en sinnesstämning som var bra och i lycka.

Jag gick hem till hotellet och jag mådde bra, jag brukar alltid kräka efter loppen men denna gången slapp jag. Jag fick kramar i massor av mitt mys när jag kom innanför dörren. Hon älskar när jag kommer hem med en medalj, hon tro nämligen att jag vunnit hela loppet. Och faktiskt, så kändes det precis så.

Rädsla-mod, svaghet-styrka, sorg-glädje. Det är min sammanfattning av NewYork marathon 2017.
Tack för styrkan.

Medaljkänning ;)

Jockarp.